Tessalien (Grek. Thessalia l. Thettalia, Lat. Thessalia), Greklands nordöstligaste landskap. Gränsen i n., mot Macedonien, utgöres af de Kambuniska bergen, i v., mot Epirus, af Pindoskedjan med topparna Lakmon och Tymfrestos, i ö. af Egeiska hafvet och Pagasaiska viken (nu Volo-viken). I s. bildar Othrys-kedjan det egentliga T:s naturliga gräns mot mellersta Grekland; men fordom räknades till T. i vidsträcktare mening äfren Spercheios' (nu Elladas) flodområde på södra sidan om Othrys ända till Oita-berget och Maliska viken (nu Zituni-viken). Äfven utmed T:s östra kust löper en bergskedja, Ossa (nu Kissovo) och det dermed i s. sammanhängande Pelion (nu Plessidi), hvilken fyller större delen af det i forntiden ofta såsom ett särskildt landskap betraktade Magnesia och mot s. ö. utlöper i en smal halfö på östra sidan om Pagasaiska viken. Det egentliga T., n. om Othrys, utgöres till största delen af en vidsträckt slätt, hvilken i hufvudriktning mot n. ö. genomströmmas af den på Lakmon upprinnande hufvudfloden Peneios (nu Salamvria), den största i Grekland. Denna upptager i synnerhet under sitt öfre lopp en mängd tillflöden, bland hvilka Pamisos (nu Kalendsji), Onochonos (nu Sofaditiko), Apidanos (nu Fersalitis), Enipevs (nu Kytsjyk Tsjanarly) från h., och Lethaios (nu Astopoto) från v. äro de mest betydande. Peneios' öfre flodområde, som upptager landskapets vestra och sydvestra del, utgör det s. k. öfre T., beläget 200--250 m. öfver hafvet och på östra sidan begränsadt af en midt genom landskapet från n. till s. strykande bergås af måttlig höjd. Denna genombrytes i en trång dalgång af Peneios, hvilken derefter i sitt nedre lopp genomströmmar den betydligt lägre (50--80 m. öfver hafvet) liggande nedre tessaliska slätten och efter att hafva från v. upptagit den betydliga bifloden Evropos (nu Xeragi) i landskapets nordöstra hörn söker sig en väg till hafvet genom den berömda Tempe-dalen (se Tempe) mellan bergen Olympos (nu Elimbo), Greklands högsta berg (2,973 m.), i n. och Ossa i s. Detta aflopp är dock vid starkare vattenflöde otillräckligt, hvarför en stor del af den tessaliska lågslätten då öfversvämmas och förvandlas till en vidsträckt sumpmark. I landets östra del ligga sjöarna Nessonis (nu Mavrolimni) och Boibeis (nu Karlas), hvilka under olika årstider skiftevis fyllas af Peneios och uttömma sitt öfverflödande vattenförråd i denna. En tredje del af det tessaliska slättlandet bildar i landskapets sydöstra hörn kustslätten vid Pagasaiska viken, hvilken genom en sydvestlig utgrening från Pelionberget, Tziragia, är skild från Peneios' flodområde. Den tessaliska slätten är på en gång den vidsträcktaste och den bördigaste i hela Grekland. Denna omständighet står i nära samband med dess historiska och politiska öden. Landets bördighet var en frestelse för främmande inkräktare och föranledde redan i urminnes tid de från Epirus kommande tessalerna, efter hvilka landet sedan fick sitt namn, att taga i besittning till en början dess sydvestra del kring den urgamla staden Arne och derifrån förjaga de äldre innevånarna, beoterna, hvilka i sin ordning inkräktade det landskap, som efter dem fått namnet Beotien. En annan folkvandringsvåg bragte de likaledes under förhistorisk tid i T. bosatte dorerna att rikta sin vandring mot s., först till det efter dem uppkallade landskapet Doris och vidare till Peloponnesos. Såsom urinnevånare i olika delar af landet nämnas för öfrigt pelasger, minyer, perrhaiber, hestiaier och achaier, hvilka alla af de tessaliske inkräktarna dels förjagades, dels kufvades och gjordes till lifegna under namn af penester. Mera från etnografisk än från politisk synpunkt var T. under forntiden af ålder indeladt i fyra stora distrikt: Hestiaiotis i n. v., med hufvudstaden Trikka (nu Trikala); Pelasgiotis, omfattande landskapets mellersta och nordöstra del, med hufvudstaden Larissa vid Peneios och dessutom städerna Atrax, Gyrton, Krannon, Ferai m. fl. i det inre och Pagasai vid den derefter uppkallade hafsviken; Thessaliotis i s. v., med hufvudstaden Kierion l. Pierion (det forna Arne) och Farsalos; Fthiotis i s. ö., enligt den homeriska sagan Achillevs' och hans myrmidoners hemland, med hufvudorterna Thebai och Larissa, med anledning af sitt höga läge på sydsluttningen af Othrys bärande tillnamnet Kremaste (»det i luften sväfvande»). I mera lösligt förhållande till det egentliga T. stodo såväl kustlandet Magnesia som de af malier, ainianer och doloper bebodda områdena s. om Othrys.
Tessalerna, d. v. s. den herskande klassen af adliga godsegare, voro ej väl ansedda bland forntidens greker. De stodo i rop för laglöshet och rå sinlighet. Deras förnämsta intresse var hästafvel och ridderliga öfningar, hvarför äfven det tessaliska rytteriet var icke blott det talrikaste, utan äfven det bästa i hela Grekland. De tessaliska qvinnorna voro kända såsom trollkunniga och giftblanderskor. Politiskt var landet söndradt i ett flertal sjelfständiga stater. Styrelsesättet i dessa var strängt oligarkiskt, d. v. s. låg i händerna på vissa högadliga slägter, bland hvilka Alevaderna i Larissa och Skopaderna i Krannon voro de mest bekanta. Endast undantagsvis och vid allmän krigsfara sammanslöto sig de tessaliska staterna under en gemensam höfding, kallad tagos. Först 375 f. Kr. lyckades det Iason, herskaren i Ferai, att under sitt välde förena hela T., hvilket derigenom för kort tid höjde sig till en stormakt. Han efterträddes (370) i regeringen af sin brorson Alexander, hvars grymheter och utsväfningar dock snart medförde rikets upplösning. 344 f. Kr. kufvades T. af Filip II i Macedonien samt förvandlades till en i fyra ståthållaredömen fördelad macedonsk vasallstat. Efter Filip V:s nederlag mot romarna vid Kynoskefalai (197 f. Kr.) återfick det till namnet sin sjelfständighet, men lades 146 f. Kr. till den romerska provinsen Macedonia. Från Alexander Severus' tid (222--235) bildade det en egen provins. Under medeltiden hade T. att uthärda många infall af hunner, goter och bulgarer, och i 12:te årh. invandrade en mängd valaker, efter hvilka det under en tid bar namn af Storvalakiet. Efter bysantinska rikets fall (1453) var T. länge en provins i det turkiska riket, i senare tider såsom en del af vilajetet Janina, men var äfven under denna tid hufvudsakligen bebodt af greker. År 1881 afträddes största delen af detsamma till konungariket Grekland och bildar inom detta 2 nomarkier, Trikala och Larissa, tillsammans omfattande 12,120 qvkm., med 262,815 innev. Hufvudprodukter äro sedan gammalt spanmål och vin, hvartill i senare tider kommit bomull och i synnerhet tobak af utsöktaste slag. A. M. A.