Titus

Titus Flavius Vespasianus, romersk kejsare, son af kejsar Vespasianus, föddes d. 30 Dec. år 41 och var i sin ungdom förtrogen med Britannicus. Han visade länge nog böjelse till sinlighet och vällust, men utmärkte sig dock såsom krigare i Germanien, Britannien och Judéen, der han år 70 intog Jerusalem, hvarvid templet förstördes (om den till minne af denna seger resta triumfbågen i Rom se Titusbågen). Af sin fader blef han sedan satt till befälhafvare öfver gardet och var i verkligheten hans medregent. Man anser, att han stundom utöfvade ett mindre godt inflytande på denne, åtminstone i fråga om stränghet i straff. Äfven väckte hans väl lättsinniga lif och förbindelse med den judiska prinsessan Berenice allmänhetens misshag, och man fruktade, att han, väl kommen på tronen, skulle blifva en hård och tygellös herskare. Men T. bröt, sedan han d. 23 Juni 79 efterträdt sin fader, med sitt förra lif och sina stallbröder samt bemödade sig på allt sätt att göra folket lyckligt. Han straffade angifvare, mottog icke angifvelser för majestätsbrott och bekräftade alla af företrädaren meddelade förmåner och rättigheter. Mild och ädelmodig, visade han sig tillika särdeles frikostig, i synnerhet vid de olyckor, som inträffade under hans regering, nämligen jordbäfningen i Kampanien år 79 och en stor eldsvåda i Rom år 80. Präktiga termer (se Romerska bad) och vattenledningar blefvo af honom byggda, och den af fadern påbörjade stora amfiteatern (se Colosseum) fullbordades. Vid dess invigning gåfvos dyrbara skådespel. -- T:s böjelse för slöseri var ett betänkligt drag, hvilket måhända skulle hafva gjort hans regering mindre god och lycklig, om den ej blifvit så kort. Han dog nämligen redan d. 13 Sept. 81, efterlemnande ett kärt minne och namnet »menniskoslägtets älskling» (Lat. amor ac deliciae generis humani, enligt Suetonius). R. Tdh.