Sida 362
Stotgarn ...
kriget, intagits af de allierade. 1809 stormades den af Schills friskara besatta platsen af danskar och holländare. 1814 kom den jämte svenska Pommern till Danmark och öfverlemnades 1815 af detta rike till Preussen. S. bibehåller ännu sin gamla, egendomligt utbildade författning och sitt särskilda, under de katolske hertigarnas välde tillsatta protestantiska konsistorium. Stadens borgmästare, syndikus och rådsmedlemmar ega som sådana personligt adelsskåp -- ett privilegium förlänadt af Karl XII.
Stramalj, en gasartad väf, som användes till botten vid broderier.
Strand, Karl Johan, ämbetsman, författare, född omkr. 1728 i Lerbo i Södermanland, blef 1752 filos. magister i Upsala samt utnämndes 1759 till kopist i riks- och antiqvitetsarkivet och 1773 till riksarkiv-sekreterare och chef för riksarkivet. Han kallades 1786 till ledamot af Vitt. hist. och antiqv. akademien. Död i Stockholm 1795. S. biträdde biskop Serenius vid utarbetandet af dennes engelska lexikon, fortsatte von Stiernmans »Polit. ekon. och komm. samlingar», upprättade för riksarkivet åtskilliga memorial samt skref anonymt flere politiska ströskrifter, bl. a. Ambetsmanna-öde i Sverige (1767).
Stranda. 1. Härad i Kalmar län, ingår i Norra Möre och Stranda domsaga och i dessa härads fögderi samt omfattar socknarna Ålem, Mönsterås, Döderhult, i hvilka hvar och en ock ligger en köping. Areal 63,841 har. 14,154 innev. (1889). -- 2. Kontrakt i Kalmar stift, omfattar de tre pastoraten Ålem, Mönsterås, Döderhult med Oskarshamns stad. Areal 63,892 har. 19,998 innev. (1889).
Stranda (F. Rannan), härad i Viborgs län, Finland, omfattar Viborgs, S:t Johannis, Nykyrka, Kuolemajärvi och Björkö socknar, vid kusten af Finska viken, samt Lavaasaari, Seitskär m. fl. öar i nämnda vik. Areal 2,962 qvkm. Befolkningen, finsk, 43,994 personer (1887). A. G. F.
Strandbatteri l. kustbatteri. Se Batteri 2.
1. Strandberg, Olof, sångare, föddes d. 15 Febr. 1816 i socknen Langenhanshagen nära staden Barth i Pommern. Han blef student i Upsala 1836, men kom 1838 till Lund, och der väckte hans sällsynt rena, romantiska och nordiskt klangfärgade tenor i O. Lindblads qvartetter sådan uppmärksamhet att han 1842 engagerades vid k. operan i Stockholm efter att året förut hafva debuterat såsom Max i »Friskytten» och Jakob Friburg i »Schweiziska familjen». Under ett fjerdedels sekel tillhörde han nämnda scen och uppbar der de förnämsta tenorpartierna, såsom Tamino i »Trollflöjten», Masaniello i »Den stumma», Ottavio i »Don Juan», George i »Hvita frun», Edgar i »Lucie», Raoul i »Hugenotterna», Rafael i »Hälften hvar», Huon i »Oberon», Arnold i »Wilhelm Tell», Profeten, Fra Diavolo, Robert, Stradella, Ernani, Richard Lejonhjerta, Gustaf Vasa. 1867 frånträdde han sin plats som premiersångare, men tog först några år senare i Josefs parti afsked af allmänheten. Redan 1865 hade han inträdt i Posttidningens redaktion, som han sedan tillhörde ända till sin död, d. 21 Juni 1882. Han utgaf en musikalisk handbok För vänner af operan (1860) samt öfversättningar af Jahns »W. A. Mozart» och Topsöes »Från Amerika». Den honom äfven tillerkända öfversättningen af Hertz' »Kung Renés dotter» nedskref han efter J. M. Roséns diktamen (se »Sv. Musikt.» 1882, n:r 14). S. var i ordets fullaste och vackraste mening en natursångare. »Sångens välljud var och blef allt för honom. Det var liksom han velat säga: här gifver jag eder det bästa jag eger, mina toners fägring; begären ej af mig dramatisk konst; det strider mot min natur, och ett försök kunde aldrig lyckas mer än till hälften» (Wetterhoff). Af detta utan tvifvel riktiga omdöme framgår, att S. skar sina egentliga lagrar icke på scenen, för hvilken han saknade både dramatisk talang och musikalisk underbyggnad, utan såsom sällskapssångare, hvartill äfven hans vänsälla väsen särskildt gjorde honom egnad. A. L.
2. Strandberg, Karl (Carl) Vilhelm August, skald, broder till Olof S., föddes i Stigtomta församling i Södermanland d. 16 Jan. 1818, der hans fader då var pastorsadjunkt. Han genomgick Nyköpings trivialskola och kom derefter till gymnasiet i Strengnäs. Der drabbades han af en ögonsjukdom, som för en tid betog honom synförmågan och lemnade spår för lifvet. Tre år tillbragte han under studier i hemmet och vardt 1837 student i Upsala, men lät året derpå inskrifva sig vid Lunds universitet. Redan tidigt hade hans skaldegåfva vaknat, närd af gustavianska och tyska skalder, och vid 17 års ålder offentliggjorde han i en landsortstidning sina första poetiska försök, redan då under den signatur Talis Qualis, som han sedan gjort berömd. Hvarifrån han hemtat densamma är ej med visshet kändt; en uppgift är, att han sagt sig hafva sett den hos en tysk författare, en annan att han en gång visat sin far en dikt, med fråga hvad han tyckte om densamma, och derpå bekommit svaret: »tel quel!», hvilket uttryck, latiniseradt, han tog att beteckna sin diktning. Redan detta skulle då visa en flägt af det käcka kynne, för hvilket den unge skalden snart gjorde sig känd.
I »Lunds veckoblad», i nyårskalendern »Hertha», i Stockholmstidningen »Freja», i Mellins »Vinterblommor» och annanstädes inflöto under de närmaste åren dikter af S., de äldsta ännu starkt tegnériserande. Erotiken och verldssmärtan spela i dem en vigtig rol, men snart anslog han äfven en för honom mer egendomlig sträng, den politiskt fosterländska. Så i dikterna Vid folkvännen Anders Danielssons graf (1839) och Helsningssång till folkrepresentanten Hans Jansson (1840), båda kraftiga uttryck för den stigande förtrytelsen hos svenska folket öfver den reaktionära politik de makthafvande då följde. Den sistnämnda sången väckte inom vissa akademiska kretsar animositet mot förf., hvilken deraf fann sig föranlåten att ändra sin studieplan. Hans afsigt hade varit att taga »graden», men han slog nu om och aflade 1847 kansliexamen, sedan han någon tid under fria studier dröjt qvar vid universitetet. Under tiden vann hans skaldenamn allt rikare klang.
Källa: Project Runeberg ·
