Tionde, en urgammal, i de flesta land förekommande afgift af urproduktionen och särskildt af jordbruket samt dess binäringar, hvilken utgått med en viss del -- vanligen, men ej alltid, en tiondedel -- af den råa afkastningen. Grunden till att nämnda afgift utgått med tiondedelen var antagligen den redan i den grå forntiden rådande symboliska betydelsen hos talet 10 (se Talsymbolik). Tionden gafs i forntiden dels åt konungen (staten), dels åt någon gudomlighet och nyttjades i senare fallet till det presterskaps bästa, som tjenade guden. Tionde af det förra slaget förekom i äldsta tider i Kina, Indien, Babylonien, Persien, Egypten, hebréernas land (jfr 1 Sam. 8: 15, 17), Grekland och Romerska riket. På sistnämnda ställe var tionden (Lat. decima) ett slags afrad, som ålades de besegrade folken, emedan de eröfrade landen betraktades såsom statsegendom (ager publicus). Den verldsliga tionden utvecklade sig ur tionde i religiös mening, och den senare har säkerligen sin rot i den föreställningen att man genom att lemna en tiondedel åt Gud, som ju är den gode gifvaren eller mäktige egaren af allt, hvad menniskan besitter, visar sin tacksamhet och helgar honom det öfriga samt sålunda gör sig värd att njuta detsamma. Bruket att egna gudarna tionden var allmänt i forntiden och utöfvades dels å statens vägnar, t. ex. då tiondedelen af krigsbytet lemnades, dels af enskilda. Af särskildt intresse är historien om bruket af tionde hos judarna. Redan Abraham gaf Melchisedek såsom den högstes prest »tionde af allt» (1 Moseb. 14: 20), och sedermera omtalas tionde på flere ställen i Gamla test. I 3 Moseb. (Leviticus) 27: 30--33 och 4 Moseb. (Numeri) 18: 21--32 bestämmes, att Jehova tillhör tiondedelen af den tröskade säden och af trädfrukten (olja och vin) samt af nötboskap, får och getter; vidare att tionden tillfaller leviterna -- hvilka bestredo tempeltjensten -- såsom en ersättning för att de icke såsom de öfriga stammarna fått någon andel af landet, samt att leviterna skola lemna tiondedelen af dem tillfallen tionde åt Aronspresterna. Enligt 5 Moseb. (Deuteronomion) 12, 14, 26 utgår deremot ej någon tionde af boskap, och ang. säd- och frukttionden säges, att den skall vid festlig måltid i Jerusalem förtäras af den tiondeskyldige och hans familj samt leviten i hemorten. Praxis tyckes hafva varit den att endast vegetabilisk tionde utgått, åtminstone efter exilen, då tionden, äfvenledes i öfverensstämmelse med Deuteronomions stadgande, fördes till Jerusalem, men der, såsom å andra sidan Leviticus bjöd, användes till deras underhåll, som skötte tempeltjensten. I skrifter, som angå den efter-bibliska, ny-testainentliga tiden, talas ej om tionde af boskap, endast om vegetabilisk tionde. Den senare kunde på vissa vilkor lösas med penningar. Judarna voro i allmänhet, såsom det framgår af flere ställen i skriften, ganska tröga att utgöra sin tionde, men fariséerna höllo strängt på uppfyllandet af föreskrifterna derom. Från synagogan gick tionde-prestationen öfver till den kristna kyrkan, der man betraktade henne såsom en alla kristna åliggande religiös pligt. Krafvet på tionde godkändes dock till en början ej allmänt, och den utgick länge endast på frivillighetens väg. Men det andra konciliet i Måcon (585) belade den, som undandrog sig tionde, med kyrkans bann, och de frankiske herskarna inskärpte i bref och kapitularer skyldigheten att utgöra tionde. Kejsar Ludvig den fromme hotade i andra årtiondet af 800-talet den tredskande med konungsbann (böter af 60 solidi). Sedan den tiden blef tionden allmän i Frankrike och Tyskland samt infördes i andra land samtidigt med kristendomen, ofta dock först efter svår strid. I nyare tider uppstod emellertid stor motvilja mot tiondeskyldigheten dels af nationalekonomiska skäl, dels af kyrkofientlighet. I Frankrike upphäfdes tiondeafgifterna under revolutionen (1789), likaså i ett och annat land, som under början af 1800-talet lydde derunder. I andra land har tionden öfver hufvud bibehållits, om ock vissa delar deraf afskaffats och med afseende å andra aflösning medgifvits.
I Sverige förskrifver sig tionden egentligen från år 1164, ehuruväl den omtalas ännu tidigare. Den var af ålder en afgift till kyrkans och de andliges behof samt utgjordes af de vanliga sädesslagen, lin, hampa, humle, kreatur, fisk och jagtens produkter. Derjämte förekom till år 1527 äfven s. k. hufvudtionde, en tiondeafgift af arffallet lösörebo. Tionden var af gammalt delad i fyra delar, så att 1/3 af sädestionden och hela den öfriga tionden tillföllo sockenpresten och 2/3 af sädestionden fördelades mellan biskopen, kyrkan och de fattige. Till följd af Vesterås recess indrogos efter hand sistnämnda 2/3 af sädestionden till kronan och utgöra ännu en i vissa sädesslag viss jord åsätt skatt, kallad kronotionde (se d. o.). I de eröfrade landskapen är fördelningen en annan, i det att å Gotland öfver hufvud hela tionden är anslagen åt presterskapet, i Jämtland kronotionden utgår med dels 1/2, dels 1/3 af tionden samt i Skåne. Halland, Blekinge och Bohus län kronotionden utgör endast 1/3 af tionden, hvaremot 1/3 antingen omedelbart bibehållits åt kyrkorna eller anvisats åt enskilda mot skyldighet att underhålla kyrka (se Kyrkotionde). Den åt presterskapet förbehållna tionden, presttionden l. tertialtionden (af Lat. tertia, näml. pars, en tredjedel), skulle utgå af de vanliga sädesslagen (skafttionde), ärter och bönor inberäknade, af humle, hampa, lin, rofvor och kål (alltsammans äfven kalladt åkertionde), af kreatursafveln (qvicktionde; af Forns v. qvikker, lefvande), af smör (smörtionde, med 1 mark af hvarje ko) samt af fisk (se Fisktionde). Den tionde, som utgått af andra produkter, har antingen endast gällt särskilda landsdelar eller ock tidigt upphört, såsom tionde af skinnvaror och jagtbyte. Sedan presterskapets löner reglerats enl. k. förordn. d. 11 Juli 1862 (se Löneregleringsnämnd och Prestlön), har äfven presttionden upphört att utgå in natura, i det att tiondens föränderlighet upphört, tiondepersedlarna beräknas efter lönens räntepersedlar och skola lösas efter tioårig markegång. -- Den till staten utgående afgiften vid tillverkning af mineral o. d., bergverkstionde (se d. o.), upphörde i allmänhet redan 1878 (för några få verk, t. ex. Höganäs stenkolsverk, består den ännu). Jfr Tackjernstionde. -- I Norge var tionden under katolska tiden mycket omfattande och utgick ej blott af säd och jordfrukter, utan äfven af fisk, fogel, skinn, metaller m. m.; derjämte utgjordes s. k. hufvudtionde, som äfven efter reformationen bibehölls i vissa distrikt såsom en afgift af hvarje man, som första gången trädde i gifte. För öfrigt inskränktes tionden efter reformationen till sädestionde, småtionde (af smör och ost) samt fisktionde. Af dessa tiondeslag är fisktionden numera (enl. lag af d. 20 Dec. 1845, d. 5 Aug. 1848 och d. 12 Maj 1851) afskaffad. Den återstående tionden har enligt förordn. af d. 31 Juli 1801 förvandlats till fast afgift i säd eller penningar, som bestämts genom öfverenskommelse eller taxation. Tionden har från och med reformationen i Norge varit delad mellan kronan (kongetiende), kyrkan och presten. Till presttionden räknas alltid hufvudtionden, då den utgår. -- I Danmark infördes tionde först under loppet af 1100-talet, sedan Knut den helige förgäfves sökt förmå bönderna att utgöra den och dött martyrdöden till följd af detta försök (1086). Ärkebiskop Absalon lyckades endast genom öppet våld 1181--82 tvinga skåningarna. Men länge fortfor folket att hysa ovilja, emot denna afgift, och först efter det stora bondeupproret på Jylland 1443 tillerkände konungen och riksrådet de andlige full tionde, så fördelad, att en tredjedel tillföll biskopen, en presten och en kyrkan. Vid reformationen indrogs biskopstionden, som derefter kallades kongetiende och till stor del användes till universitetets, skolornas, hospitalens och andra stiftelsers bästa. Genom en följd af författningar under loppet af åren 1810--61 har tionden upphört att utgå in natura; den är numera bestämd till en viss årlig afgift, som erlägges antingen i penningar eller efter vexlande kapitelstaxt (se d. o.). -- I Finland har tionden erlagts på samma sätt som i Sverige och utgöres, fortfarande efter tidigare bestämda grunder, dels enligt de under 1700-talet utfärdade föreskrifterna beträffande tiondesättning, dels (såsom i Österbotten) enligt socknevis fastställda överenskommelser, dels åter (såsom i Savolaks och Karelen) med visst belopp for mantal. I allmänhet åtnjuter kronan 3/3 af tionden, presterskapet 1/3; men på Åland tillgodonjuter presterskapet hälften, och i Lappmarken uppbäres ingen tionde. Presttionden är på grund af k. förordn. d. 5 Aug. 1886 f. n. underkastad reglering, som afser att efter uppskattning af det nuvarande förhållandet fastställa tiondespanmålen till visst belopp för hvarje lägenhet samt utbyta största delen af öfrig tionde till bestämd årlig afgift. K. H. B. L. Pf.