Vaccinium

Vaccinium [vacksin-] L., bot., var förr det gemensamma slägtnamnet för de små buskar, hvilka lemna de bekanta »skogsbären» lingon, blåbär, odon och tranbär. Numera föres under detta namn endast lingonbusken, V. vitis idaea L., som är en lågväxt, ofta något nedliggande buske med 12--15 cm. höga grenar, uppbärande spiralställda, ständigt gröna och under vintern qvarsittande, läderartade, omvändt äggrunda blad, hvilkas kanter äro tillbakavikna och naggsågade. Öfre ytan är mörkt grön och den undre blekgrön, med strödda små hartspunkter, hvarigenom lingonbladen skiljas från mjölonrisets i Sverige officinella blad (se Arbutus). Blommorna äro sambladiga, klocklika, med vanl. 4 (stundom 5) småflikar, rödletta eller hvita, sammangyttrade i toppstående, lutande klasar. Foderbrämet är likaledes vanligast 4-klufvet. Ståndarna äro 8 (sällan 10). Knapparnas bihang äro ej märkbara och sålunda afvikande från de öfriga Vaccinieae, till hvilken familj denna växt dock naturligen hör (se Ericaceae). Lingonbusken (»lingonriset») växer allmänt i våra barrskogar och har en vidsträckt utbredning i norra halfklotets kallare, tempererade skogbärande land. De röda (sällsynt hvita), runda bären, hvilka mogna i slutet af Aug. eller början af Sept., äro allmänt begagnade i hushållen för sin behagligt sura smak (af citronsyra), vanligen insyltade med socker, sirap eller honing. Om de helt enkelt endast inläggas i vatten, kunna de länge bevaras nästan oförändrade, hvad den friska, sura smaken beträffar. Lingonbär hafva på de senare åren blifvit en stor utförselvara från det sydliga Sverige, i synnerhet Småland. Lingonsylt nyttjas ofta till stekt kött o. dyl.; utblandadt i vatten är det en törstsläckande feberdryck. Baccae Vitis ideae (lingonbär), syltade eller förvarade i vatten, voro för den skull upptagna ännu i nästföregående upplaga af den svenska farmakopén. Kransar af lingonris nyttjas, såsom bekant, allmänt till s. k. »grafkransar», antagligen emedan lingonbladen länge bibehålla sin gröna färg. Jämte namnet lingon finnas i folkspråket många andra, t. ex. kröser, tyttabär, bremle, tysling m. fl. -- Linnés Vaccinium myrtillus benämnes nu vanligen Myrtillus nigra Gilib., hvars frukt har flere svenska namn, t. ex. blåbär, slinnor, slynnen, slyngon samt rockbär. Blåbärsriset är en liten buske, som allmänt växer i Sveriges skogar och har upprätta, oregelbundet trekantiga grenar, hvilkas yngsta skott (årsskott) äro gröna. Bladen, som affalla under vintern, äro äggrunda, fint sågade och gulgröna. Blommorna sitta ensamma i bladvecken och äro hängande samt hafva sambladiga, nästan klotrunda kronor af rödlett färg. Ståndarna äro vanligast 8 (stundom 6 l. 10), med glatta strängar och 2 sporrelika bihang å knapparna. Frukten är ett vid mognaden svart, blådaggigt, klotrundt bär med många frön och en starkt färgande, rödblå, sötsyrlig saft. Dessa bär, fructus Myrtilli, »torkade blåbär», äro officinella samt begagnas i form af »blåbärsgröt», kokad med potates- eller hvetemjöl, i huskurer mot diarré hos barn, ett bruk, som icke är att tillråda, enär de många små fröna kunna reta slemhinnan i tarmkanalen. Färska bär anrättas till soppor och kräm, som ätes med mjölk. De innehålla organiska syror samt en ringa mängd garfämne. Bären användas äfven syltade, hälst i förening med andra bär (»blandsylt»). Blåbärssaft lär användas till framställande af »rödt vin», efterliknande de franska Bordeaux-vinerna. -- En annan art, M. uliginosa Drej. (Vaccinium uliginosum L.), som växer i tufviga kärr eller å sumpig mark, har trinda grenar med omvändt äggrunda, helbräddade, blågröna, om vintern affallande blad. Blommorna äro samlade i klasar i grenspetsarna, och blomkronorna äro äggformigt klocklika. Bären hafva många svenska namn, t. ex. odon (hos äldre förf. »odens-bär», af Isl. óðr, galen, emedan bären, förtärda i större mängd, förorsaka yrsel och hufvudvärk), blåbuk, bäljon, otterbär, gorvälta, obär, svålon, vamstöt, ölbär samt »blåbär» i Vestergötland, der de vanliga blåbären kallas »slinnor». Odonbären äro något aflånga, otydligt kantiga, med ett blågrått daggöfverdrag. Saften är färglös och smaken sötaktig, med en något fadd bismak. Dessa bär hafva föga användning i hushållen. -- En tredje art, Linnés V. oxycoccus, kallas nu vanligen Oxycocciis palustris Pers., med anledning deraf att denna lilla krypande buske växer i kärr (Lat. palus), hälst å hvitmossetufvor, samt emedan bären hafva en skarpt sur (Grek. oxys) smak. De kallas vanligen tranbar eller tranjuter, men benämnas äfven tränjon och myrbär. Tranbärsriset har nedliggande, refviga, rotslående, örtliknande fina stammar med många grenar och spiralställda, hela, öfvervintrande blad, som hafva tillbakavikna kanter, den öfre ytan glatt, glänsande grön, och den undre gråhvit. Blommorna sitta på långa, röda skaft i grenspetsarna, ensamma eller i fåblommiga flockar. Kronorna bildas af 4 (sällan 5) fria, röda kronblad, först stjernlikt utbredda, men snart nedböjda. Ståndarna äro vanligast 8, med styft hvithåriga strängar. Frukten är ett ärtstort bär, som är hos den allmännaste arten klotrundt, men hos en nyligen upptäckt art citronformigt, har en rent sur smak, och var förr officinel (baccae Oxycocci) till beredning af en angenämt smakande sirap, hvilken användes till feberdryckcr. Bären, som mogna sent, insamlas bäst tidigt på våren, medan ännu mossarna äro frusna. Af dem beredas i hushållen sylt och gelé. O. T. S.