Domkyrka (jfr Dôme), hufvudkyrkan i en stiftsstad, d. v. s. den stad, der stiftets biskop har sitt säte. Redan tidigt blef kyrkan eller någon af kyrkorna i stiftsstaden betraktad såsom den förnämsta i stiftet. Den benämndes katedral (cathedralis), emedan biskopen deri eller der invid hade sin biskopliga stol (cathedra). Till följd af sitt högre anseende blef domkyrkan föremål såväl för de troendes större välvilja som för den kyrkliga öfverstyrelsens ömmare omvårdnad samt erhöll derför rikligare donationer och anslag från de andliges inkomster (tionden). Också kunde domkyrkan underhålla ett större antal prester till gudstjenstens utförande. Dessa prester sammanslöto sig till ett samfund, collegium canonicorum, som antog eller erhöll särskilda regler för sin samlefnad och verksamhet. Behofvet att ställa en rådgifvande myndighet vid biskopens sida medförde dessa kollegiers utbildning till domkapitel (capitula). I fråga om domkyrkans ställning såsom hufvudkyrka i den stad, der biskopen hade sitt säte, gjorde reformationen, hvad Sverige vidkommer, ingen ändring i det yttre. I 1571 års kyrkoordning (fol. XLVIII) heter det bl. a.: "The siw [sju] domkyrkior, som här j Riket warit haffva, skola ock så bliffva widh macht håldna, genom nödtorfftigh underhåll och tillåghor". (Dessa kyrkor voro Upsala, Linköpings, Skara, Strengnäs, Vesterås, Vexiö och Åbo.) Genom Roskildefreden (1658) tillkom sedermera Lunds domkyrka och, efter de gamla stiftens klyfning, Göteborgs, Kalmar, Karlstads, Hernösands och Visby. Efter Finlands förlust (1809) återstå således tolf domkyrkor, en i hvardera af de tolf biskopsstiften. Pastor i domkyrkoförsamlingen kallas domprost, der ej denna församling är anslagen till prebende åt biskopen. Detta senare har varit fallet i alla de fem yngre stiften, hvilka till en början såsom superintendentier afsöndrades från de äldre. När Göteborg 1665 utbytte sin superintendent mot en biskop, skildes domkyrkoförsamlingen från biskopen och erhöll egen pastor, domprost. Ehuru superintendenturen i Kalmar redan 1678 upphöjdes till biskopsdöme, förblef domkyrkan derstädes med sitt pastorat biskopens prebende, ända tills genom ett kongl. bref af d. 2 Mars 1877 förordnades, att ifrågavarande pastorat skulle erhålla egen pastor, under benämningen domprost. Domkyrkorna i Karlstad, Hernösand och Visby, hvilka städer 1772 fingo biskopar i stället för superintendenter, ligga deremot ännu (1880) under biskopsstolarna. Om än domkyrkornas namn och anseende såsom stiftens förnämsta kyrkor lemnades oantastade af reformationen, så var detta dock ingalunda fallet med deras verkliga betydenhet. Omkring domkyrkorna och i de vid dem fästa domkapitlen hade den katolska hierarkiens makt koncentrerats; der fans det kyrkliga lifvets medelpunkt. Till domkyrka och domkapitel hade derför dragits en betydlig del såväl af de allmänna kyrkogodsen som af tionden. I dessa afseenden timade vid reformationen en fullkomlig omstörtning. Såväl kanikernas prebenden som domkapitlens och domkyrkornas egendomar äfvensom tiondeanslagen indrogos af Gustaf I till kronan. Både då och sedermera förunnades emellertid domkyrkorna något understöd af den indragna
tionden för att bereda dem det "nödtorftiga underhåll", som omtalas i 1571 års kyrkoordning. Detta understöd bär namnet domkyrkotunna och utgör i det gamla Sverige, jämte afkomst någonstädes af ett eller annat gods, som till äfventyrs undgått reduktionen eller sedermera under en eller annan rättstitel tillkommit domkyrkan, domkyrkornas hufvudsakliga inkomst. Dertill komma dessutom, på olika ställen, bänkhyror, afgifter för själaringning samt för ringning och begagnande af kyrkornas effekter vid begrafningar m. m., med hvilka inkomster kyrkornas underhåll samt för gudstjensten nödiga utgifter m. m. skola bestridas. Der dessa inkomster på något ställe ej skulle vara för ändamålet tillräckliga eller saknas, utan att andra kyrkans egna inkomster finnas i erforderlig mängd att tillgå, skall domkyrkan underhållas af församlingen enligt allmänna grunder för bekostande af kyrkounderhåll. Domkyrkotunnan utgår med olika belopp i olika stift, merendels med en tunna tionde-spanmål från hvarje kyrkohärberge (se Tionde), d. v. s. med en tunna från hvarje socken inom stiftet. Hernösands domkyrka åtnjuter ej domkyrkotunna, emedan denna afgift inom Hernösands stift fortfarande bibehållits åt Upsala domkyrka, hvilken den tillkom före det sistnämnda stiftets utbrytning från ärkestiftet. Domkyrkan i Hernösand har dock ej gått i mistning af allt understöd från kronotionden, i det att den dels af ålder åtnjuter det ringare anslag, som under namn af byggnadssäd tillkommer de flesta sockenkyrkorna, dels sedermera, af riksdagen 1856--58, fick sig anslagen en förhöjning i detsamma, till någon ersättning för den domkyrkan frångående domkyrkotunnan. -- Skara domkyrka åtnjuter ej domkyrkotunnorna från alla delar af stiftet. Då hertig Karl (sedermera konung Karl IX) under de liturgiska stridigheterna fann skäligt att draga de delar af hertigdömet, som hörde till Skara stift (Värmland med Dal samt Valla och Vadsbo härad i Vestergötland) undan den liturgiskt sinnade Skarabiskopens inflytande och tillsatte (1580) en superintendent öfver nämnda landsdelar med säte i Mariestad, kom denna stads kyrka, som då blef domkyrka, att erhålla den förut till Skara domkyrka utgående domkyrkotunnan från superintendentian. När sedermera (1646) superintendentens säte förflyttades från Mariestad till Karlstad, hvarvid de båda häraden i Vestergötland åter förenades med Skara stift, fick likväl Mariestads kyrka behålla den från Vadsbo och Valla utgående domkyrkotunnan. I kronoräkenskaperna benämnes Mariestads stadskyrka derför också fortfarande domkyrka, ehuru den eljest ej längre hvarken anses eller kan anses såsom sådan. Utom domkyrkotunnnan från Valla och Vadsbo går Skara domkyrka miste om en sådan inkomst äfven från Mo härad i Småland, hvilket härad tillhör stiftet, men erlägger domkyrkotunnan till Gustavi domkyrka i Göteborg. Den fördel sistnämnda kyrka sålunda njuter på Skaras bekostnad motväges deraf att hon inom stiftet ej erhåller domkyrkotunna från Halland och Bohus län, enär sådan ej utgår från de forna danska och norska provinserna: Skåne, Halland, Bleking och Bohus län. Detta förhållande beror derpå att vid reformationens införande i Danmark reduktionen af de andliges förmögenhet ej omfattade kyrkornas gods och andelar i tionden, och derför har ej något anslag, motsvarande domkyrkotunnan, derstädes varit af nöden. Lunds domkyrka deremot åtnjuter högst betydliga årliga inkomster af sina från katolska tiden behållna egendomar och af sin kyrkotionde. Den kronotionde, som är anslagen åt domkyrkorna, vare sig i form af domkyrkotunna eller på annat sätt, ingår numera till statsverket, som från landtränterierna lemnar domkyrkorna kontant ersättning derför (k. förordn. d. 23 Juli 1869; k. kung. d. 5 Okt. 1871).
Domkyrkornas ekonomiska förvaltning ombesörjes, under inseende af biskop och landshöfding, af en domkyrkosyssloman. Denne tjensteman, som, med konsistorii vetskap, tillsättes af biskopen, skall enligt 1686 års kyrkolag vara prest. (Lunds domkyrkas ekonomi skötes af ett domkyrkoråd med en domkyrkoinspektor, som kan vara lekman. Äfven Göteborgs domkyrkas ekonomiska angelägenheter förvaltas af ett domkyrkoråd.)
De gamla domkyrkorna, som uppfördes under den katolska tiden, äro i allmänhet af ett prydligt byggnadssätt. Några domkyrkor, särskildt Upsalas och Lunds, äro bland Sveriges förnämsta arkitektoniska mästerverk. A. Th. S.