Titaner (Grek. titanes, Lat. titanes, titani) äro i den grekiska mytologien (se Mytologi, sp. 640) en äldre gudaslägt, söner och döttrar af Uranos och Gaia. Deras antal och namn uppgifvas olika; men enligt den allmännaste, redan hos Hesiodos förekommande traditionen voro de sex manliga (Okeanos, Koios, Krios, Hyperion, Iapetos, Kronos) och sex qvinliga (Theia, Rheia, Themis, Mnemosyne, Foibe och Tethys). Äfven deras afkomlingar Promethevs, Atlas, Helios, Selene, Hekate m. fl. räknas icke sällan såsom titaner. Senare gifves benämningen titan specielt åt solguden Helios (se denne). Herskare i titanernas gudaverld var den yngste bland bröderna, Kronos (se denne), sedan han på Gaias anstiftan störtat sin fader, Uranos. Men äfven Kronos' verldsvälde skulle störtas af hans egen son Zevs, representerande ett yngre gudaslägte, de olympiske gudarna, och en ny sakernas ordning. Många af titanerna, bland dem den vise Promethevs, trädde frivilligt på Zevs' sida, emedan de förutsågo det nya, af en högre intelligens uppburna verldsväldets seger, men de öfrige utkämpade mot inkräktarna en förtviflad strid, kallad titanomakien (af Grek. mache, strid). Sagan förlade den stora gudastriden till Tessalien, der titanerna slogo läger på berget Othrys, Zevs och de öfrige olympiske gudarna på Olympos. Länge rasade striden, till dess Zevs slutligen frigjorde och till sin hjelp kallade de af Uranos i jordens sköte inneslutne hekatoncheirerna (»hundraarmade» resar) och cykloperna, hvilka senare åt honom tillverkade blixten. Rustad med dessa hjelpmedel lyckades Zevs besegra titanerna och nedstörta dem till Tartaros. Derifrån blefvo de dock sedermera frigifna, då Zevsväldet och den nya verldsordningen vunnit tillräcklig fasthet. Sagan om titanerna torde åtminstone till en del hafva sin grund i föreställningen om strider mellan väldiga naturkrafter, ur hvilka den nuvarande verldsbyggnaden framgått, och titanomakiens förläggande till Tessalien står troligen i sammanhang med den redan i forntiden gängse åsigten att detta landskap för sitt upphof hade att tacka en mäktig naturrevolution, hvilken genom Tempedalen skaffat aflopp åt Peneios, hvars vatten förut öfversvämmat hela den tessaliska slätten. -- Bildligt användas orden titan och titanisk för att beteckna en på egen kraft trotsande, mot gudomlig och mensklig verldsordning upprorisk natur. A. M. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Titaner
Ämne: Grekiska och romerska gudar och antik kult · Mytologi och sagohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 16 (1892), sp. 374 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗