Tott, svenska adliga ätter, som äro grenar af den gamla danska ätten T. (Thott), af hvilken en medlem, Tord Aagesen, nämnes redan 1288. En medlem af ätten, danska riksrådet Axel Pederssen (d. 1446) till Härlöf i Skåne, blef ryktbar i Nordens historia hufvudsakligen genom sina söner, Axelssönerna (se d. o.), hvilka spelade en mycket betydande politisk rol i Sverige under senare hälften af 1400-talet, och bland hvilka två blefvo riksföreståndare. Deras ätt började på 1500-talet kallas T. De olika grenarna af densamma utdogo snart. Längst fortlefde Åke Axelssons linie, som 1625 introducerades på riddarhuset (T. af Skedebo) och 1669 utgick på svärdssidan. -- Outredt är, i hvilken förbindelse till denna gren den finska slägt stod, som förde Tott-vapen och 1652 erhöll friherrlig och greflig värdighet, men utslocknade 1674 (se T. 14). -- Vid Skånes införlifvande med Sverige (1658) blef en linie af den danska ätten svenska undersåtar och 1664 introducerad på riddarhuset. En medlem af denna ätt, Tage T. till Skabersjö (f. 1739, d. 1824), landshöfding i Malmöhus län 1776--94, erhöll 1778 friherrlig värdighet och 1807 greflig (den senare med succession för äldste sonen, son efter son) samt är stamfader för de nu lefvande friherrliga och grefliga ätterna Thott. -- I Danmark utdog ätten T. 1785. Se Thott.
1. Tott, Axel Pedersson, danskt riksråd. Se Axelssönerna.
2. Tott, Peder Axelsson, dansk biskop, den förres son. Se Axelssönerna.
3. Tott, Olof Axelsson, danskt riksråd, den förres broder. Se Axelssönerna.
4. Tott, Åke Axelsson, danskt riksråd, den förres broder. Se Axelssönerna.
5. Tott, Erik Axelsson, svensk riksföreståndare, den förres halfbroder. Se Axelssönerna.
6. Tott, Ivar Axelsson, svenskt riksråd, riksföreståndare, den förres broder. Se Axelssönerna.
7. Tott, Laurens Axelsson, höfvitsman, den förres broder. Se Axelssönerna.
8. Tott, Brita Olofsdotter, dotter af T. 3. Se Hammarstads-ätten, 4.
9. Tott, Ingeborg Åkesdotter, riksföreståndaren Sten Sture d. ä:s gemål, dotter till T. 4, var en tid förlofvad med Norges förnämste ädling, junker Hans Sigurdsson, men förmäldes omkr. år 1467 med Sten Sture. Mer än vanligt klok, modig och begåfvad, var hon en värdig maka till den duglige riksföreståndaren, och under hans frånvaro förstod hon väl att med kraftig hand vårda såväl slott som län. Derjämte var hon varmt nitälskande för literatur, konst och kyrkliga ting. Jämte sin make gaf hon till det nyinrättade kartusianklostret i Mariefred gården Gripsholm. På sin bekostnad lät hon trycka magister Alanus de Rupes bok »De dignitate et utilitate Psalterii Virginis Marie.» Hon afled 1507. K. H. K.
10. Tott, Ake Hansson till Bjurum, riddare och riksråd, var den föregåendes brorson och son till lagmannen i Nerike Hans Åkesson. Redan år 1502 utnämndes han af riksföreståndaren Sten Sture d. ä. till höfvitsman öfver Vestergötland och var sedermera bosatt på kungsgården Ettak. Detta befäl måste han dock under riksföreståndaren Svante Nilssons tid dela med Ture Jönsson (Tre rosor) och biskop Vincentius i Skara. År 1507 erhöll han derjämte Örebro slott i förläning. Han var en af Svantes trognaste anhängare och den tappraste af den tidens härförare. Under den nästan ständigt fortgående striden med Danmark gjorde han flere infall i Skåne och Halland. Vid ett dylikt år 1510 föll han i ett bakhåll vid Fantehålan nära Örkelljunga och fann der sin död. Hans bortgång betraktades af hans samtida som den största olycka för hela Sverige. K. H. K.
11. Tott, Klas Åkesson, krigare, riksråd (födelseåret okäridt), var en bland dem, som slogos till riddare vid Erik XIV:s kröning. Han deltog i det danska kriget och blef fången vid Svarterå, men återkom snart till Sverige och kämpade åter mot danskarna. 1569 blef han lagman i Nerike, 1572 befälhafvare på Stockholms slott samt 1573 krigsöfverste i Livland. Der slog han med 700 man 16,000 ryssar vid Lode d. 23 Jan. 1573, hvarvid 7,000 skola hafva stupat, en ibland de mest lysande bedrifterna i vår krigshistoria. 1574 belägrade han fåfängt Weisenberg och Toolsborg samt blef derefter hemkallad. 1576 blef han riksråd ock ståthållare öfver hela Finland, men hans område inskränktes 1577 till södra delen af landet. 1583 var han kommissarie vid fredsunderhandlingarna med ryssarna. 1585 afslöt han med dem ett stillestånd, sedan han s. å. åter blifvit ståthållare öfver hela Finland och dess öfverlagman. T. var med vid mötet i Reval 1590 och afstyrkte Sigismunds hemresa samt råkade derför i onåd hos Johan och dömdes från sina tjenster, hvilka han dock återfick 1593. Han afled 1596. J. Fr. N.
12. Tott, Sigrid, Erik XIV:s dotter. Se Sigrid.
13. Tott, Åke Henriksson, krigare, född i Juni 1598 på Gerknäs gård, Nyland, var son af den föregående och landshöfdingen i Österbotten Henrik Klasson T. Efter studier i Upsala ingick han i armén och deltog i det polska kriget, der han gjorde sig känd för en okuflig tapperhet och ett obändigt lynne. 1630 blef han riksråd samt 1631 general af kavalleriet och fältmarskalk. Han följde 1630 konungen till Tyskland, der han i hög grad gjorde sig förtjent om den svenska vapenäran. Gustaf Adolf brukade kalla honom »snöplogen, som skall rödja väg för de andre». När konungen efter slaget vid Breitenfeld tågade mot Maindalen, qvarlemnades T. jämte J. Banér i norra Tyskland för att upprätthålla förbindelsen med kusten. T. utdref de kejserlige ur Mecklenburg. Efter återkomsten från Tyskland vistades han mest i Finland och dog der på sin gård Lafville i Euraåminne socken d. 15 Juni 1640. J. Fr. N.
14. Tott, Klas Åkesson, grefve, riksråd, den föregåendes son, föddes d. 14 Aug. 1630 på Ekolsund, Upland. Efter att i unga år hafva företagit utländska resor och dervid länge vistats i Frankrike uppträdde han 1651 vid hofvet, hvarest hans lysande yttre företräden snart skaffade honom Kristinas synnerliga ynnest och dermed den främsta platsen i hennes omgifning. 1652 upphöjdes han, tjugotvå-årig, till friherre och grefve med Karleborg (se d. o.) såsom grefskap, hvilket betydligt utvidgades 1653. S. å. blef han öfverste kammarherre, riksråd och chef för gardet, 1654 dessutom rikskansliråd och riksstallmästare. Det har uppgifvits, att drottningen velat göra honom, Erik XIV:s dottersons son, till »prins af Vasa» och eventuel tronföljare (efter Karl X), men då detta befanns omöjligt, önskat förläna honom titel af hertig. Äfven denna plan har dock måst öfvergifvas, enär Per Brahe och Axel Oxenstierna, som äfven skolat erhålla den nya värdigheten, vägrat att mottaga den. I stället tröstades T. med 200,000 rdr sp. och Ekolsund vid Mälaren. Alla dessa utmärkelser hade sin enda grund i drottningens ynnest, men kunna icke sägas hafva motsvarats af verkliga förtjenster. Under Karl X Gustaf sändes T. i en beskickning till Paris 1657 och deltog äfven i konungens krig, hvarunder han utmärkte sig vid Köpenhamns belägring. Under Karl XI:s förmyndareregering var han 1661--62 ambassadör i Paris och blef 1664 öfverståthållare i Stockholm samt 1665 fältmarskalk och generalguvernör i Livland, på hvilken post han stannade till 1672, med undantag af en del af året 1669, då han såsom ambassadör bevakade Sveriges intressen vid konungavalet i Polen. 1672 afgick han åter såsom ambassadör till Paris. Död derstädes d. 15 Juli 1674. Han gifte sig 1665 med Anna Oxenstierna (död 1672), en dotter till rikskansleren grefve Erik Oxenstierna, men hade med henne inga barn. J. Fr. N.