Usucapio

Usucapio (Lat., af usus, nyttjande, häfd, och capere, taga, förvärfva), Rom. rätt., var ett af de af den gamla nationella romerska rätten (jus civile) erkända sätten att förvärfva eganderätt, hvilka sätt derför kallades adquisitiones civiles, i motsats till adqu. naturales l. adqu. juris gentium. Redan i Tolf taflornas lag förekommer, under namn af usus auctoritas, ett förvärfvande af eganderätt (i gammal-romersk mening) till en sak, som dertill är qvalificerad, genom viss tids oklandrad besittning, nämligen, hvad beträffar fastighet (fundus), två års besittning och, hvad beträffar ceterae res, ett års besittning, såvida denna besittning är vunnen genom ett formelt lagligt fång (justo titulo), som är egnadt att öfverflytta eganderätt, samt i god tro (bona fide). Senare fick detta förvärfningssätt benämningen usucapio. Vissa slag af egendom, nämligen fastigheter i provinserna (praedia provincialia), voro emellertid uteslutna från denna häfd. Behofvet att för klander skydda äfven besittningen af sådan egendom, hvilken med det romerska rikets tillväxt fick allt större betydelse, föranledde senare den pretoriska rätten till ett liknande institut, longi temporis praescriptio, i det att den grundsatsen uppställdes att den på förut angifvet sätt vunna besittningen af sådan egendom skulle, om den oklandrad blifvit fortsatt under resp. 10 eller 20 år (alltefter som den klandrande var bosatt i samma eller en annan provins), kunna försvaras genom en invändning och -- något senare --, t. o. m. om den förlorats, kunna återvinnas genom en talan (in rem actio) mot innehafvaren af egendomen. Slutligen upphäfde Justinianus fordran af en särskild sakens qvalifikation för att usucapio skulle kunna ega rum och gjorde på visst sätt en sammansmältning af den gamla usucapio och den af pretorerna införda longi temporis praescriptio. Enligt hans stadgande skulle usucapio af res mobiles ega rum genom 3 och af res immobiles genom resp. 10 och 20 års besittning, om denna var förvärfvad justo titulo och bona fide. -- Detta är den ordinära häfden. Men det finnes också i den justinianska rätten en extraordinär häfd, som kom till användning i sådana fall, då vissa förutsättningar för den ordinära häfden (särskildt justus titulus) saknades. Denna extraordinära häfd fullbordades genom 30, i vissa fall 40 års besittning, I. L.