Väggmålning

Väggmålning, målning af figuralt eller ornamentalt innehåll, direkt utförd på väggen eller dennas närmaste beklädnad och afsedd att pryda en husfasad eller väggarna i ett rum. I motsats till tafvelmåleriet, som vanligen utför sina för inramning afsedda bilder på duk, trä eller metall, betjenar väggmåleriet sig såsom grund för sina framställningar direkt af den mer eller mindre omsorgsfullt preparerade väggytan eller någon gång af en deröfver anbragt beklädnad. Seden att med målning dekorera yttre och inre väggar är urgammal, men torde i hufvudsak vara att anse som en ersättning för det ännu äldre bruket att bekläda dem med väfnader. Under tidernas lopp har en mängd olika tekniska förfaringssätt uppstått, hvilka med afseende på det bindemedel, som användes för färgstoffets fästande på väggytan, kunna delas i två stora hufvudgrupper. I den ena utgöres detta af ett oorganiskt, mineraliskt, ämne, i det andra af ett organiskt, från djur- eller växtriket hemtadt. Till den förstnämnda gruppen hör i främsta rummet kalkmålningen på våt grund (freskomålningen, alfresco, a buon fresco), vidare kalkmålningen på torr grund (al secco-målningen), vattenglasmålningen och, såsom en öfvergångsform till följande grupp, kasein-målningen. Till den andra hufvudgruppen räknas målning i tempera, i limfärger, i vax eller i olja. – Om målning al fresco och al secco se Freskomaleri. – Vattenglasmålningen (silikatmålning, stereokromi) är en jämförelsevis ny uppfinning, af Fuchs 1825, sedermera ytterligare fullkomnad, af bl. a. den bajerske kemikern Adolf Keim, efter hvilken metoden numera benämnes Keims mineralmålning. Färgerna äro här beredda med vattenglas och användas med fördel på kalkputs, som blifvit indränkt med ett vattenglaspreparat. I denna teknik äro bl. a. Kaulbachs bekanta väggmålningar i Neues museum i Berlin utförda. Den har för öfrigt på senare tid ofta blifvit använd i Tyskland för målning af fasader, och det nyligen (1893) rifna huset vid Jakobstorg i Stockholm hade för några år sedan blifvit dekoreradt i denna teknik. Den anses ega stor hållbarhet och motståndskraft mot väderlekens inflytande, men färgerna förefalla i allmänhet något tunga och jordaktiga, beroende på svårigheten att få fram ett klart rödt och gult. I kaseinmälning är bindemedlet kasein (se d. o.) i förening med kalk. Som grund nyttjas bäst kalkputs af ej alltför nysläckt kalk med tillsättning af marmormjöl och en ringa qvantitet sand. Förfaringssättet har af ålder varit bekant i Italien, der det användts för anbringande af retuscher eller smärre detaljer å freskomålningar. Det har på senare tid i Tyskland fått en mycket stor användning (af t. ex. Geselschap i Tyghuset i Berlin, af Mühlenbruch i Berlins rådhus m. m.). – Om temperamåleriet se d. o. Till detsamma kan på visst sätt äfven räknas limfärgsmålningen, som är af en utmärkt dekorativ verkan, men jämförelsevis föga hållbar, enär färgen gerna vill fälla. – Vaxmålningen, i hvilken, enligt den moderna tekniken, såsom bindemedel användas flytande vaxblandningar efter olika recept, har likaledes blifvit mycket använd i Italien, England, Frankrike, Belgien och Tyskland, der bl. a. de många historiska målningarna i Berlins Tyghus äro utförda i detta manér, som till behandlingen närmar sig oljemåleriet, men liksom detta anses hafva någon benägenhet att mörkna och vid hårdhändt beröring, t. ex. oförsigtig damning eller rengöring, lätt antager blanka fläckar. – Oljemålning direkt på muren nyttjas som bekant allmänt vid vanlig slätstrykning af både ytter- och innanväggar. För figurala uppgifter nyttjades den redan på 1400-talet af Lionardo da Vinci i hans berömda Nattvard i Milano, och den har på 1800-talet rätt ofta blifvit använd på samma sätt. Ett närliggande exempel erbjuda Marstrands målningar i Kristian IV:s kapell i Roskilde domkyrka liksom målningarna i universitetets festsal i Köpenhamn. Redan tidigt började man emellertid att öfverspänna hela väggen med den oljemålade duken, det sätt för monumentalmålningars utförande, som under 1600-och 1700-talen var det oftast förekommande (Tintoretto Rubens, Jordaens, fransmännen). Svenska prof på detta slags teknik erbjuda Ehrenstrahls och Lemkes målningar å Drottningholms slott. Detta målningssätt har medfört den olägenheten, att duken till följd af temperaturvexlingar m. fl. orsaker bucklat sig, hvarvid färgen skadats och fallit af. Man har derför i vår tid börjat att limma eller rättare klistra (Fr. maroufler) den målade duken direkt på muren, och detta förfaringssätt har särskildt i Frankrike under de senaste två årtiondena blifvit det vanligaste för monumentalmålningars utförande, Helväfd duk kan numera erhållas af snart sagdt hvilka dimensioner som hälst, och genom de grofva trådarna efterhärmas murens korniga yta. Så äro t. ex. Puvis de Chavannes väggmålningar utförda, så Kronbergs plafondmålningar (se d. o.) i Stockholms slott och Cederströms målning i Knutsalen i Malmö. Den frestelse, som oljemålningstekniken medför, att fördjupa sig i småsaker, att gifva färgen för mycken substantialitet, har ofta kräft sina offer, men det beror naturligtvis härvid på konstnären sjelf att undvika den. – Vid all monumental väggmålning är det af vigt att söka gifva framställningen karakteren af en plandekoration i enkla, bestämda lokalfärger med fast teckning och en väl afvägd, med den omgifvande arkitekturen harmonierande komposition. Oväsentliga detaljer böra undvikas, liksom ljusdunkel, halftoner och alltför utförd modellering. Ur soliditetens synpunkt är det angeläget, att väggytan är så omsorgsfullt preparerad som möjligt. Om detta vilkor iakttages, är det i slutet rum med ej alltför våldsamma temperaturvexlingar möjligt att med fördel använda hvilket som hälst af de omnämnda förfaringssätten. För fasaddekoration äro freskomålning och vattenglasmålning obetingadt att anbefalla. För monumental inre dekoration synas freskomålningen, kaseinmålningen och oljemålningen på limmad duk kunna täfla i betydelse, om också sympatierna mest luta åt de båda förstnämnda. Upk.