T är den tjugonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända, semitisk-moabitiska, form är +. I grekiska alfabet är T den förherskande formen. Den i våra grekiska tryck brukliga minuskeln [tau] vexlar i handskrifterna med andra former, af hvilka en med tvärstreck endast till venster om stapeln ingått i den koptiska skriften och intill våra dagar fortlefver i slavisk-cyrillisk kursivskrift. En annan rysk skrifform med neddragna sidostreck brukas nu i skrift och kursivtryck (m). Fornlatinska inskrifter förete formerna T, [tecken], [tecken]. I latinska medeltidshandskrifter höra [tecken] och [tecken] till de vanligare formerna (derur bl. a. [T]); en form med kort tvärstreck har gifvit upphof till våra t och [t]. De båda nordiska runraderna hafva [runa], som direkt utgår från Lat. T med det för runorna karakteristiska utbytet af vågräta linier mot diagonala. I den äldre (germanska) runraden har tecknet 17:de rummet, i den yngre 12:te rummet, i båda första platsen i 3:dje ätten (Týs ätt). Bokstafvens hebreiska namn är tav (Arab. ta), Grek. tau, Slav. tverdo; det moderna namnet är te, och t-runan kallas Tyr. -- T(t) utmärker i alla språk med latinsk skrift t-ljud. I latinsk skrift återgafs Grek. [Theta] [theta], ursprungligen aspireradt t-ljud (svenskt t-ljud), med th, och denna beteckning qvarstår i åtskilliga språk för Grek. [Theta] i lånord, ehuru talet ej skiljer detta t-ljud från vanligt t (théologie, rythm, Thomas o. s. v.). Italienskan och spanskan nyttja ej detta th, och i svenskan är det nu föråldradt; redan 1801 föreskrifver Svenska akademien t för th. Med th tecknas i Eng. en tonande och en tonlös dental frikativa (t. ex. thou, father och think, path). Med tj betecknas i svenska, norska och danska en affrikata eller frikativa, som utvecklat sig ur k + kons. i (tjena, tjuf), som i svenska och norska äfven tecknas k och kj, då den utvecklat sig ur k före palatal vokal eller ur k + kons. i (känna, kjortel). I tyska användes tsch (och efter detta tyska mönster i Nordisk Familjebok tsj, dock omvexlande med tj) för att återgifva »tje»-ljud i Skand., Eng., Sp., Ital., Slav. och andra språks ord. I tsjechiska betyder t' muljeradt t-ljud. I transskription från österländska språk utmärker t vanligen ett supradentalt t-ljud (Uppsv. rt i bort).
Normalt Sv. t-ljud, t. ex. i tal, ute, hett, är en postdental, tonlös(-stark), median-oral aspirata, som bildas med vidöppen röstspringa och höjdt gomsegel på det sätt att tungspetsen tar fast stöd mot öfre framtändernas baksida och tungans sidor mot öfre kindtänderna samt luft ur lungorna pressas in i den bakom spärrningen (kontakten) liggande delen af munhålan (jämte svalget), hvarefter denna luft vid spärrningens upphäfvande störtar fram med en liten knall (explosion). Liksom vid explosivorna kan man vid vårt t-ljud skilja mellan tre efter hvarandra följande moment: a) munkanalens afspärrning (»implosion», i Sv. svagt hörbar efter kort vokal under stark betoning, t. ex. i hatt), b) paus (»plosion»), hvarunder kommunikationen mellan munhålan och den yttre luften är afbruten och intet ljud höres, samt c) munkanalens öppnande (»explosion»), hvarvid det ljud höres, som hufvudsakligen bestämmer t:s karakter. Efter n och l bildas t med annan implosion än eljest (t. ex. vänta, halt). I Sv. är explosionen mer än vanligt stark, och det dröjer efter densamma en märkbar tid, innan röstspringan slutes och ton höres: mellan t och följande vokal höres en obestämd utandning (som man jämfört med h), och ett efter t följande l, r o. s. v. är i sin början tonlöst, d. v. s. svenskt t är i allmänhet aspirata; så äfven danskt och tyskt t. Rent t (explosiva, »tenuis») hafva vi efter s, t. ex. i stå; detta t är identiskt med franskt, ryskt och finskt t. Före l är t lateralt, exploderar mellan tungans sidor och öfre kindtänderna, t. ex. i kittla, medan vanligt t exploderar mellan tungspetsen och de öfre framtänderna (resp. tandlådorna). Före n är t nasalt, exploderar genom näsan, t. ex. i vattna. Stöder tungspetsen icke mot baksidan af tänderna, utan högre upp mot tandlådorna, så höres supradentalt t, som i mellersta och norra Sveriges uttal af riksspråket ersätter den äldre ljudförbindelsen rt: i bort t. ex. höres sålunda efter o supradentalt t (men icke något r-ljud). Vanligt engelskt t-ljud är (låg) supradental (alveolart, »tjockt»). Riktas tungspetsen uppåt mot gomtaket, uppstår kakuminalt t, som finnes i svenska folkmål (vanligen som ersättning för »tjockt» l + t, t. ex. i adj. neutr. svalt). Äfven interdentalt kan t-ljud bildas, men detta skiljer sig för örat knappt från postdentalt. I fall icke endast tungspetsen, utan äfven någon del af tungryggen närmast bakom densamma ligger an mot tänder och tandlådor, höres ett dorsalt (dentipalatalt eller alveolopalatalt) t-ljud. Ett sådant t-ljud börjar i svenska affrikatan »tje» (i tjära, köpa), nämligen i de landsändar, der »tje»-ljudet ännu är affrikata. I Öster- och Vestergötland, Nerike, Värmland, Bohus län o. s. v. (liksom i Norge) innehåller »tje»-ljudet intet t, utan är en frikativa (ett slags »sch»- eller »ch»-ljud), d. v. s. affrikatans första explosiva element är förloradt, och blott hväsljudet återstår. Eng. och Sp. ch, Ital. c(i) och de slaviska språkens »tje»-ljud (P. cz, Böhm. och Kroat. c) äro affrikator, börja alltså med dorsalt t. Om tungspetsen icke tar stöd mot tänder eller tandlådor och tungans främsta del icke häller intager det halft dorsala läge med ränna i midten, som karakteriserar s-ljud, så fås de frikativor, som i Eng. tecknas med th (tonande eller tonlös), i Sp. med c eller z, i Nygrek, med [theta] och [delta], i Angelsachs., Fornsv. och Isl. med þ och ð. Dessa bildas för den vid ljuden ovane lättast interdentalt, men det i England vanliga uttalet är post- eller supradentalt. -- Tillsammans med s (detta s väl i allmänhet icke alldeles identiskt med fristående s) bildar t en affrikata, som i tyskan tecknas z (zeigen o. s. v., i namn före palatal vokal äfven c, t. ex. Cicero), i slaviska språk med latinskt alfabet c (i svenska folkmål tsäna för tjena o. s. v.). I slaviska språk förekommer muljeradt t, d. v. s. t bildadt med tungspetsen på den vanliga platsen, men främre delen af tungan i i- (eller e-) ställning. Detta tecknas i Böhm. t' och utmärkes i regeln dels med en muljeringsbokstaf (jer), dels med särskildt tecken för följande vokal. Svenskt och ryskt tje-ljud är muljeradt, polskt och engelskt deremot icke. Äfven affrikatan ts kan muljeras (c).
Det indo-europeiska t-ljudet, som i latin, grekiska m. fl. språk såsom sådant bevarats, är i de germanska språken bibehållet endast i förbindelserna st, ft (af Indoeur. pt) och ht (af Indoeur. kt), t. ex. Lat. stare, T. stehen, Sv. stå; Lat. captare, T. heften, Sv. häfta; Lat. octo, Gr. [októ], T. acht, Sv. åtta. I alla andra ställningar har det genom den s. k. ljudskridningen (se d. o.) redan i förhistorisk tid öfvergått till hväsljudet þ (th), hvilket emellertid endast i engelska och isländska bevarats till vår tid, i tyskan deremot blifvit d och i svenskan (och danskan) på 1700-talet återgick till t, t. ex. Lat. tres, Grek. [treis], Eng. three, Isl. þrír, T. drei, Sv. tre. I ett fall hafva alla germanska språk gemensamt i förhistorisk tid förändrat detta þ, nämligen då närmast föregående stafvelse innehöll en vokal, som ursprungligen saknade stark tonvigt, i hvilket fall det öfver-gick till ð (»lent th»), som äfvenledes blott i engelska och isländska till vår tid bevarats, men i tyskan blifvit t och i svenskan d, t. ex. Sanskr. pitár, Grek. [patér], Lat. pater, Eng. father, Isl. faðir, T. vater, Sv. fader. Samma öfvergång hafva de nordiska språken i betydligt senare tid och på egen hand genomfört i fråga om hvarje þ näst efter (äfven ursprungligen hufvudtonig) vokal eller r, t. ex. Sanskr. bhratar, Grek. [phráter], Lat. frater, T. bruder, Isl. bróðir, Sv. broder. Slutligen hafva alla germ. språk likaledes i förhistorisk tid och gemensamt låtit det på nyssnämnda sätt uppkomna ð öfvergå till d i ställningen omedelbart efter n, t. ex. Lat. ventus, Eng., T. wind, Isl. vindr, Sv. vind. -- Om sålunda de germ. språken i de flesta fall uppgifvit det från urspråket ärfda t-ljudet, så hafva de dock å andra sidan skaffat sig t i mängd ur det indoeur. d-ljudet, som i förhistorisk tid undantagslöst dertill öfvergått, t. ex. Lat. domus, Grek. [dómos], Eng. timber, Sv. timmer (T. genom en yngre utveckling zimmer), Lat. edo, Grek. [edomai], Eng. eat, Sv. äta (T. genom en yngre utveckling essen). Detta från urgermansk tid ärfda t-ljud har i svenskan i allmänhet väl bibehållits och endast undantagsvis öfvergått näst efter vokal till d, t. ex. hvad (Isl. och Fornsv. hvat, Lat. quod), aderton (af åtta), en öfvergång, som deremot i danskan redan under medeltiden konseqvent genomfördes, t. ex. aede, äta, vide, veta, o. s. v. -- Omvändt har i de nordiska språken någon gång t uppstått af d (eller ð), t. ex. statt upp af stånda, gods (uttaladt gotts) af god; jfr ock lyste, köpte, märkte (med -te) vid sidan af fällde, kände, körde, kallade (med -de). Lll. Ad. N-n.
Det två sammanbundna t liknande tecknet för skålpund, [skålpund], har uppstått af lb, förkortning af Lat. libra (skålpund). -- På äldre franska mynt betecknar T myntningsorten Nantes. -- Tenn. är den officiella förkortningen för nord-amerikanska staten Tennessee, Tex. för Texas. -- Dessutom förekommer T (t) i åtskilliga andra förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar och inskrifter.
T = 160; T = 160,000.
T. = Titus, Tullius, Tullus; tertius (tredje), teruncius (1/4 ass), testamentum, theologia, titulus, tomus (del, band af ett tryckt arbete), tribunus.
t. a. = testantibus actis, enligt handlingarnas intyg.
tab. = tabula.
T. B. = tribunus.
T. F. = testamentum fecit (gjorde testamentet); Titi filius (Titus' son).
Ti. (Tib.) = Tiberius.
T. P. = tribunus plebis; tribunicia potestas.
Trin. = Trinitatis.
Tr. pl. = tribunus plebis.
2. Musikaliska tecken.
T. = tenor; tutti.
tr. = trillo (se Drill).
3. Kemiska tecken.
Ta = tantal.
Tb = terbium.
Te = tellur.
Th = thorium (torium).
Ti = titan.
Tl = thallium (tallium).
T. s. v. p. = tournez s'il vous plaît, var god och vänd (bladet).
T. = tome, tom, del, band (af ett tryckt arbete). t. = tara; timme, tid.
tab. = tabell.
tang. (i matem.) = tangenten.
T. D. = teologie doktor.
t. ex. = till exempel.
T. F. = Tryckfrihetsförordningen.
t. f. = tillförordnad, tjenstförrättande.
tg. (i matem.) = tangenten.
t. h. = till höger.
tillf. = tillförordnad.
Tit. = Titulus (i bref).
T. K. = teologie kandidat.
T. L. = teologie licentiat.
t. o. m. = till och med.
tr. (trans.) = transitiv.
tr. = tryckt.
t. v. = till venster; tills vidare.