Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Symposion

Ämne: Antikens kult och sedvänjor · Mytologi och sagohistoria

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 15 (1891), sp. 1154–1155 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Symposion, Grek. (Lat. compotatio l. convivum), benämning på det »dryckeslag», som hos forntidens greker och romare brukade vidtaga efter slutet af en festmåltid, sedan maträtterna blifvit undanskaffade, borden aftorkade och bålar med tillbehör framsatta. Vid dryckeslaget, hvilket brukade inledas med ett åt »den gode genien» hemburet dryckesoffer (Grek. sponde, Lat. libatio), intogo deltagarna, liksom under måltiden, en halfliggande ställning på ett slags hvilsoffor, stödjande sig på armbågen. En »dryckesförman» eller »dryckeskonung» (symposiarchos, basilevs l. rex bibendi), som vanligen utsågs genom tärningskast, egde att bestämma reglerna för dryckeslaget, d. v. s, i främsta rummet huru många och huru stora bägare en hvar borde tömma, i hvilken ordning detta borde ske, äfvensom de straff (vanligen bestående i tömmandet af ett antal extra bägare), hvilka drabbade dem, som förgingo sig mot de antagna sällskapsreglerna. Drickandet antog under sådana förhållanden ganska stora dimensioner, men de skadliga verkningarna minskades genom vinets utspädning med vatten. Att dricka oblandadt vin gällde såsom barbariskt bruk och ansågs i hög grad skadligt. De oftast förekommande blandningsförhållandena mellan vinet och vattnet synas hafva varit 1: 3, 1: 2 och 2: 3. Den förstnämnda blandningen ansågs dock väl mycket vattenhaltig och betecknades såsom »groddryck». Blandningen verkställdes, med antingen kallt eller varmt vatten, i ett stort blandningskärl eller bål (krater), hvarifrån den med slefvar eller tillbringare fylldes i bägarna. Till sällskapets förlustande brukade man låta gycklare, danserskor och flöjtspelerskor uppträda under symposiet, och vid yppigare gästabud förekommo äfven hetärer såsom deltagarinnor i laget. För öfrigt bidrogo bordsgästerna sjelfva till stämningens höjande genom hvarjehanda uppsluppet skämt, sällskapsspel, i synnerhet kottabos, samt gåtor och prisuppgifter, eller genom att hvar i sin tur, i riktning åt höger, afsjunga muntra, oftast improviserade bordvisor, skolier. Å andra sidan inträffade väl äfven, att i samqväm af högt bildade och snillrika män ett innehållsrikt, af skämt och qvickhet kryddadt samtal gjorde andra förlustelsemedel umbärliga. Till denna klass höra de båda dryckeslag, hvilka Xenofon och Platon på ett synnerligen anslående sätt skildrat. Vid båda dessa tillfällen var Sokrates hufvudperson, och samtalet rörde sig kring kärlekens väsende och egenskaper. Efter Xenofon och Platon uppstod, enligt hvad det tyckes, en ganska rikhaltig symposisk literatur, hvilken dock icke kommit till vår tid. Under den yngre klassiska forntiden blef det brukligt att inom ramen af ett låtsadt bordssamtal hopföra massor af olikartadt lärdomskram. Hit höra Plutarchos' »Symposiaka» och »De sju vises samqväm» samt Athenaios' »Deipno Sofistai» (se Athenaeus). A. M. A.