Tankelagarna

Tankelagarna (Lat. principla cogitationis), log., kallas de lagar, som normera och reglera den menskliga tankeverksamheten och dermed naturligen äfven det tänkta. Tankelagarna ära s. k. teoretiska lagar (se Lag 1), d. v. s. det är icke menniskans pligt att efterlefva dem, såsom fallet är med t. ex, den moraliska lagen. Följer menniskan en tankelag, då är hennes förnimmande ett tänkande; gör hon åter icke detta, så följer hon i stället lagen för någon annan art af förnimmande, t. ex. fantasien. I förra fallet är det, som hon förnimmer, tankar; i det senare är det deremot något annat, exempelvis fantasier. Oriktigt är derför att gifva någon tankelag formen af ett bud eller en föreskrift att tänka så eller så. Den åsigt, som man bildar sig om tankelagarnas betydelse för objektiv kunskap, beror tydligen på huru man fattar förhållandet mellan tänkandet och verkligheten (jfr Tanke). Träffande har Kant sagt, att tankelagarna äro sanningens »negativa probersten», d. v. s. allt, som strider mot tankelagarna, är nödvändigt falskt, men allt, som ej befinnes göra detta (det logiskt möjliga), är derför ej nödvändigt sannt. För honom fick väl detta sin särskilda motivering och betydelse i hans allmänna uppfattning af menniskoförståndets väsende och natur. Men det qvarstår dock, att menniskoförståndet ej kan fatta verkligheten fullständigt, utan måste stanna vid abstrakta bestämningar hos henne, en omständighet, som väl motiverar den ifrågavarande satsen om skilnaden mellan det logiskt möjliga och det verkliga, ehuru väl förhållandet för ett oändligt, allt omfattande förstånd skulle framställa sig annorlunda. -- Vanligen uppställer man fyra tankelagar. Dessa äro dock egentligen endast olika sidor af en och samma tankelag, som är ett uttryck för tänkandets eget väsende. (När man talar om de tre tankelagarna, betraktar man »principium identitatis» och »pr. contradictionis» såsom en enda lag.) -- 1. Principium identitatis, tänkandets fundamentallag, säger, att allt är hvad det är, eller hvarje logiskt subjekt är sitt eget predikat (A är A). Härvid är dock att märka, att predikatet måste tagas i samma bemärkelse och tilläggas subjektet i alldeles samma afseende. Sker ej detta, kunde lagen tyckas sakna giltighet. En trettio års man kan t. ex. sägas vara både gammal och ung: gammal i förhållande till barnet, ung i förh. till åldringen. -- Se vidare Identitet. -- 2. Principium contradictionis, enligt hvilken lag ingenting kan vara hvad det icke är, eller intet logiskt subjekt kan hafva sin egen motsats till predikat, är i sjelfva verket endast den negativa formen af den föregående lagen och gäller följaktligen under samma förutsättningar. -- 3. Principium rationis sufficientis: hvarje följd förutsätter en grund, eller inom allt verkligt finnes ett nödvändigt sammanhang mellan grund och följd. Om derför något visar sig ej kunna ur sig sjelf förklaras, men likväl dess grund ej kan uppspåras, så innebär detta brist i vår uppfattning eller i vår insigt, men ej att en grund öfver hufvud skulle saknas. Att finna denna grund blir då en uppgift för forskningen, och denna uppgift är ej fullständigt fylld förr, än man gått tillbaka till något, som ej förutsätter något annat, utan är sin egen grund. Lagen är ett uttryck för det nödvändiga sammanhanget inom tänkandet, enligt hvilket det ena momentet inom detta utgör det andras förutsättning o. s. v. Enär flere väsenden än ett enda omöjligen kunna vara rent obetingade, så leder lagen med nödvändighet tillbaka till en enda yttersta grund för allt. Lagen kan bevisas ur principium identitatis och pr. contradictionis, alldenstund det skulle innebära en motsägelse, att ett betingadt eller en följd funnes utan sin betingelse eller grund. -- En speciel tillämpning af denna lag är principium causalitatis (se Principium). -- 4. Principium exclusi tertii, en tillämpning af principium contradictionis, säger, att af två kontradiktoriska motsatser måste den ena jakas, den andra nekas, d. v. s. allt verkligt har antingen en viss egenskap eller saknar den (A är antingen B eller icke B). Under förutsättning att A är en fullt bestämd verklighet, gäller lagen utan inskränkning. Hvarje bestämd triangel är t. ex. antingen liksidig eller icke liksidig, och triangelns begrepp har antingen liksidighet till sin bestämning, eller har det icke detta, hvilket senare naturligtvis är fallet med begreppet triangel. Man har sökt drifva denna lag öfver i paradoxer, men detta har tydligen berott på rena missförstånd. Om man t. ex. säger: »denna stol är antingen fixstjernan Sirius eller icke», så är den satsen otvifvelaktigt sann, ehuru man icke gerna uttalar den, enär det är sjelfklart, att stolen ej är fixstjernan Sirius. Anmärkningen beror derpå att man misskänt betydelsen af en kontradiktorisk motsats, och underskjutit en konträr (i detta fall att under egenskapen att icke vara fixstjernan Sirius skulle förstås den att vara en annan himmelskropp eller något dermed jämförligt). Se vidare Kontradiktorisk och Konträr. L. H. Å.