Sida 191
Tiselius ...
riksdagen, bildade han jämte Ghyczy »venstra centern», som upptog striden emot både det regeringsvänliga »Deákpartiet» och »1848 års mäns» ytterlighetsparti. I början en motståndare till 1867 års statsrättsliga uppgörelse med Österrike, fogade »venstra centern» sig dock snart i förhållandena, men yttrade skarpt sitt missnöje öfver det sätt, hvarpå Deákpartiet tillvaratog Ungerns politiska och finansiella intressen. Slutligen skedde dock en förening emellan Deákpartiet och »venstra centern», och T. inträdde i Mars 1875 såsom inrikesminister i Wenckheims ministèr samt öfvertog i Okt. s. å. äfven posten såsom konseljpresident. Till följd af den häftiga opposition, som 1878 framträdde emot regeringens bankpolitik samt emot ockupationen af Bosnien och Herzegovina, ingaf T:s kabinett sin afskedsansökan, men då alla försök att bilda en ny ministèr misslyckades, utnämndes T. i Dec. 1878 å nyo till konseljpresident. Sedan dess var T. inrikesoch premierminister -- med undantag af 1887, då han för en tid innehade finansportföljen -- ända till Mars 1890, då han begärde och fick afsked. Orsaken till hans afgång låg i hans vägran att gå in på en motion om att återgifva Kossuth ungersk medborgarerätt -- en rehabilitation, som var kejsaren-konungen personligen emot. T. har inlagt stor förtjenst om ordnandet af Ungerns förvaltning och finansväsende. Han har visat sig som varm vän af den tingens ordning, som 1867 grundlades emellan Österrike och Ungern, och af Österrikes sedan 1870 förtroliga förbindelse med Tyskland. Han har med kraft häfdat den ungerska statens nationella enhet och följaktligen motarbetat en kraftigare utveckling hos de icke-magyariska nationaliteterna inom Ungern. Som partiledare har han gifvit prof på en ovanlig förmåga. Någon lysande talare är T. icke, men han reder sig förträffligt i den parlamentariska debatten, tack vare sin slagfärdighet och sina omfattande insigter. -- T:s broder, Lajos T. (f. 1833), 1871--73 minister för kommunikationsväsendet, utvecklade mycken kraft såsom kunglig kommissarie vid återuppbyggandet af det genom översvämningen 1879 förstörda Szeged samt utnämndes 1883 med anledning deraf till grefve af Szeged.
Titan, kem., ett metalliskt grundämne, som upptäcktes 1789 af Gregor och af honom kallades menachin. Klaproth fann 1795, att mineralet rutil var oxiden till ett grundämne, som han benämnde titanium, men som sedermera befanns identiskt med Gregors menachin. Titan förekommer i naturen, alltid förenadt med syre, i ett antal mer eller mindre sällsynta mineral. Sjelfva metallen är jerngrå, har egentliga vigten 4,2 och är mycket svårsmältlig. Dess atomvigt är 48 och tecknas Ti. I sina föreningar uppträder titan som treatomigt och, oftast, som fyra-atomigt element, liknande dels kisel, dels zirkonium. Titanens högsta oxid, TiO2, kallad titansyra, förekommer i naturen och utgör mineralen rutil, brookit och anatas. Framställd med konst, är den ett hvitt pulver, olösligt i vatten och syror. Af titansyrans salter finnas flere i mineralriket, t. ex. kalksaltet, som kallas titanit (sfen, sphen), och titanjern, hvilket sistnämnda mineral synes vara en isomorf blandning af titansyrans jernoxidulsalt och variabla mängder jernoxid. Titansyran nyttjas i porslinsmåleriet för framställning af gula färgtoner och har brukats äfven till att gifva artificiella tänder åstundad färgnyans. Jern, som blifvit framstäldt af titanhaltiga malmer, utmärker sig för en ovanlig grad af seghet. Man är dock ej angelägen om titanhaltiga malmer i masugnen, emedan de till följd af sin svårsmälthet förorsaka stor kolåtgång. P. T. C. C. A. D.
Titaner (Grek. titanes, Lat. titanes, titani) äro i den grekiska mytologien (se Mytologi, sp. 640) en äldre gudaslägt, söner och döttrar af Uranos och Gaia. Deras antal och namn uppgifvas olika; men enligt den allmännaste, redan hos Hesiodos förekommande traditionen voro de sex manliga (Okeanos, Koios, Krios, Hyperion, Iapetos, Kronos) och sex qvinliga (Theia, Rheia, Themis, Mnemosyne, Foibe och Tethys). Äfven deras afkomlingar Promethevs, Atlas, Helios, Selene, Hekate m. fl. räknas icke sällan såsom titaner. Senare gifves benämningen titan specielt åt solguden Helios (se denne). Herskare i titanernas gudaverld var den yngste bland bröderna, Kronos (se denne), sedan han på Gaias anstiftan störtat sin fader, Uranos. Men äfven Kronos' verldsvälde skulle störtas af hans egen son Zevs, representerande ett yngre gudaslägte, de olympiske gudarna, och en ny sakernas ordning. Många af titanerna, bland dem den vise Promethevs, trädde frivilligt på Zevs' sida, emedan de förutsågo det nya, af en högre intelligens uppburna verldsväldets seger, men de öfrige utkämpade mot inkräktarna en förtviflad strid, kallad titanomakien (af Grek. mache, strid). Sagan förlade den stora gudastriden till Tessalien, der titanerna slogo läger på berget Othrys, Zevs och de öfrige olympiske gudarna på Olympos. Länge rasade striden, till dess Zevs slutligen frigjorde och till sin hjelp kallade de af Uranos i jordens sköte inneslutne hekatoncheirerna (»hundraarmade» resar) och cykloperna, hvilka senare åt honom tillverkade blixten. Rustad med dessa hjelpmedel lyckades Zevs besegra titanerna och nedstörta dem till Tartaros. Derifrån blefvo de dock sedermera frigifna, då Zevsväldet och den nya verldsordningen vunnit tillräcklig fasthet. Sagan om titanerna torde åtminstone till en del hafva sin grund i föreställningen om strider mellan väldiga naturkrafter, ur hvilka den nuvarande verldsbyggnaden framgått, och titanomakiens förläggande till Tessalien står troligen i sammanhang med den redan i forntiden gängse åsigten att detta landskap för sitt upphof hade att tacka en mäktig naturrevolution, hvilken genom Tempedalen skaffat aflopp åt Peneios, hvars vatten förut öfversvämmat hela den tessaliska slätten. -- Bildligt användas orden titan och titanisk för att beteckna en på egen kraft trotsande, mot gudomlig och mensklig verldsordning upprorisk natur. A. M. A.
Titania. Se Elfva.
Titanit. Se Titan.
Titanium. Se Titan.
Källa: Project Runeberg ·
