Ty

Ty (Tyr), Nord. mytol., son af Oden och en jätteqvinna, som sedan äktade jätten Hyme, är den djerfvaste och modigaste af alla åserna samt den egentlige stridsguden, hvarför krigare böra åkalla honom för erhållande af seger. När åserna skulle fjättra Fenresulfven, trodde denne icke, att de ville lösa honom igen, förrän T. till pant lade sin högra hand i munnen på honom; och då åserna ej löste ulfven, bet han af handen. I Ragnarök kämpar T. med hunden Garm, och de varda hvarandras bane. T., hvars fornhögtyska namn är Zio, motsvarande grekernas Zevs och indernas Djaus, »himmelsgud», synes ursprungligen hafva varit benämning på den högste guden, liksom det beslägtade ordet tivar i fornnordiska språket är en allmän beteckning för åsagudarna. -- Efter T. är tisdagen (se d. o.) uppkallad. Th. W.