Svinafvel. Svinet är, såsom bekant, ett af våra nyttigaste husdjur. Det lefver af både växt- och djurämnen, och derigenom kan en mängd affall från kök, åkerbruk och fabriker, utfodradt på detsamma, omsättas till ett synnerligen värdefullt näringsmedel för menniskor. Från det europeiska vildsvinet härstamma de tama svin, som under årtusenden hållits i Europa och som förgrenat sig i en mängd raser, hvilka man kallat landtraser och som utmärka sig genom ett långt, spetsigt hufvud, platt bröstkorg, hvälfd rygg, höga och grofva ben samt en tjock och med styf borst rikligt försedd hud. Dithörande djur äro derjämte mycket fruktsamma, men senvuxna. Från det indiska vildsvinet härstamma deremot åtskilliga förträffliga raser, hvilka redan för längesedan utbildades i Kina och hvilka i allmänhet utmärka sig genom ett litet, kort hufvud, bred kropp, rak rygg, fina och korta ben samt en tunn hud, sparsamt försedd med borst. Dithörande djur äro snabbvuxna och lätta att göda, men deremot icke synnerligt afvelsamma.
Under början af förra århundradet började man att till Europa, i synnerhet till England, införa kinesiska svin till korsning med inhemska raser, och detta har sedan allt som oftast upprepats. Det är afkomlingar efter dessa s. k. kulturraser, som numera allmänt underhållas såväl inom vårt som i andra land i Europa.
Antalet svin, som med fördel kan underhållas på en gård, beror af tillgången på affall från kök, mejeri eller fabriker eller på tillfälle att underhålla svinen i bokskogar eller på betesmarker. Skola kreaturen under sommaren taga sin föda ute i mark och skog, bör man ej välja djur af de mest förbättrade slagen, hvilka på grund af sitt korta hufvud och sina låga ben hafva svårt för att böka i marken och att ströfva vidt omkring för att söka sin föda. Men om deremot svinen skola födas hela året inom hus, bör man anskaffa svin af någon af de mera förbättrade raserna, dock ej af stort slag, emedan kött efter dem icke är så lätt att afsätta som kött efter djur af medelstora eller smärre raser. Af medelstora raser inom vårt land må nämnas Berkshire-rasen, svartfärgad, med röd-gula fläckar och krusig borst, samt Yorkshire-rasen, med hvit färg. Bland smärre raser märkas de svarta Essex-svinen, de små hvita Yorkshire-svinen, de rödgula Tamworth-svinen och de svarta, med hvita fläckar eller strimmor försedda Poland-Kina-svinen. De båda sistnämnda raserna anses f. n. mest värdefulla, enär de, utom det att de äro lika snabb vuxna som de förut uppräknade, vid slagtningen lemna en jämförelsevis större mängd kött och ej så mycket späck som dessa.
Sedan man bestämt sig för hvilken ras man ämnar underhålla på en gård, väljes handjuret hälst af ren ras. Hannen kan användas till afvel vid 10--12 månaders ålder samt bibehållas såsom afvelsdjur i 2--3 år, men vanligen är han dessförinnan ofruktsam till följd af tilltagande fetma. För att bibehållas afvelsam bör han under hela året dagligen få röra sig i det fria och ej hållas i för högt hull. Hondjuren kunna äfvenledes användas till afvel vid 10--12 månaders ålder och befruktas tvänne gånger om året. Djur af de mera förbättrade svinslagen lemna ett mindre antal grisar än djur af de så kallade landtraserna. Drägtigheten varar i medeltal 120 dagar. Några dagar före grisningen befinnas jufret samt könsöppningen ansvällda. Då grisningen är nära förestående, insättes hondjuret i en rymlig kätte. Grisarna tagas undan, alltefter som de födas, och först när alla blifvit framfödda, läggas de till modern för att dia. Man undanskaffar äfven efterbörden, för att suggan icke genom att förtära densamma skall få begär efter köttföda och sedermera äta upp sina grisar. Är suggan i mycket högt hull, händer ganska ofta under de första dagarna efter grisningen, att hon, då hon lägger sig, klämmer ihjäl en eller annan af sina ungar. Af grisarna bibehållas ej flere än honan har spenar. Man låter dem dia i 6--8 veckors tid, men redan då de äro 2--3 veckor gamla, ställer man till dem, uti en inhägnad, dit ej modern kan inkomma, litet söt mjölk eller annan lättsmält föda. Efter afvänjandet utfodras grisarna kraftigt, utan att dock hållas mycket feta, och det bör dessutom beredas dem tillfälle att dagligen eller åtminstone ett par gånger i veckan få röra sig i det fria. Se Svinskötsel. C. A. L.