Titan

Titan, kem., ett metalliskt grundämne, som upptäcktes 1789 af Gregor och af honom kallades menachin. Klaproth fann 1795, att mineralet rutil var oxiden till ett grundämne, som han benämnde titanium, men som sedermera befanns identiskt med Gregors menachin. Titan förekommer i naturen, alltid förenadt med syre, i ett antal mer eller mindre sällsynta mineral. Sjelfva metallen är jerngrå, har egentliga vigten 4,2 och är mycket svårsmältlig. Dess atomvigt är 48 och tecknas Ti. I sina föreningar uppträder titan som treatomigt och, oftast, som fyra-atomigt element, liknande dels kisel, dels zirkonium. Titanens högsta oxid, TiO₂, kallad titansyra, förekommer i naturen och utgör mineralen rutil, brookit och anatas. Framställd med konst, är den ett hvitt pulver, olösligt i vatten och syror. Af titansyrans salter finnas flere i mineralriket, t. ex. kalksaltet, som kallas titanit (sfen, sphen), och titanjern, hvilket sistnämnda mineral synes vara en isomorf blandning af titansyrans jernoxidulsalt och variabla mängder jernoxid. Titansyran nyttjas i porslinsmåleriet för framställning af gula färgtoner och har brukats äfven till att gifva artificiella tänder åstundad färgnyans. Jern, som blifvit framstäldt af titanhaltiga malmer, utmärker sig för en ovanlig grad af seghet. Man är dock ej angelägen om titanhaltiga malmer i masugnen, emedan de till följd af sin svårsmälthet förorsaka stor kolåtgång. P. T. C. C. A. D.