Sida 397
Sträng ...
(»böckling»), för inläggning till kryddsill, i olja à la sardin o. s. v. Införseln af färsk strömming till Stockholm och andra städer vid kusten är ej obetydlig och uppgår för Stockholm till ett värde af 150 till 200 tusen kronor årligen.
Strömmingsfiske, som på sin tid hade en väsentlig andel i Norrlandskustens kolonisation, utgör ännu i dag en vigtig näringsgren för kustbefolkningen långs hela svenska Östersjökusten. Det drifves under hela den blidare delen af året från slutet af April till in uti Oktober, men med olika begynnelsetider vid olika delar af den långa kuststräckan, så att fisket börjar senare och slutar tidigare, ju längre, norrut man kommer. På några ställen, såsom i Stockholms och Östergötlands skärgårdar, idkas dock strömmingsfiske äfven vintertiden genom notdragning under isen. Vid de öppna kusterna i södra Sverige fiskas hufvudsakligen med drifgarn i öppna hafvet, ej sällan flere mil från land; endast vår och höst fastsättas garnen. Vid den öfriga, af skärgården omgifna kuststräckan har detta fiskesätt, trots flere försök att införa detsamma, ej lyckats vinna utbredning. Fisket efter strömming sker derstädes dels med notar, i de inre vikarna, dels med garn -- i mellersta och norra Sverige kallade »skötar» -- hvilka, utsatta i rad, förankras vid bottnen och begagnas såväl inne i skärgården som ute på grunden i hafsbandet. I Norrland begagnas numera flerestädes ett slags mycket djupa strömmingsgarn, s. k. »djupskötar» eller »krokskötar», vanligen utsatta så, att yttersta garnet bildar en bukt eller vinkel (krok) mot de öfriga. På några ställen i Norrland begagnas äfven ett slags stora ryssjor. Fiskarena vistas under fisketiden vid vissa af ålder kända »fiskeskär» eller »fiskehamnar», af hvilka några mellan fisketiderna äro obebodda. På en del sådana fiskeplatser i Norrland finnas af ålder särskilda kapell uppförda, hvarest gudstjenst hålles af fiskarena sjelfva samt ett par gånger under sommaren af ortens presterskap. Östersjösillen l. strömmingen uppträder ej i så oerhörda massor som t. ex. sillen vid Bohuskusten, men den långs hela landets östkust årligen uppfiskade qvantiteten är i alla fall ganska betydlig. Samlade uppgifter härom, hvarpå någon säker medeltalsberäkning skulle kunna grundas, förefinnas ännu icke. Man har beräknat värdet af strömmingsfångsten långs hela kusten till omkring tre millioner kronor. Antages medelvärdet till två och en half millioner kronor årligen, så är detta säkerligen ej för högt beräknadt. I södra Sverige säljes största delen af fångsten i färskt tillstånd, norrut öfvervägande såsom saltad. Någon nämnvärd export eger icke rum, utan förbrukas fångsten inom landet. Jfr Sillfiske och Sillslägtet. R. L.
Strömmätare l. hydrotakometer kallas ett instrument, hvarmed man uppmäter hastigheten hos ett rinnande vatten, t. ex. i en flod, ett sund. De under alla omständigheter säkraste och bästa instrument af detta slag äro de efter sin uppfinnare benämnda »Woltmannska vingarna», hvarmed strömhastigheten på hvilket ställe som hälst i strömmen kan uppmätas, utom i sjelfva vattenytan och på bottnen. Apparaten består af ett antal vingar, fästa i änden af en lättrörlig axel. En mindre del af denna axel är gängad till en »skruf utan ände», som ingriper i ett räkneverk. Vingarna sitta, såsom väderqvarns vingar, något snedt emot axeln. Hela denna rörliga del af apparaten är vridbar omkring en gröfre axel, hvilken ställer sig vertikalt, när apparaten nedsänkes i vattnet. Ett styre, i fast förening med apparatens rörliga del och parallelt med de båda axlarne, inriktas härvid af strömmen så, att den finare axeln ställer sig parallelt med strömriktningen. Räkneverket kan genom en lina ofvanifrån utlösas från och tillkopplas till vingarna. Observatören kan således efter behag börja iakttagelsen, när apparaten kommit i jämn gång, och afbryta den efter viss tid, efter 1, 5, 10 minuter eller när han anser lämpligast. En af kommendör Arwidsson konstruerad strömmätare, som för öfrigt är af helt annan konstruktion, grundar sig likaledes derpå att strömmen drifver omkring vingar. Dessutom har man en mängd dylika instrument, hvilka grunda sig på andra principer: strömqvadranten l. den hydrometriska pendeln, Pitotska röret, Brünings takometer m. fl. Alla dessa apparater måste vid användning hafva ett fixt läge, hvadan observationen bör ske från förankrad båt eller fartyg. Man har äfven en annan metod att bestämma strömhastigheten, nämligen genom flottörer, som följa med strömmen, och hvilkas successiva lägen kunna noggrant bestämmas genom de riktningar, i hvilka de synas från land eller från en förankrad båt. Såsom flottör kan man begagna ett ihåligt, med botten och lock försedt bleckrör, fyldt med små metallkulor, för att det skall sjunka så djupt, att endast öfversta delen skjuter upp ur vattnet (Cabeos staf), eller ett par genom en tråd förenade ihåliga metallkulor, hvilka fyllas med vatten jämt så mycket, att den ena simmar på ytan, men den andra håller sig nedsänkt till ett bestämdt djup. För samma ändamål har man äfven användt den vanliga loggen (se d. o.). R. R.
Strömparterren, ett för sin utomordentligt vackra belägenhet bekant förlustelseställe i Stockholm, på Helgeandsholmen, öster om och nedanför Norrbro. Det anlades 1831 af öfverståthållaren frih. Sprengtporten, stadsarkitekten, öfverstelöjtnant Lidströmer och trädgårdsmästaren, direktör Lundström. Hof konditor A. C. Behrens var förste innehafvaren af dess schweizeri.
Strömqvadrant l. hydrometrisk pendel, ett instrument för uppmätande af hastigheten hos ett rinnande vatten, en flod, å eller dyl. Det utgöres af en pendelkula, som på en tråd nedhänger i vattnet, och som af vattenströmmen föres mer eller mindre ur lodlinien, alltefter strömmens hastighet. Af utslagsvinkeln, som afläses på en skala, kan denna hastighet beräknas. Instrumentet är icke synnerligen användbart. R. R.
Strömregulator, fys., en automatiskt verkande inrättning, som tjenar att hålla en elektrisk ström konstant, ehuru den stapel, som frambringar honom, vexlar i styrka. Sådana
Källa: Project Runeberg ·
