Strömmätare

Strömmätare l. hydrotakometer kallas ett instrument, hvarmed man uppmäter hastigheten hos ett rinnande vatten, t. ex. i en flod, ett sund. De under alla omständigheter säkraste och bästa instrument af detta slag äro de efter sin uppfinnare benämnda »Woltmannska vingarna», hvarmed strömhastigheten på hvilket ställe som hälst i strömmen kan uppmätas, utom i sjelfva vattenytan och på bottnen. Apparaten består af ett antal vingar, fästa i änden af en lättrörlig axel. En mindre del af denna axel är gängad till en »skruf utan ände», som ingriper i ett räkneverk. Vingarna sitta, såsom väderqvarns vingar, något snedt emot axeln. Hela denna rörliga del af apparaten är vridbar omkring en gröfre axel, hvilken ställer sig vertikalt, när apparaten nedsänkes i vattnet. Ett styre, i fast förening med apparatens rörliga del och parallelt med de båda axlarne, inriktas härvid af strömmen så, att den finare axeln ställer sig parallelt med strömriktningen. Räkneverket kan genom en lina ofvanifrån utlösas från och tillkopplas till vingarna. Observatören kan således efter behag börja iakttagelsen, när apparaten kommit i jämn gång, och afbryta den efter viss tid, efter 1, 5, 10 minuter eller när han anser lämpligast. En af kommendör Arwidsson konstruerad strömmätare, som för öfrigt är af helt annan konstruktion, grundar sig likaledes derpå att strömmen drifver omkring vingar. Dessutom har man en mängd dylika instrument, hvilka grunda sig på andra principer: strömqvadranten l. den hydrometriska pendeln, Pitotska röret, Brünings takometer m. fl. Alla dessa apparater måste vid användning hafva ett fixt läge, hvadan observationen bör ske från förankrad båt eller fartyg. Man har äfven en annan metod att bestämma strömhastigheten, nämligen genom flottörer, som följa med strömmen, och hvilkas successiva lägen kunna noggrant bestämmas genom de riktningar, i hvilka de synas från land eller från en förankrad båt. Såsom flottör kan man begagna ett ihåligt, med botten och lock försedt bleckrör, fyldt med små metallkulor, för att det skall sjunka så djupt, att endast öfversta delen skjuter upp ur vattnet (Cabeos staf), eller ett par genom en tråd förenade ihåliga metallkulor, hvilka fyllas med vatten jämt så mycket, att den ena simmar på ytan, men den andra håller sig nedsänkt till ett bestämdt djup. För samma ändamål har man äfven användt den vanliga loggen (se d. o.). R. R.