Tanke

Tanke, filos., i vidsträckt betydelse medveten förnimmelse i allmänhet; i inskränkt bemärkelse klar och tydlig samt såsom sådan äfven sann förnimmelse. Det till formen (klarhet och tydlighet) fullkomliga förnimmandets sanning var för den sokratisk-platonska filosofien en afgjord sak. Sokrates och Platon gjorde till sin uppgift att visa, att ett sådant förnimmande faktiskt finnes hos menniskan, och togo sedan för afgjordt, att i detta fullkomliga förnimmande också den sanna verkligheten vore gifven, d. v. s. att den fullkomliga formen betingade det fullkomliga innehållet Man hade ej kommit till den reflexion på subjektet, som är nödvändig, för att man skall kunna ställa detta sjelfständigt mot dess innehåll och finna anledning att uppkasta den frågan huruvida subjektets förnimmelseformer, de må för öfrigt såsom sådana vara hur fullkomliga som hälst, kunna betraktas såsom uttryck för den objektiva verklighetens väsende. Under sen-antiken började denna fråga visserligen framskymta, men det blef den moderna filosofien förbehållet att på allvar taga i tu med försök att lösa den. Så anmärkte redan Cartesius, att jämväl tänkandets, objektivitet måste betviflas, enär det ju kunde vara möjligt, att jag rent af vore skapad att bedragas. Detta tvifvel sökte han likväl sedermera häfva genom att hänvisa till Guds allsmäktighet och sannfärdighet, hvari han fann en borgen för att vi, om vi blott rätt bruka våra själsförmögenheter, också komma fram till sanningen. Under den moderna filosofiens förkantiska period behandlades problemet företrädesvis ur denna metafysiska synpunkt. Locke var egentligen den förste, som uppställde den fordran att man genom analys af den menskliga kunskapsförmågan sjelf, oberoende af alla metafysiska förutsättningar, skulle söka finna den menskliga kunskapens möjlighet och gränser. Den sensualistiska riktning, hvari han sökte problemets lösning, innebar i sjelfva verket ett fullständigt förnekande af tankens objektivitet och ledde till Humes bekanta skepticism, enligt hvilken all verkligt objektiv kunskap är omöjlig och tänkandet endast kan fälla s. k. analytiska omdömen, d. v. s. sådana, der predikatet innebär endast ett klargörande af subjektsbegreppet, ej en verklig utvidgning af vår kunskap om detta. En sådan utvidgning blir möjlig endast genom erfarenheten, och Hume gick härutinnan så långt, att han t. o. m. bestred kausallagens nödvändiga giltighet. Kant blef, såsom han sjelf säger, genom dessa Humes läror väckt ur sin dogmatiska slummer, och hans hufvuduppgift blef derefter att söka besvara den frågan: hur äro syntetiska omdömen a priori möjliga? Vid lösningen af detta problem utgick han från det antagandet att all kunskap uppkommer genom två faktorer: å ena sidan det innehåll, som blir oss gifvet genom inverkan utifrån, från tinget i sig, å andra sidan det, som gifves oss genom de i vårt medvetandes natur grundade former, i hvilka vi nödvändigt måste fatta tingen, och som derför ega objektiv giltighet, så länge fråga är om mensklig erfarenhet. Till dessa former räknar man äfven tänkandets eller förståndets kategorier. Dessa ega följaktligen objektiv giltighet med afseende på mensklig erfarenhet, men längre än till denna kunna de icke utsträckas. Om tingen i sig, om en osinnlig verld öfver hufvud, hafva vi ingen kännedom; på denna få vi ej tillämpa vårt tänkandes lagar. Ehuru visserligen Kants närmaste efterföljare bidrogo till frågans vidare lösning, var det dock Hegel förbehållet att med vida större bestämdhet och klarhet än någonsin förr häfda tankens objektiva giltighet. Han gjorde detta genom att fullständigt bryta med Kants lära om ett för tanken otillgängligt ting i sig och i stället lära, att det just är tanken, som konstituerar all sann verklighet. Denna tanke fattades dock af Hegel såsom en ursprungligen abstrakt princip, som skulle ligga till grund för verldsutvecklingen samt först i och genom henne erhålla verklighet eller konkretion. Boström upptog visserligen den strängt idealistiska grundtanken i Hegels verldsåsigt, men för honom var det en afgjord sak, att tanken är till endast hos det tänkande subjektet, och att om, såsom visserligen enligt honom är förhållandet, i tanken den sanna verkligheten företrädesvis är gifven, så har detta sin grund deri att tanken är ett uttryck för personlighetens fullkomliga sida. Tankens objektivitet måste återföras till den sanningen att all verklighet utgöres af personer och deras bestämningar, och att någonting följaktligen är mer aktuelt verkligt, i den mån det eger mer af egentlig personlig bestämdhet. Detta hindrar dock ej, att menniskans tanke till följd af hennes ofullkomlighet är abstrakt och följaktligen kan fatta endast vissa sidor hos verkligheten, ej verkligheten i det hela, utan behöfver kompletteras af erfarenheten och de konkretare, men mindre klara förnimmelseformerna i det hela. Emellertid visar sig för Boström sjelf en viss svårighet att i utförandet af sina läror frigöra sig från objektiv idealism. -- Vetenskapen om den menskliga tankeverksamheten kallas logik (se d. o.). L. H. Å.