Sida 579
Symbolik ...
symfonier äro de första, som visa en bestämdare, individuelt olikartad fysionomi. Denna individualitet är ännu mera förherskande hos Beethoven, hvars nio symfonier äro ej blott det högsta i sitt slag, utan tillika märkestenar inom en verldsprocess i smått, en verklig mikrokosm, fylld af den mest sublima skönhet och det mest universella, djupa och rika själsinnehåll, som slutligen till och med gick utöfver symfoniens instrumentala natur och tog kören till hjelp (nionde symfonien, hvilken gifvit upphof till s. k. symfonikantater eller odesymfonier, sådana som Mendelssohns »Lobgesang» och Davids »Le désert»). Efter Beethoven har symfonien upplefvat en rik efterblomstring under mästare sådana som Schubert, Schumann, Spohr, Mendelssohn, Raff, Rubinstein, Brahms, Volkmann, Cowen, Dvorzak, Sgambati, Gade, Svendsen, Berwald, Norman m. fl. Derjämte har med utgångspunkt i Beethovens musik af mera målande slag (pastoralen) uppkommit en riktning, programsymfoni eller symfonisk dikt, hvilken, småningom sönderbrytande den symfoniska formen, går ut på att musikaliskt illustrera ett bestämdt program, ett motto, en poetisk tanke, en yttre eller inre tilldragelse (Berlioz, Liszt, Saint-Saëns). A. L.
Symfys (Grek. symfysis, af syn, tillsammans, och fyesthai, växa), anat., ursprungligen namn på hvarje förening mellan djurkroppens ben, men numera vanligen benämning blott på det slags benförening, som eger rum medelst brosk. En sådan kallas uttrycksfullare synkondros (af kondros, brosk). Sådana föreningar medgifva en viss minimal rörlighet mellan benen, men äro mycket fastare och stelare än ledgångar. Flere symfyser finnas i menniskokroppen. t. ex. mellan de flesta ryggkotornas kroppar, mellan båda höftbenen i deras främre medellinier m. fl.; det är den sistnämnda, som företrädesvis kallas symfys (symphysis pubis), på svenska blygdfogen. G. v. D.
Symmachi (Grek. symmachia, vapenförbund, af syn, tillsammans, och mache, strid) kallades hos forntidens greker en sammanslutning af flere stater till gemensamt försvar eller gemensamt krigsföretag. Den mäktigaste af de i symmachien deltagande staterna innehade dervid hegemonien (se d. o.) eller ledningen af krigsangelägenheterna, stundom äfven förvaltningen af de för kriget afsatta penningemedlen och öfver hufvud ett stort inflytande på förbundets utrikespolitik. En symmachi var redan i den heroiska tiden de grekiske furstarnas och staternas sammanslutning under Agamemnons öfverbefäl, för utförande af kriget mot Troja. Den äldsta betydande symmachien i den historiska tiden var den peloponnesiska, inom hvilken ledningen tillhörde Argos, tills det under senare delen af 6:te årh. f. Kr. undanträngdes af Sparta. Under perserkrigen, då Sparta trädde i spetsen för det samfällda nationalförsvaret, utsträcktes dess symmachi äfven till öfriga delar af Grekland. Men då kriget mot perserna till stor del måste utkämpas till sjös och Sparta på detta område icke kunde mäta sig med Athen, blef följden, att en stor del af öarna och sjöstäderna, hvilka dessutom voro missnöjda med spartanernas öfvermodiga, uppträdande, öfvergaf Spartas vapenförbund och anslöt sig till Athen (omkr. 477 f. Kr.). Genom en 445 f. Kr. afslutad fred erkände Athen och Sparta hvarandra såsom hufvudmakter inom hvar sin symmachi. Rivalitetsförhållandet mellan de båda hufvudstaterna ledde till utbrottet af det peloponnesiska kriget, och detta medförde år 404 f. Kr. krossandet af Athens makt samt upplösning af dess symmachi. Omkr. 377 f. Kr. kunde likväl Athen upprätta en ny symmachi, hvilken till och med Sparta omsider nödgades erkänna. En ny farlig medtäflare fick Sparta i Thebe, hvilket sedan längre tid tillbaka varit den ledande bland Beotiens städer och under Epameinondas' snillrika ledning utsträckte sitt vapenförbund öfver en stör del af det öfriga Grekland. Slagen vid Levktra och Mantineia samt återställandet af Messeniens sjelfständighet medförde den spartanska symmachiens upplösning. Men äfven Thebe såg sig kort efter Epameiuondas' död åter inskränkt till Beotien. Numera fanns ingen grekisk stat, som egde inflytande nog för att kring sig samla de öfriga till gemensamt afvärjande af utifrån hotande faror. De under Greklands sista frihetsstrider mot macedonerna och romarna verksamma setoliska och achaiska förbunden (se Aetoler och Achaeer) voro till hela sin inrättning väsentligen olika de äldre symmachierna. A. M. A.
Symmachus, Quintus Aurelius, romersk talare, en af det hedniska partiets siste och mest lysande förkämpar, erhöll sin uppfostran i Gallien samt var 373 prokonsul i Afrika och 391 konsul. På grund af sin stora rikedom, sin ädla karakter och de höga ämbeten han beklädde (han var bl. a. äfven pontifex) blef S. den hedniska senatens målsman gent emot de kristne kejsarna vid deras angrepp på Roms gamla statsreligion. Af hans tal finnas nio fragment. Dessutom eger man en af hans son i 10 böcker gjord samling af hans bref och ämbetsskrifvelser, af hvilka de förra till formen nära efterbilda Plinius d. y:s arbeten. En kritisk upplaga af S:s skrifter utgafs af Seeck i »Monumenta Germaniae historica» (1883).
Symmachus, påfve 498--514, bördig från Sardinien, blef icke enhälligt vald, utan erhöll till medtäflare en af ett starkt bysantinskt parti uppsatt motpåfve, Laurentius. På den synod, som år 501 samlades för stridens utjämnande, fattades det vigtiga beslutet, att ingen makt utom Gud kunde döma en påfve. Sjelfva tvistefrågan afgjordes dock ej förrän 505 eller 506, då kejsar Teoderik tvang Laurentius' parti att utrymma de kyrkor, som det tagit i besittning.
Symmetri (Grek. symmetria) kallas den yttre överensstämmelsen mellan olika delar af ett helt. Se Evrytmi. -- Matem., det förhållande, hvari symmetriska storheter stå till hvarandra. Två rumsstorheter sägas vara symmetriska, om de kunna så placeras på ömse sidor om ett plan (symmetriplanet), att mot hvarje punkt af den ena storheten svarar en punkt af den andra, så beskaffad, att de båda punkternas
Källa: Project Runeberg · ·
