Tuba, Lat. (egentl. »rör»). 1. Ett blåsinstrument (basun, trumpet; Grek. salpinx), som begagnades vid det fornromerska fotfolket. Tuban utgjordes af ett rakt metallrör med trattformig afslutning och gaf en djupare ton än den af rytteriet använda, böjda lituus. Man blåste tuba äfven vid offer, festliga spel och andra högtidligheter. -- 2. Den moderna tuban, bas-tuban, konstruerad 1835 af Moritz och Wieprecht, är försedd med vid mensur och fyra ventiler samt är det djupaste af alla bleckblåsinstrurnent (se Mässingsinstrument). De vanliga stämningarna äro i F, C eller B, stundom i Ess. Bästa omfånget är B1 -- b. I orkestern bildar tuban den fjerde stämman (bas-stämman) till de tre basunerna. A. L.