Tabernakel

Tabernakel (Lat. tabernaculum). Ur det latinska ordets ursprungliga betydelse af skjul, hydda, tält hafva flere olika bibetydelser, särskildt inom den religiösa terminologien, utbildats. Sålunda betecknade tabernaculum hos romarna särskildt den hydda eller det skjul, hvarifrån de officielle spåmännen, augurerna, företogo sina teckenskådningar (auspicia). I öfversättningarna af Gamla test. användes ordet om israeliternas som ett prakttält anordnade nationalhelgedom (»stiftshyddan») under öckenvandringens tid och intill dess att templet uppfördes (se 2 Moseb., kap. 25 o. f.). Inom den kristna kyrkan betecknar tabernakel i allmänhet en af kolonner eller andra fria stöd buren takhimmel, baldakin, t. ex. öfver ett altare, öfver en helgonbild, ett krucifix eller en förnämlig persons plats. Ordet nyttjas derjämte i samma betydelse som sakramentshus och sakramentsskåp samt äfven om den å altardisken stundom anordnade uppsats, i hvilken ett förvaringsrum befinner sig för det heliga brödet (hostian), och som i sin ordning ofta tjenar som fotställ för ett krucifix. Jfr Ciborium. Upk.