Unitarier

Unitarier (af Lat. unitas, enhet). 1. I kyrkohistorien namn på de kristna, hvilka förkasta dogmerna om treenigheten och Kristi gudom såsom stridande mot Guds enhet (jfr Antitrinitarier). Sådana uppträdde under reformationstiden i stort antal. Deras egentliga hemland var Italien, der reformationens idéer sammansmälte med renaissancens och derigenom togo en rationalistisk riktning. Hotade af inqvisitionen, utvandrade dessa neologer till Frankrike, Tyskland, Schweiz m. fl. land. De fleste hamnade slutligen -- då de ingenstädes funnit någon säker fristad -- i Polen, der faktiskt en ganska vidsträckt samvetsfrihet rådde. Inom de evangeliska församlingarna i detta land uppstod, under dessa emigranters inflytande, ett unitariskt parti, hvilket sedermera, utstött ur den evangeliska kyrkan, bildade ett särskildt unitariskt kyrkosamfund. Faustus Socinus (d. 1604) intog, så länge han lefde, en ledande ställning inom detta samfund och tryckte sin prägel på både dess författning och lära. Efter honom benämndes de äldre unitarierna vanligen socinianer. -- Den äldre unitarismens (socinianismens) lära är fullständigast formulerad i Rakow-katekesen (1605; på latin 1609). Der förkastas dogmerna om tre gudomspersoner, om den andra personens menniskoblifvande, om arfsynden och om den ställföreträdande försoningen såsom stridande mot förnuftet, utan grund i skriften och i praktiskt hänseende värdelösa. Det historiska i Nya testamentet -- undren inbegripna -- lemnas oantastadt. Deri är läran fullkomligt supranaturalistisk. Den rationalistiska kritiken riktar sig blott mot dogmerna, och äfven med hänsyn till dessa är det intresse, som här gör sig gällande, icke rent teoretiskt, utan väsentligen praktiskt. Hufvudvigten lägges på det sedligt religiösa handlandet. Religion är väsentligen lydnad för Guds bud. I den socinianska läran om Gud är ej fråga om hvad han är i sig, utan hvad han är för menniskan. Allt hänföres till menniskan och hennes bestämmelse. Genom den första synden har icke menniskans natur undergått någon förändring; menniskonaturens syndighet är endast sinlighetens genom vanan att följa begären vunna öfvervigt öfver förnuftet. Menniskan kan af naturen undvika hvad hon vet vara synd, men hon vet icke fullkomligt blott af sitt förnuft hvad som är synd. Dertill behöfdes en gudomlig uppenbarelse. -- Den kristna religionen är den af Gud genom Jesus Kristus anvisade vägen till evigt lif. Kristus var född såsom endast menniska, dock, genom ett gudomligt allmaktsunder, utan mensklig fader. Han blef på ett underbart sätt benådad af Gud och till lön för sitt heliga lif gudomliggjord -- så att jämväl gudomlig dyrkan tillkommer honom -- för att såsom medlare bringa den fallna menskligheten Guds nåd och såsom konung regera de sina. Han är vår frälsare, emedan han förkunnat den fullkomliga sedelagen och genom löftena om evigt lif och den helige andes delaktighet gifvit oss de starkaste driffjädrar till hållande af densamma samt bringar dem, som ångra och bättra sig, syndernas förlåtelse. Genom att lära menniskorna känna Guds vilja och råd, genom att i sitt lif gifva dem det fullkomligaste föredöme, genom att med sin död besegla sin lära och i sin uppståndelse på det kraftigaste bestyrka det gudomliga löftet om evigt lif frälsar han menniskan från synden. Syndaförlåtelsen framställes såsom en följd af menniskans bättring, icke -- såsom i den evangelisk-lutherska läran -- som grund till densamma. Äfvenså läres, att den helige ande, här ej fattad såsom en gudomlig person, utan såsom en gudomlig kraft, gifves åt den, som redan har evangelium, i motsats till den lutherska läran om tron såsom den helige andes verk i menniskan. Visserligen rättfärdiggöres menniskan enligt socinianismen såväl som enligt den ortodoxa protestantismen icke genom gerningarna, utan genom tron, men med tron menas här endast »förlitandet på lagstiftaren (Gud), hvilket i sig innesluter den faktiska lydnaden för honom». Den gudomliga uppenbarelsen innehålles i bibeln, i synnerhet i Nya testamentet. Kännetecken på en uppenbarelse äro dess förnuftsenlighet och dess moraliska betydelsefullhet. Ingenting, som är förnuftsvidrigt eller icke har ett praktiskt religiöst syfte, kan vara gudomlig uppenbarelse. Skriften skall derför tolkas af det menskliga förnuftet, och skriftens innehåll är afpassadt efter detta. -- Socinianismen har blifvit betecknad såsom en supranaturalistisk rationalism. Dogmhistorikern Adolf Harnack betecknar den såsom i intellektuelt hänseende ett framsteg, en förenkling af teologien och ett försök till en af den traditionella dogmatiken oberoende tolkning af skriften, men såsom i religiöst hänseende ett tillbakagående, ett fullständigt misskännande af »att den kristna religionen är tro, ett förhållande af person till person». -- Det unitariska samfundet blef snart talrikt och inflytelserikt; det räknade inom sig många framstående män samt hade utmärkta skolor och en rik teologisk literatur. Men unitarismens blomstring i Polen blef af kort varaktighet. Den katolska reaktionen, som i synnerhet sedan den katolska grenen af Vasahuset bestigit den polska tronen, uppträdde allt hänsynslösare, medförde steg för steg dess undertryckande. Unitariernas högskola i Rakow stängdes 1638, och de förständigades 1658 att inom två år lemna riket. Åtskilliga polska unitarier funno då en fristad i Brandenburg, andra i Holland. De fleste togo dock sin tillflykt till Siebenbürgen, der den unitariska kyrkan grundlagts ungefär samtidigt med den i Polen, och der hon bibehållit sig intill våra dagar. Efter detta furstendömes förening med Österrike (1687) voro unitarierna ofta utsatta för förföljelser. Med Josef II:s toleransedikt (1787) inträdde för dem en ljusare tid. I 19:de århundradet hafva de trädt i nära förbindelse med sina trosförvanter i England och Nord-Amerika, och deras teologi har derigenom fått en mera modern prägel. Deras antal uppgår nu till mer än 50,000, fördelade på 106 församlingar. -- Från och med fördrifvandet ur Polen hade socinianismen väsentligen spelat ut sin rol såsom en särskild rationalistisk motkyrka gent emot den ortodoxa protestantismen. Men den fortfor att verka som ett jäsningsämne inom de protestantiska kyrkosamfunden och utöfvade ett betydligt inflytande på uppkomsten af den rationalistiska riktningen inom den protestantiska teologien. -- Af de från Polen fördrifne socinianerna togo några sin tillflykt till England. Men redan förut och oberoende af främmande inverkan hade unitariska åsigter der börjat vinna insteg genom teologen John Biddle, som 1646 offentliggjorde en unitarisk trosbekännelse samt flere gånger fick med fängelse umgälla sitt nit för utbredandet af sin tro och slutligen dog i fängelse 1662. Större delen af de presbyterianska församlingar, som bildade sig i England, sedan de presbyterianskt sinnade presterna genom uniformitetsakten (1662) drifvits ut ur statskyrkan, öfvergick småningom från den calvinska ortodoxien till antitrinitariska åsigter och blef slutligen unitariska församlingar, då deremot independenternas församlingar i allmänhet höllo fast vid den trinitariska uppfattningen. Alla antitrinitarier uteslötos uttryckligen från toleransediktet 1689, och bekännandet af deras läror belades med dödsstraff, hvilket på 1700-talet förmildrades till förlust af medborgerliga rättigheter. En begåfvad och lärd prest, Theophilus Lindsay, som hyste unitariska åsigter, utträdde ur statskyrkan 1787 och bildade den första erkändt unitariska församlingen i England. Andra församlingar grundlades af Priestley (den berömde kemisten). Men mot honom uppstod en sådan storm, att han måste emigrera till Amerika (1794). Först 1813 blefvo Englands unitarier lagligen likställda med andra dissenters. I 19:de årh. har den unitariska teologien i England undergått stora förändringar. Den gamla, ensidigt förståndsmässiga och realistiska, af Socinus' teologi och Lockes filosofi påverkade riktningen måste vika för en ny, mera idealistisk och den religiösa känslan tilltalande. I denna förändring hade James Martineaus inflytande en betydande del, äfvenså inflytandet af amerikanen William Ellery Channings skrifter. Unitarierna i England hafva för närvarande 350 prester, 345 kyrkor och 3 högskolor. -- I Nord-Amerika vunno bland de puritanske kolonisternas afkomlingar unitariska åsigter småningom insteg såsom en reaktion mot den calvinska ortodoxien utan någon direkt påverkan utifrån. Redan på 1740-talet voro anhängarna af denna riktning mycket talrika i Boston. En framstående predikant, Jonathan Mayhew, slöt sig till dem och efterföljdes snart af flere. Ingen separation, intet bildande af nya församlingar egde rum. Öfvergången gick så till, att en unitarisk uppfattning småningom vann insteg i en mängd kongregationalistiska församlingar, hvilka, begagnande sig af den fria sjelfbestämningsrätt, som den kongregationalistiska kyrkoförfattningen gifver hvarje särskild församling, efter hand ombildade sin lära och kult i unitarisk riktning. Den första församling i Amerika, som öppet förklarade sig unitarisk, var »the Kings Chapel» (1787) i Boston. Ännu år 1812 var denna församling den enda i Amerika, som bar detta namn. Först år 1815 uppstod en öppen schism. Kongregationalistiska kyrkan sönderföll i tvänne läger. De unitariskt sinnade presterna och församlingarna antoge då äfven det unitariska namnet. Någon gemensam organisation hade de ännu icke. Men 1825 bildades »den amerikanska unitariska associationen». Denna räknade då 122 kyrkor. Tjugu år senare hade deras antal växt till 280. Nu uppgår det till omkr. 370. Medlemsantalet är omkr. 200,000, Dertill kommer ett antal baptistförsamlingar med unitarisk bekännelse, hvilkas medlemsantal uppgår till 300,000. -- Den amerikanska unitarismen har i 19:de årh. undergått enahanda omgestaltning som den engelska. Under de tre första årtiondena herskade der ännu en halft rationalistisk, halft supranaturalistisk teologi, hvilken under inflytande af W. E. Channing, den unitariska kyrkans i Amerika egentlige grundläggare, återfördes till en enkel, på Nya test. stödd praktisk kristendom. Sedermera påverkades samfundet af den tyska bibelkritiken och den idealistiska filosofien. Inom unitarismen uppstod en ny, mera radikal riktning, som ej erkände bibelns auktoritet, utan grundade religionen på Guds uppenbarelse i menniskan genom de tre stora intuitionerna: gudsmedvetandet, det moraliska medvetandet och odödlighetsmedvetandet. Denna riktning hade i Th. Parker sin främste representant. Han erkände emellertid, att denna Guds uppenbarelse i menniskan nått sin högsta fullhet hos Jesus Kristus. Sedermera framträdde ännu mera radikala riktningar, som hotade att alldeles afskära sambandet med den historiska kristendomen. För att förebygga detta och hålla de upplösande tendenserna på afstånd antog den unitariska associationen år 1865 en förklaring, som betonade dess egenskap af kristligt samfund. Då skilde sig de mest radikala elementen alldeles från densamma och bildade den »frireligiösa associationen». I de vestra staterna tog saken en annan vändning. År 1886 antog den »vestra unitariska konferensen» med ett röstflertal af tre fjerdedelar ett endast etiskt program. Då utträdde mindretalet och bildade en ny association med kristen bekännelse. -- I Minneapolis (Minnesota) har en svensk unitarisk församling bildat sig, som icke alls står på kristen, knappast på teistisk grund. En norsk församling i samma stad, som har till predikant den norske skalden Kristofer Jansson, har deremot förblifvit unitarismens kristna tradition trogen. -- Unitarismen har ingenstädes vunnit någon stor yttre utbredning såsom kyrkosamfund, men den har utöfvat ett betydande indirekt inflytande på den religiösa uppfattningen inom de andra kyrkosamfunden. -- 2. Anhängare af Franklins s. k. unitariska teori (se nästa art.). A. F. Å.