Sida 690
Tandrot ...
tangerande bågarna, emedan den, då solen har en viss höjd, ofvantill tangerar den s. k. 46-graders-gården. Dessutom finnas ock bågar, som tangera 22- och 46-graders-gårdarna till höger och venster i öfre och undre qvadranterna. Alla dessa tangerande bågar kunna förekomma, vare sig de gårdar, som af dem beröras, vid tillfället äro synliga eller ej. R. R.
Tangermünde, stad i preuss. regeringsomr. Magdeburg (prov. Sachsen), vid Tanger-åns utlopp i Elbe. 5,850 innev. (1885). Gammal borg från medeltiden, der markgrefvar och kurfurstar af Brandenburg ofta residerade. Staden intogs d. 1 Juli 1631 af Gustaf II Adolf.
Tanghinia Pet. Thouars, bot., ett slägte af mjölksaftförande buskar eller lägre träd, hörande till nat. fam. Apocyneae Juss., kl. Pentandria L. Bladen äro motsatta, helbräddade och utan stipler. De sambladiga blomkronorna sitta i qvastlika samlingar; i knoppen äro de hopvridna, och på öfvergången mellan pipen och det tämligen platt utbredda brämet sitta små fjäll. Frukten är en stenfrukt. Inom detta slägte finnas arter med vidt skilda egenskaper. T. madagascariensis är i alla delar ytterst giftig. Den mandelstora fruktkärnan (fröet) är tillräcklig att döda 20 menniskor. Denna frukt var förr på Madagaskar använd till s. k. gudsdomsprof med brottslingar. Ur sjelfva fröet har man framställt ett kristalliserande ämne, tanghinin, hvars kemiska natur icke är närmare undersökt, och som visserligen är giftigt, men icke förklarar den ytterst våldsamma verkan af fröet. T. salutaris Lour., som växer i Kochinkina och å Molukkerna, är deremot icke giftig, utan användes (såväl rot som frukt) såsom läkemedel mot gastriska oordningar. O. T. S.
Tangnu. Se Altai.
Tanguter, en med tibetanerna beslägtad folkstam, äro till största delen bosatta i området Kukunor (»Blå sjön») mellan Tibet och Kina omkring Hoanghos källfloder samt till en mindre del äfven i södra delen af kinesiska provinsen Kansu. De tillhöra den mongoliska rasen, men skilja sig starkt från de egentlige mongolerna genom oval ansigtsbildning utan framstående kindknotor, stora, svarta ögon, rak näsa eller s. k. örnnäsa, svart hår och rikt, svart skägg. Af kineserna kallas de si-fan (»vestbarbarer»), hvilket namn dock äfven innefattar tibetanerna. Tanguterna äro nästan uteslutande nomader, och deras förnämsta husdjur äro yak (grymtoxen) och får, i mindre antal hästar och nötkreatur. De bo i svarta yakhårstält, lefva af mjölk, te och dsamba (ett slags deg eller gröt). Yakhårsspånad är deras enda industri. För öfrigt skildras de som smutsiga, vilda och rofgiriga och oroa beständigt trafiken på den stora karavanstråt, som mellan Kina och Lhasa går genom deras land. Polygami förekommer tämligen allmänt, men ej polyandri såsom hos tibetanerna. Tanguterna äro ifriga buddhaister. De lyda under den kinesiske guvernören i Sitting (vid Hoangho), men äro för öfrigt lika sjelfständiga som tibetanerna. Deras antal torde icke öfverstiga 150,000. H. A.
Tanhuser. Se Tannhäuser.
Tanjore [-djur]. Se Tandjur.
Tankar (Eng. tank, vattenbehållare), skeppsb., kallas de i ett fartyg inrättade vattentäta rum, som äro afsedda för inrymmande af ballastvatten. För fyllning och länsning äro de dels försedda med rörledningar och kranar, dels ock ställda i förbindelse med vissa pumpar i maskinrummet. Det hela är så anordnadt, att hvilken tank som hälst efter behag kan länsas. Större vattentankar användas också till lastrum, då behofvet det fordrar, och äro fördenskull försedda med stora luckor, som kunna vattentätt tillslutas. J. G. B.
Tanke, filos., i vidsträckt betydelse medveten förnimmelse i allmänhet; i inskränkt bemärkelse klar och tydlig samt såsom sådan äfven sann förnimmelse. Det till formen (klarhet och tydlighet) fullkomliga förnimmandets sanning var för den sokratisk-platonska filosofien en afgjord sak. Sokrates och Platon gjorde till sin uppgift att visa, att ett sådant förnimmande faktiskt finnes hos menniskan, och togo sedan för afgjordt, att i detta fullkomliga förnimmande också den sanna verkligheten vore gifven, d. v. s. att den fullkomliga formen betingade det fullkomliga innehållet Man hade ej kommit till den reflexion på subjektet, som är nödvändig, för att man skall kunna ställa detta sjelfständigt mot dess innehåll och finna anledning att uppkasta den frågan huruvida subjektets förnimmelseformer, de må för öfrigt såsom sådana vara hur fullkomliga som hälst, kunna betraktas såsom uttryck för den objektiva verklighetens väsende. Under sen-antiken började denna fråga visserligen framskymta, men det blef den moderna filosofien förbehållet att på allvar taga i tu med försök att lösa den. Så anmärkte redan Cartesius, att jämväl tänkandets, objektivitet måste betviflas, enär det ju kunde vara möjligt, att jag rent af vore skapad att bedragas. Detta tvifvel sökte han likväl sedermera häfva genom att hänvisa till Guds allsmäktighet och sannfärdighet, hvari han fann en borgen för att vi, om vi blott rätt bruka våra själsförmögenheter, också komma fram till sanningen. Under den moderna filosofiens förkantiska period behandlades problemet företrädesvis ur denna metafysiska synpunkt. Locke var egentligen den förste, som uppställde den fordran att man genom analys af den menskliga kunskapsförmågan sjelf, oberoende af alla metafysiska förutsättningar, skulle söka finna den menskliga kunskapens möjlighet och gränser. Den sensualistiska riktning, hvari han sökte problemets lösning, innebar i sjelfva verket ett fullständigt förnekande af tankens objektivitet och ledde till Humes bekanta skepticism, enligt hvilken all verkligt objektiv kunskap är omöjlig och tänkandet endast kan fälla s. k. analytiska omdömen, d. v. s. sådana, der predikatet innebär endast ett klargörande af subjektsbegreppet, ej en verklig utvidgning af vår kunskap om detta. En sådan utvidgning blir möjlig endast genom erfarenheten, och Hume gick härutinnan så långt, att han t. o. m. bestred kausallagens nödvändiga giltighet. Kant blef, såsom han sjelf säger, genom dessa Humes
Källa: Project Runeberg ·
