Symmachi

Symmachi (Grek. symmachia, vapenförbund, af syn, tillsammans, och mache, strid) kallades hos forntidens greker en sammanslutning af flere stater till gemensamt försvar eller gemensamt krigsföretag. Den mäktigaste af de i symmachien deltagande staterna innehade dervid hegemonien (se d. o.) eller ledningen af krigsangelägenheterna, stundom äfven förvaltningen af de för kriget afsatta penningemedlen och öfver hufvud ett stort inflytande på förbundets utrikespolitik. En symmachi var redan i den heroiska tiden de grekiske furstarnas och staternas sammanslutning under Agamemnons öfverbefäl, för utförande af kriget mot Troja. Den äldsta betydande symmachien i den historiska tiden var den peloponnesiska, inom hvilken ledningen tillhörde Argos, tills det under senare delen af 6:te årh. f. Kr. undanträngdes af Sparta. Under perserkrigen, då Sparta trädde i spetsen för det samfällda nationalförsvaret, utsträcktes dess symmachi äfven till öfriga delar af Grekland. Men då kriget mot perserna till stor del måste utkämpas till sjös och Sparta på detta område icke kunde mäta sig med Athen, blef följden, att en stor del af öarna och sjöstäderna, hvilka dessutom voro missnöjda med spartanernas öfvermodiga, uppträdande, öfvergaf Spartas vapenförbund och anslöt sig till Athen (omkr. 477 f. Kr.). Genom en 445 f. Kr. afslutad fred erkände Athen och Sparta hvarandra såsom hufvudmakter inom hvar sin symmachi. Rivalitetsförhållandet mellan de båda hufvudstaterna ledde till utbrottet af det peloponnesiska kriget, och detta medförde år 404 f. Kr. krossandet af Athens makt samt upplösning af dess symmachi. Omkr. 377 f. Kr. kunde likväl Athen upprätta en ny symmachi, hvilken till och med Sparta omsider nödgades erkänna. En ny farlig medtäflare fick Sparta i Thebe, hvilket sedan längre tid tillbaka varit den ledande bland Beotiens städer och under Epameinondas' snillrika ledning utsträckte sitt vapenförbund öfver en stör del af det öfriga Grekland. Slagen vid Levktra och Mantineia samt återställandet af Messeniens sjelfständighet medförde den spartanska symmachiens upplösning. Men äfven Thebe såg sig kort efter Epameiuondas' död åter inskränkt till Beotien. Numera fanns ingen grekisk stat, som egde inflytande nog för att kring sig samla de öfriga till gemensamt afvärjande af utifrån hotande faror. De under Greklands sista frihetsstrider mot macedonerna och romarna verksamma setoliska och achaiska förbunden (se Aetoler och Achaeer) voro till hela sin inrättning väsentligen olika de äldre symmachierna. A. M. A.