Sida 559
Sweynheim ...
jättar, innehåller den vid beskrifningen af hjelten Gullivers äfventyr en parodi på menniskolifvets alla förhållanden, som omstörtas af den råa styrkan, inför hvilken menniskan står lika vanmäktig som Lilliputarna inför ett sådant fenomen som Gulliver eller denne inför innevånarna i Brobdingnag. Bokens senare delar teckna vidunder af mindre intresse och stöta genom motbjudande skildringar. Till samma klass af författareskap hör den 1729 författade pamfletten Modest proposal for preventing the children of poor people in Ireland from being a burden to their parents, hvari S. med orubbligt allvar rekommenderar barnens nedslagtande och försäljande som födoämne.
Den dystra tonen i hans senare skrifter förklaras såväl af hans sjuklighet som förlusten af hans förnämsta qvinliga förtrogna. Esther Johnson (Stella), till hvilken han under vistelsen i London skref den beryktade Journal to Stella (1710--13), der hans despotiska lynne, men tillika hans qvinliga vekhet och älskvärdhet uppenbara sig. Förhållandet mellan honom och Stella, öfver hvilken han tog sig en älskares och en faders myndighet, utan att vara någotdera, och till hvilken han skrifter i ett nästan moderligt ömt, jollrande språk med barnsliga frimureritermer, blir ännu oförklarligare genom det alldeles liknande förhållande, i hvilket han träder till Hester Vanhomrigh (Vanessa), som också öfverflyttade till Irland för hans skull och dog snart efter brytningen med honom. Hans kärlek till oberoende, hans tilltagande sjuklighet, konstitutionella indisposition för kärleken eller ett hemligt giftermål med Stella äro några af de förklaringsgrunder till hans uppförande, som gissningsvis uppstälts. De sista åren af hans lif förmörkades hans förstånd alltmera, och efter en period, i hvilken han måste hållas inspärrad, öfvergick han till fullkomlig slöhet och apati, då och då afbruten af en och annan ljus mellanstund. Han dog d. 19 Okt. 1745 och hade sjelf förutsagt arten af sin sjukdom i orden »jag skall dö i toppen, som ett träd». Se Leslie Stephen, »Swift» (1882). Jfr äfven B. E. Malmströms uppsats om S. i »Litteraturhistoriska afhandlingar» (1869). H-n L.
Svifvel, sjöv. Se Förtöja.
Svigta, sjöv. 1. Svigta vanten, med tåg sammanknipa vanten upptill, för att kunna brassa rårna skarpare bidevind (mera långskepps). Om i storm vanten i lä genom krängningen blifva mycket slabba (lösa), brukar man någon gång lindrigt insvigta dem, för att förekomma slag och skamfilning. -- 2. Svigta ett segel, reducera seglets vindyta, genom hopsnörpning eller sammanrullning (ej refning). Då mesanen svigtas, lägges en fångning rund gaffeln och seglet, stundom ända invid gaffelklon (vid brokståndet), hvarefter seglet sättes. När man borttager spritet på ett fyrkantigt båtsegel och fästnajar spritögat l. det hörn, der spritet suttit, till masten, säges man »segla för trekant». Ett undersegel svigtades förr genom s. k. s vigtsarving, ett groft tåg, hvars uppslagna parter fästes till rån, och i hvars bukt (midt) satt en kaus, som nedhalades till däck; detta hanfotformade nät, som anbringades på förkant af seglet, förstärkte detsamma betydligt och hindrade det att slå, då ena skothornet var uppgigadt. -- Svigtning kallas dels i allmänhet hela det parti under märsen (l. salningen), der puttingsvanten (l. bramvanten) korsa vanten (l. stängvanten); dels det ställe på masten, der den s. k. svigtningsringen har sin plats, från hvilken nedre delen af puttingsvanten utgå, eller der förr vanten insvigtades. R. N.
Svimning, dåning, synkope, med., är ett plötsligt, ögonblickligt upphäfvande af hjernverksamheten jämte afbrott i andningsprocessen liksom i känselförnimmelser och i frivilliga rörelser. Emedan hjertat icke sammandrager sig tillräckligt kraftigt, föres icke tillräcklig mängd blod till hjernan, hvarför detta organ, i saknad af nödig stimulus af blodet, icke förmår fullgöra sina förrättningar och således icke längre kan vidmakthålla rörelse- och känselförmågan, ej häller andningen och talet. För dessa symtom användas äfven uttrycken svindel, vanmakt och leipothymia (af Grek. leipein, lemna, och thymos, Jifskraft), hvilket namn af en del patologer begränsas till första början af svimningen, i det att under svindeln, som vanligen är åtföljd af en känsla af yrsel, så att man tycker alla föremål dansa rundt omkring, väl den frivilliga rörelsen för ögonblicket är upphäfd, men hjertverksamheten och respirationen ännu fortgå. Bästa sättet att upphäfva svimning är att skaffa ökadt blodtillflöde till hjernan. För detta ändamål bör den afsvimmade läggas horisontalt med hufvudet lågt, hvilket ofta nog är tillräckligt för att ställa allt till rätta. Man kan ock gifva vin, konjak o. d., som kan stimulera hjertverksamheten, samt gnida armar och ben i riktning mot hjertat. O. T. S.
Svin. Se Svindjuren.
Svinafvel. Svinet är, såsom bekant, ett af våra nyttigaste husdjur. Det lefver af både växt- och djurämnen, och derigenom kan en mängd affall från kök, åkerbruk och fabriker, utfodradt på detsamma, omsättas till ett synnerligen värdefullt näringsmedel för menniskor. Från det europeiska vildsvinet härstamma de tama svin, som under årtusenden hållits i Europa och som förgrenat sig i en mängd raser, hvilka man kallat landtraser och som utmärka sig genom ett långt, spetsigt hufvud, platt bröstkorg, hvälfd rygg, höga och grofva ben samt en tjock och med styf borst rikligt försedd hud. Dithörande djur äro derjämte mycket fruktsamma, men senvuxna. Från det indiska vildsvinet härstamma deremot åtskilliga förträffliga raser, hvilka redan för längesedan utbildades i Kina och hvilka i allmänhet utmärka sig genom ett litet, kort hufvud, bred kropp, rak rygg, fina och korta ben samt en tunn hud, sparsamt försedd med borst. Dithörande djur äro snabbvuxna och lätta att göda, men deremot icke synnerligt afvelsamma.
Under början af förra århundradet började man att till Europa, i synnerhet till England, införa kinesiska svin till korsning med inhemska raser, och detta har sedan allt som oftast
Källa: Project Runeberg · ·
