Tars (Lat. tarsus), vrist, anat. Enklast och mest ursprunglig, hvad beträffar såväl de särskilda benens form som ock deras anordning, är tarsen hos stjertamfibierna (se fig. 1). Omkring ett (stundom två) centralben (C) äro åtta andra så anordnade, att tre af dem bilda en öfre rad (1--3), hvilken står i förbindelse med sken- och vadbenet, och de öfriga fem (I--V) en undre rad, som bär tårna. Hos de lägre stjertamfibierna äro de broskiga, hos alla af likartad form. Ledgångar äro ej utbildade. Hos grod-djuren uppträder i så måtto en specialisering, som de tre öfre styckena ombildats till två långa ben (det ena motsvarande styckena 1 och 2 hos stjertamfibierna), hvilka sålunda bidraga till bildandet af den för grod-djuren karakteristiska hoppfoten (fig. 2). Fotens
Fig. 1. Fig. 2.
ledning försiggår hos grodorna mellan dessa två ben och den nedre radens starkt förkrympta vristben. Hos kräldjuren är tarsen något högre utbildad, i det de särskilda styckena vanligen äro förbenade samt af mycket olika form och hos de högre formerna försedda med väl utbildade ledytor. Antalet har liksom hos
Fig. 3.
groddjuren undergått en minskning, i det den öfre radens ben sammanväxt till två, stundom till endast ett ben, och äfven i den undre vanligen färre ben uppträda än hos stjertamfibierna. En ännu högre grad af tillbakagående utveckling uppnår tarsen hos foglarna, enär hos den utbildade fogeln ej några skilda tarsaldelar förefinnas. En undersökning af fostret ådagalägger emellertid en nära anslutning till vissa kräldjur, i det här finnas två öfre och ett undre tarsalben (fig. 3). Under utvecklingens fortgång sammansmälta de två öfre med skenbenet, medan det undre förenar sig med de sammanväxta mellanfotsbenen. Den vanligen s. k. tarsen hos foglarna motsvarar sålunda i första rummet andra djurs mellanfot, medan foglarnas tars representeras af skenbenets undre och mellanfotens öfre ände. Liksom hos kräldjuren sker alltså fotens ledning hos foglarna mellan tarsalbenen, ej mellan underbenet och tarsen, såsom hos däggdjuren. Däggdjurens tarsusbyggnad kan härledas från förhållanden, som förefinnas hos stjertamfibierna och vissa kräldjur. Äfven hos däggdjuren (se fig. 4, som visar menniskans
Fig. 4.
fotskelett) äro styckena 1 och 2 sammansmälta till ett ben, språngbenet, medan stycket 3 utbildats till hälbenet, kännetecknadt genom hälknölen, hvilken finnes redan hos krokodildjuren. Det hos stjertamfibierna förekommande centralbenet har bibehållit sig sjelfständigt. Det har ryckt in mot den inre fotranden och motsvaras väsentligen af jullbenet (C), medan styckena IV och V alltid sammanväxa till det s. k. tärningbenet (IV). Ytterligare sammansmältningar och ombildningar orsakas deraf att under utvecklingens lopp tår gå förlorade, såsom förhållandet är hos hästen, idislarna m. fl. Vi kunna således följa tarsens utveckling från det enkla, ursprungliga skede, som är representeradt hos stjertamfibierna, genom mellanformer till den komplicerade och specialiserade byggnad, som den fått hos däggdjuren, och igenkänna hos dessa senare samma element som hos de lägst stående amfibierna. -- Af särskildt intresse är den mer eller mindre fullständiga 6:te tån, som finnes å bakfoten hos ett mycket stort antal däggdjur och en del lägre ryggradsdjur, särskildt grod-djuren. Till och med till en 7:de tå hafva antydningar beskrifvits. Högst sannolikt äro dessa »öfvertaliga» tår att tolka som nybildningar och ej, såsom vanligen göres, som rester (rudiment) efter hos våra ryggradsdjurs stamformer förekommande, fullt utbildade organ. Jfr Fot och Mellanfot. L-e,