Strandbatteri l. kustbatteri. Se Batteri 2.
1. Strandberg, Olof, sångare, föddes d. 15 Febr. 1816 i socknen Langenhanshagen nära staden Barth i Pommern. Han blef student i Upsala 1836, men kom 1838 till Lund, och der väckte hans sällsynt rena, romantiska och nordiskt klangfärgade tenor i O. Lindblads qvartetter sådan uppmärksamhet att han 1842 engagerades vid k. operan i Stockholm efter att året förut hafva debuterat såsom Max i »Friskytten» och Jakob Friburg i »Schweiziska familjen». Under ett fjerdedels sekel tillhörde han nämnda scen och uppbar der de förnämsta tenorpartierna, såsom Tamino i »Trollflöjten», Masaniello i »Den stumma», Ottavio i »Don Juan», George i »Hvita frun», Edgar i »Lucie», Raoul i »Hugenotterna», Rafael i »Hälften hvar», Huon i »Oberon», Arnold i »Wilhelm Tell», Profeten, Fra Diavolo, Robert, Stradella, Ernani, Richard Lejonhjerta, Gustaf Vasa. 1867 frånträdde han sin plats som premiersångare, men tog först några år senare i Josefs parti afsked af allmänheten. Redan 1865 hade han inträdt i Posttidningens redaktion, som han sedan tillhörde ända till sin död, d. 21 Juni 1882. Han utgaf en musikalisk handbok För vänner af operan (1860) samt öfversättningar af Jahns »W. A. Mozart» och Topsöes »Från Amerika». Den honom äfven tillerkända öfversättningen af Hertz' »Kung Renés dotter» nedskref han efter J. M. Roséns diktamen (se »Sv. Musikt.» 1882, n:r 14). S. var i ordets fullaste och vackraste mening en natursångare. »Sångens välljud var och blef allt för honom. Det var liksom han velat säga: här gifver jag eder det bästa jag eger, mina toners fägring; begären ej af mig dramatisk konst; det strider mot min natur, och ett försök kunde aldrig lyckas mer än till hälften» (Wetterhoff). Af detta utan tvifvel riktiga omdöme framgår, att S. skar sina egentliga lagrar icke på scenen, för hvilken han saknade både dramatisk talang och musikalisk underbyggnad, utan såsom sällskapssångare, hvartill äfven hans vänsälla väsen särskildt gjorde honom egnad. A. L.
2. Strandberg, Karl (Carl) Vilhelm August, skald, broder till Olof S., föddes i Stigtomta församling i Södermanland d. 16 Jan. 1818, der hans fader då var pastorsadjunkt. Han genomgick Nyköpings trivialskola och kom derefter till gymnasiet i Strengnäs. Der drabbades han af en ögonsjukdom, som för en tid betog honom synförmågan och lemnade spår för lifvet. Tre år tillbragte han under studier i hemmet och vardt 1837 student i Upsala, men lät året derpå inskrifva sig vid Lunds universitet. Redan tidigt hade hans skaldegåfva vaknat, närd af gustavianska och tyska skalder, och vid 17 års ålder offentliggjorde han i en landsortstidning sina första poetiska försök, redan då under den signatur Talis Qualis, som han sedan gjort berömd. Hvarifrån han hemtat densamma är ej med visshet kändt; en uppgift är, att han sagt sig hafva sett den hos en tysk författare, en annan att han en gång visat sin far en dikt, med fråga hvad han tyckte om densamma, och derpå bekommit svaret: »tel quel!», hvilket uttryck, latiniseradt, han tog att beteckna sin diktning. Redan detta skulle då visa en flägt af det käcka kynne, för hvilket den unge skalden snart gjorde sig känd.
I »Lunds veckoblad», i nyårskalendern »Hertha», i Stockholmstidningen »Freja», i Mellins »Vinterblommor» och annanstädes inflöto under de närmaste åren dikter af S., de äldsta ännu starkt tegnériserande. Erotiken och verldssmärtan spela i dem en vigtig rol, men snart anslog han äfven en för honom mer egendomlig sträng, den politiskt fosterländska. Så i dikterna Vid folkvännen Anders Danielssons graf (1839) och Helsningssång till folkrepresentanten Hans Jansson (1840), båda kraftiga uttryck för den stigande förtrytelsen hos svenska folket öfver den reaktionära politik de makthafvande då följde. Den sistnämnda sången väckte inom vissa akademiska kretsar animositet mot förf., hvilken deraf fann sig föranlåten att ändra sin studieplan. Hans afsigt hade varit att taga »graden», men han slog nu om och aflade 1847 kansliexamen, sedan han någon tid under fria studier dröjt qvar vid universitetet. Under tiden vann hans skaldenamn allt rikare klang. Mäktigt gripen af den anda, som uttalade sig i Tysklands samtida politiska diktning, utgaf han ej blott (1844) tvänne häften Nyare tysk lyrik i svensk öfversättning, innehållande tolkningar från Herwegh och Hoffmann v. Fallersleben, utan stämde äfven sin egen lyra i samma tonart. År 1845 utkommo Sånger i pansar. Var än sjelfva impulsen gifven utifrån och »pansaret smidt och smyckadt efter ungtysk förebild», lade dock S:s glödande frihetsoch fosterlandskärlek, hans starka och lättrörda rättfärdighetskänsla svenskt lynne och svenskt stål i hans diktning. Vid studentmötet i Lund 1845 hade han utbragt sin ljungande skål för Finland (Vaticinium), och denna dikt, jämte andra af liknande slag, Mitt första och mitt sista, Till kronprinsen Karl, Utmaning, Hymn (»Ur svenska hjertans djup en gång») m. fl. mottogos med hänförelse, i synnerhet af den tidens »unga Sverige». Den upprörda, stridbara stämning, som karakteriserar dessa sånger, men som ibland tager sig nog yfverborna uttryck, återfinnes äfven i Vilda rosor (1848), innehållande de mest glödande maningar att skynda våra af öfvermakten hotade danska bröder till hjelp. »Sånger i pansar» och »Vilda rosor» jämte några »nyare sånger» samlades till en första del Dikter, som utgafs 1854.
Samma år S. tog kansliexamen gifte han sig och lemnade Lund för att i Stockholm söka sin utkomst. Han arbetade till en början i några tidningar. Brödet var under dessa år ej sällan mer än sparsamt, och nöden var ofta nära att stiga öfver tröskeln. 1851 var han anställd i »Bore», »fastsmidd som galérslaf vid den roddarbänk, hvars inskription är 'Teater-Literatur'», och 1852--65 hade han fast anställning i Stockholms Dagblad. En hvilotid inträdde då i hans poetiska alstring, hvarunder han dock under trägna studier vidgade sina vyer. Och nu egnade han sig åt ett värf, som ej mindre än hans originaldiktning tillvunnit honom berömmelse. Under åren 1853--69 utkommo hans öfversättningar från Byron (»Mazeppa» 1853, »Belägringen af Korinth», »Fången på Chillon», »Parisina» och »Beppo» 1854, »Giaurn», »Bruden från Abydos» 1855, »Ön» 1856, »Don Juan» 1857--65, »Corsaren» 1868, »Lara» 1869), ett värdigt motstycke till Hagbergs Shakspere-tolkning, med underbar trohet och öfverdådig formgifningskonst följande den store britten i spåren. Öfversättningar från Horatius och Molière (»Lärdt folk i stubb»), af rumansk folkpoesi, af några lustspel och af en hel följd operatexter m. m. tillhöra samma tid.
Den egna diktningen hade under dessa år dock ej helt och hållet legat nere, och 1861 utgaf S. en andra samling Dikter. Den häftiga tonen i ungdomsdikterna har dämpats, men fosterlands- och frihetskärleken finnes qvar lika stark och glödande och sprider sitt lifgifvande sken såväl öfver bilderna ur våra häfder (Birger Jarl, Riksskymning, Likbrasan, Vasasång) som öfver Sveaborg, Vårt fria ord, I Tuileries-trädgården, Skönhet och dikt m. fl. dikter.
1862 kallades S. till ledamot i Svenska akademien efter Israel Hwasser, och 1865 uppdrogs åt honom redaktörskäpet af »Post- och Inrikes tidningar», en befattning, som han bibehöll till sin död. »Nu först, vid 48 års ålder, kunde han sägas vara lyft öfver omsorgen för den dagliga bergningen.» Vid Lunds universitets sekularfest 1868 kallades S. till fil. hedersdoktor.
Ej synnerligen ofta ljöd numera Talis Qualis' lyra, men när den hördes, lyssnade hela Sverige med beundran. De dikter, som sågo dagen under hans senaste år, äro ock i sjelfva verket den rikt begåfvade skaldens yppersta. Karl XII, de ypperliga bilderna ur svenska folklifvet: Prosten, Den försynte, Sista förhöret, De små nattvardsbarnen, Gumman i hagstugan, Helgemålsklämtningen, helsningssångerna, kantaterna och festqvädena, sorgedikterna: Kung Karls eriksgata, Fanny, De drunknade, Otto Lindblad, och den djupt rörande Tack för god vakt!, skaldens sista dikt, förena de bästa af de egenskaper han förut lagt i dagen med en luttrad ädelhet i känslan och en konstnärlig sofring af såväl innehåll som form, som gifva dessa dikter en plats bland vår vitterhets bästa smycken.
Specielt som språkkonstnär är S. en af våra främste. Han »uppsökte med en viss förkärlek hvad språkämnet eger af kraftigt och egendomligt kynne och ratade för ingen del det skarpa, hårda och kärfva, som han med underbar verkan viste förena med det jämna, mjuka och ljufva. Han bragte till användning styrkan i vårt modersmål försmält med dess behag, stålklangen i samljud med de veka tonerna» (V. Rydberg). Obekymrad grep han i ordförrådet, hvars alla tillgångar han beherskade, och genom upptagande af en del ord, som dittills ansetts mindre lämpliga i »den högre stilen», förlänade han sin diktion en hög grad af friskhet och egentlighet, som i förening med de djerfva vändningarna och konstruktionerna och den manligt fria tonen gifver hans diktning en i hög grad originel prägel. -- Sjuklighet fördystrade hans sista år. Morgonen d. 5 Febr. 1877 funno honom hans närmaste sittande död vid skrifbordet. -- S:s »Samlade vitterhetsarbeten» utgåfvos af G. Ljunggren i 5 bd (1877--78). Se om S:s lif och diktning: det af G. Ljunggren skrifna förordet till denna samling; V. Rydberg, »Inträdestal i Svenska akademien» (Sv. Akad:s Handl. del. 53, 1878); Cecilia Holmberg, »Frihetens sångarätt» (1890), och »C. V. A. Strandberg. En literaturhistorisk studie af E-d» (1878). J. A. R-m.
3. Strandberg, Karl Gustaf, vitter författare, den förres kusin, född d. 5 Maj 1825 å Kjulsta i Stigtomta i Södermanland, aflade 1842 studentexamen i Upsala, 1844 kameralexamen och 1846 examen för inträde i rättegångsverken. Han blef 1855 assessor i Svea hofrätt, förordnades 1860 till revisionssekreterare samt utnämndes 1863 till byråchef för beredning af lagärenden i justitiedepartementet, 1867 till expeditionschef och 1868 till justitieråd. Efter att några år hafva varit sekreterare i komitén för utarbetande af ny konkurslag tjenstgjorde han såsom sekreterare 1859--60 och 1862--63 i riksdagens lagutskott och 1865 i den komité, som hade att afgifva betänkande angående revision af föreningsakten mellan Sverige och Norge. S. var äfven en framstående vitterhetsidkare och täflade flere gånger med framgång om Svenska akademiens pris. Sålunda erhöll han 1849 andra priset för Efterbildningar af Horatius, 1853 hedersaccessit för en minnesruna öfver Esaias Tegnér, 1854 mindre priset för en dikt öfver Birger jarl och 1855 andra priset för Sång i anledning af Berzelii minnesstod. Hans Efterbildningar från Anakreon (1861) infördes i Svenska akademiens handlingar. Samlade vitterhetsarbeten utgåfvos af F. Sander 1874. Som jurist publicerade S. en upplaga af Sveriges grundlagar 1866. År 1869 efterträdde han Beskow i Svenska akademien, och 1872 förordnades han att vara dess sekreterare. Död i Stockholm d. 8 Febr. 1874.
4. Strandberg, Albertina Josefina Charlotta, född Linderoth, operasångerska, Olof S:s andra hustru, f. i Stockholm d. 25 Juli 1830, blef elev vid balletten 1844 och s. å. vid lyriska scenen samt erhöll der 1851 (gift s. å.) anställning som skådespelerska och sångerska. Hon har under sin långa och trägna verksamhet vid denna scen varit en af dess allra nyttigaste medlemmar, som med lika gladt mod tagit emot den lilla rollen som den stora. Hon utmärkte sig tidigt för »en sprittande liflighet, ett strålande godt lynne, en rask och tilltagsen djerfhet, som dock aldrig blef oqvinlig, men bevarade den unga eleven från all falsk sentimentalitet» (Hedberg). Hennes täcka utseende och mjuka, välljudande, ehuru ej stora stämma fullkomnade hennes begåfning för subrettfacket, der hon varit en af de bästa vi egt. Sällan och ej afgjordt lyckligt har hon försökt sig på tragiska uppgifter, såsom Alice i »Robert» och Ortrud i »Lohengrin». Deremot har hon på senare tid med framgång spelat gummor med komisk anstrykning, såsom Marcellina i »Figaros bröllop», fru Bertrand i »Muraren», Nämdemansmor i»Värmlänningarne», Amman i »Romeo och Julia», Markisinnan i »Regementets dotter», Ladyn i »Fra Diavolo», Marta i »Faust». Bland hennes öfriga roller må nämnas Susanna och Cherubin i »Figaros bröllop», Zerlina i »Don Juan» och »Fra Diavolo», Henriette i »Muraren», Jenny i »Hvita frun», Carlo Broschi i »Hälften hvar», Siebel i »Faust», Stefano i »Romeo och Julia», Cecilia i »Gustaf Vasa», Benjamin i »Josef», Jemmy och Hedvig i »Wilhelm Tell», Betli i »Alphyddan», Didier i »Frondörerna», Anna i »Friskytten» och »Värmlänningarne», Urbain i »Hugenotterna», Blonde i »Enleveringen», fru Ström i »Muntra fruarna», Nancy i »Martha», Zuleika i »Brödraskulden», Fru Ragnhild i »Den bergtagna», Fatima i »Oberon» samt Lulli, Papagena och Ungmors kusin. Höjdpunkten af sina triumfer, men icke af sin konst, nådde hon såsom Sköna Helena. Hon afgick från scenen 1888. A. L.
5. Strandberg, Paul Reinhold, publicist, broder till Olof S.,född d. 29 Mars 1831 i Stigtomta i Södermanland, aflade 1851 studentexamen i Upsala, 1856 kansliexamen och 1857 kameralexamen samt tjenstgjorde derefter i flere ämbetsverk i Stockholm. År 1866 blef han kanslist i generaltullstyrelsen, 1868 notarie i samma styrelse, 1870 kopist i civildepartementet af K. M:ts kansli och 1878 kanslisekreterare. Vid sidan af sin ämbetsmannaverksamhet har S. flitigt egnat sig åt publicistiskt författareskap. Efter att i flere år hafva varit medarbetare bl. a. i Post- och Inrikes tidningar blef han 1886 denna tidnings hufvudredaktör, hvilken, befattning han fortfarande innehar.
6. Strandberg, Vilhelmina Maria, född Söhrling, operasångerska, svärdotter till Olof S., f. i Stockholm 1845, elev af konservatoriet och Isaak Berg, debuterade å Stora teatern som Jeanette i »Joconde» och Zerlina i »Don Juan» 1867 samt engagerades följande år. Hennes friska, flärdfria sång och väsende göra henne gerna sedd, särdeles i subrettfacket och komiska uppgifter, för hvilka hon eger begåfning. Bland hennes bästa roller äro Jemmy i »Wilhelm Tell», Papagena i »Trollflöjten», Mirza i »Lalla Rookh», Petronella i »Svarta dominon», Henriette och fru Bertrand i »Muraren», Pamela i »Fra Diavolo» samt Astrid i »Vikingarne» och Micaela i »Carmen», hvilka två sistnämnda partier hon kreerat på vår scen. Sedan 1878 var hon gift med tulluppsyningsmannen O. Strandberg (död 1889), son af O. S. A. L.
7. Strandberg, Anna Maria, operasångerska, dotter till Olof S., f. 1852, genomgick konservatoriet samt debuterade 1873 på Stora teatern såsom Bertha i »Nürnbergerdockan» och Margareta i »Hugenotterna». Sedan har hon tillhört nämnda scen, utom 1883--84, då hon uppträdde på Nya teatern. Hon är en framstående koloratursångerska. Hennes bästa partier, utom de nämnda, äro: Isabella i »Robert», Rose Friquet i »Villars' dragoner», Elvira i »Den stumma», Philine i »Mignon» och Madeleine i »Postiljonen». 1887 gifte hon sig med tjenstemannen i försäkringsbolaget Skandia N. Bergman och afgick då från scenen. A. L.
8. Strandberg, Per Maximilian (Max), violoncellist, sångare, den föregåendes broder, f. 1855, debuterade, efter studier vid konservatoriet, 1877 på Stora teatern såsom Max i »Friskytten» och har sedan på denna scen sjungit Lionel i »Martha», Fenton i »Muntra fruarna», Ottavio i »Don Juan», Lucenzio i »Hårdt mot hårdt» m. m. Han har en mjuk tenor och sjunger musikaliskt, men har ärft faderns sceniska stelhet, som han dock alltmer lyckats bortarbeta. A. L.