Treenighet, trefaldighet, trinitet (Lat. trinitas). Enligt såväl den romersk- och grekisk-katolska som den lutherska och den reformerta kyrkans äfvensom de flesta mindre kyrkosamfunds och kristna sekters lära är Guds treenighet (»den heliga trefaldigheten») det förhållande i Guds väsende att, ehuru detta väsende är ett, det likväl i sig innefattar en trefaldighet, eller m. a. o., enligt dogmatisk formulering, det förhållande inom Gud att i det gudomliga väsendet, som är ett enda, finnas tre »personer» (enl. det latinska uttryckssättet) eller »hypostaser» (enl. det grekiska): fadern, sonen och den helige ande (se Person 2). Läran om Guds treenighet finnes redan hos kyrkofäderna i 2:dra och 3:dje årh., men kyrkligt formulerad och dogmatiskt bestämd blef denna lära först efter de två första ekumeniska mötena i 4:de årh. (i Nicaea 325 och i Konstantinopel 381). Ehuru lärostrider om Guds väsende och Kristi person fördes redan i 2:dra årh., ja spåras t. o. m. i de apostoliska skrifterna, var det dock först den genom Arius (se denne) uppväckta striden om Kristi gudom, som blef anledning till treenighetslärans utveckling och dogmatisering. Sedan läran om Kristi gudom och väsensenhet med fadern blifvit på mötet i Nicaea förklarad för kyrklig dogm, började en lärostrid om den hel. ande, hvarefter mötet i Konstantinopel, som bekräftade och kompletterade det nicenska mötesbeslutet, uttalade sig för läran om den hel. andes personlighet och väsensenhet med fadern. Det nicenska (niceno-konstantinopolitanska) sym-bolum är, jämte det apostoliska symbolum i dess nuvarande gestalt, frukten af dessa mötesbeslut samt det korta uttrycket för den ställning kyrkan på dessa möten intog till treenighetsfrågan. Om den hel. andes väsensenhet med sonen hade ej kyrkan uttalat sig, hvarför på ett kyrkomöte i Toledo 589 till bestämningen om den hel. ande i den latinska öfversättningen af det nicenska symbolum: qui ex patre procedit (»som utgår af fadern»), tillades filioque (»och af sonen»), hvilket tillägg insköts efter »ex patre». Detta tillägg antogs sedan af hela den vesterländska kyrkan, men icke af den österländska (grekiska), utan blef en af de föregifna orsakerna till schismen (1054) mellan de båda kyrkorna och har sedan varit en stående tvistepunkt dem emellan. Bland kyrkofäderna hafva i den österländska kyrkan företrädesvis Basilius den store (d. 379), Gregorius af Nyssa (d. 394) och Gregorius af Nasians (d. 390) samt i den vesterländska Augustinus (d. 430) spekulativt-dogmatiskt bearbetat och utvecklat treenighetsläran. Den sistnämnde, som i så många afseenden var grundläggare till den vesterländska kyrkans teologi, har äfven i fråga om treenighetsläran genom sin bok »De trinitate» varit bestämmande för den romersk-katolska och de protestantiska kyrkornas uppfattning. Augustinus drog ut till sin spets konseqvenserna af den mening, som Athanasius förfäktat under den arianska striden, och det långt efter bådas död, i slutet af 5:te årh. författade Symbolum athanasianum, som gör tron på den deri framställda uppfattningen af treenigheten till vilkor för saligheten, är ett resultat af Augustinus' spekulation. -- De bibelställen, som ligga till grund för treenighetsläran, äro hufvudsakligen instiftelseorden till döpelsen i Matt. 28: 19 samt den s. k. apostoliska välsignelsen i 2 Kor. 13: 13. Det oäkta stället i 1 Joh. 5:7 om »de tre vittnena i himmelen» har också ofta fått tjena såsom dogmatiskt bevisningsställe. Men derjämte hafva de bibelställen, som tillägga både sonen och den hel. ande gudomliga namn,' egenskaper och handlingar, varit afgörande för den kyrkliga tron på fadern såsom den förste personen, sonen såsom den andre personen och den hel. ande såsom den tredje personen i gudomsväsendet. Det kyrkliga tänkandet har nämligen ej kunnat stanna dervid att Gud endast i sitt förhållande till verlden uppenbarat sig på tre olika sätt, nämligen såsom fader i skapelsen och försynen, såsom son i återlösningen och såsom helig ande i helgelsen (eller återlösningens tillämpning), utan har häraf dragit den slutsatsen att detta Guds trefaldiga uppenbarelsesätt (den s. k. »transcendenta eller ekonomiska treenigheten») måste hafva en motsvarighet i en trehet i Guds väsende (den s. k. »immanenta treenigheten», treenigheten i egentlig mening). Omöjligheten att adeqvat uttrycka treenighetsförhållandet i Guds väsende betonade redan Augustinus, särskildt framhållande bristfälligheten och det för tanken lätt vilseledande i uttrycket »tre personer», försvarligt endast genom språkets brist på ett mera adeqvat uttryck. Att för öfrigt alltifrån äldsta till nuvarande tid treenighetsläran uppfattats och framstälts på många olika sätt af enskilda teologer och teologiska skolor, ligger i sakens natur. Den ortodoxa högern har dervid stått på det athanasianska symbolums ståndpunkt och den rationalistiska venstern på den gamla »modalis-mens». Ehuru den grekisk-katolska kyrkan äfven räknar symbolum athanasianum bland sina bekännelseskrifter, har hennes dogmatiska uppfattning af treenigheten en subordinatiansk anstrykning, ett gammalt arf från den österländska kyrkans store kyrkolärare Origines. Om motståndare till treenighetsläran se Antitrinitarier och Triteism.
Då den äldre kristna konsten ville gifva en åskådlig bild af treenigheten, valde den vanligen något af följande framställningssätt. Kristus afbildas i mensklig gestalt eller symboliseras af ett kors eller ett lam; öfver honom sväfvar den hel. andes dufva, och öfverst synes Gud fader antingen i bröstbild eller endast antydd medelst en ur molnen framsträckt hand. Senare framställas både fadern och sonen i helfigurer (Kristus igenkännes då af bl. a. spiksåren i händer och fötter), och mellan dem sväfvar dufvan, hvars hufvud, liksom de två första personernas, omgifves af korsglorian. Slutligen afbildas alla tre personerna i menskliga gestalter, sittande bredvid hvarandra: fadern i midten, prydd med kejsarekrona eller den påfliga tiaren, på hans högra sida Kristus, med konungakrona, och till venster den helige ande, en yngre gestalt än de båda andra. Framställningen af den hel. ande i en dufvas skepnad förblef dock den vanligaste, såsom den lättast förstådda. Man ser äfven fadern (i kejserlig ornat) hålla i sina utsträckta armar korset med den korsfäste och öfver dem dufvan (så t. ex. i Dürers »Den hel. trefaldighetens tillbedjan»). -- Såsom symboler af treenigheten har konsten nyttjat bl. a. klöfverbladet, tre i hvarandra sammanslingade ringar, tre stjernor och, vanligast, en liksidig triangel, som antingen är omskrifven af en cirkel eller ställd i midten af en sol eller i sin midt har, såsom sammanhållande enhet, en sol eller ett öga eller Jehovahs namnchiffer. I gotiken kan man t. o. m. få se de tre personernas väsensenhet försinligad i en menniskokropp, som antingen har tre hufvud eller ett hufvud med tre ansigten (det mellersta rakt fram, de två yttersta i profil). -- Framställningar af sistnämnda art förbjödos 1628 af påfven Urban VIII. J. P.