Varnhems kloster, beläget i Valle härad, Vestergötland, vid vestra sidan af Billingen, innehades af cisterciensmunkar och var ett af de äldsta kloster, som stiftats i Sverige. Det var dotterkloster till klostret i Citeaux och anlades 1148. Enär man här i landet ännu icke blifvit van vid dessa stiftelser, utsattes munkarna i början för allahanda förföljelser. Den äldsta nu bevarade urkund, hvari detta kloster omtalas är en skrifvelse, som konung Erik Eriksson 1248 utfärdade till innebyggarna i Amnehärads och Visnums socknar med tillkännagifvande, att han tilldelat munkarna i V. gods, fisken och skogar i nämnda socknar; rätt till fisket i Amn (Gullspångselfven) hade de dock redan erhållit af hans fader. Att detta varit af stor vigt för klostrets underhåll, framgår deraf att munkarna voro angelägna att förskaffa sig bekräftelse derå af regenterna, hvilka ock synas varit klostret väl bevågna. Konung Magnus Ladulås skänkte klostret året före sin död en betydlig skogstrakt invid Vättern, hvilken gåfva stadfästes af Magnus Eriksson (1347). Hertigarna Erik och Valdemar, som i fängelset upprättade sitt testamente, ihågkommo äfven Varnhems kloster, som erhöll 20 mark, hvilka ärkebiskop Olof i Upsala 1323 utbetalade. Karl Knutsson afstod (1456) till klostret kronans andel i Årås gods i Amnehärads socken, och riddaren Åke Axelsson (Tott) återstoden, hvilken senare donation väl bestreds af rikets fogdar, men stadfästes af gifvarens måg, riksföreståndaren Sten Sture (1479). Bland de många förnäma personer, som gynnade detta kloster, var ock den hel. Birgittas moder, fru Ingeborg Bengtsdotter. En affälling från birgittin-orden, munken Sven från Marienwolds kloster, öfvergick till Varnhem, ett sällsynt fall och förbjudet i ordensstadgarna, hvarför ock munkarna i Vadstena fördömde honom. I Rom åtnjöt klostret anseende, hvilket sannolikt underhölls derigenom att det merendels var abboten i V., som till kurian öfverbragte de medel cisterciensorden insamlade i Sverige. Då påfven Klemens VI medgifvit (1347) konung Magnus att för en gång tillsätta någon ledig syssla vid rikets sex domkyrkor, gaf han abboten i V. befallning att i deras ämbeten inviga de utsedda personerna. Biskop Nils i Skara öfverlät till V. (1370) en stor del af biskopsrättigheterna af Skarke socken, hvilken socken utbytt sitt namn mot Varnhem, sedan klostrets åldriga kyrka blifvit sockenkyrka. Äfven Lundby socken var lagd till klostret. Antalet nu bevarade gåfvobref till klostret är icke stort, ehuru det varit ett af de förnämsta och mest ansedda i vårt land. Konungarna Inge den äldre, Knut Eriksson, Erik Knutsson och Erik Eriksson samt Birger Jarl hafva i klosterkyrkan fått sina sista hvilorum, och der ligga äfven flere Skarabiskopar (bl. a. J. Svedberg) begrafna. Rasmus Ludvigsson författade inskrifterna på de af kon. Johan III nedlagda konungagrafstenarna. Af betydelse var detta kloster jämväl såsom uppfostringsanstalt. Munkarna underhöllo nämligen en skola äfven för ynglingar, som icke bestämt sig för den presterliga banan (se vidare »Hist. bibliotek», V). Kyrkan, som fullbordades omkr. midten af 1200-talet, företer en blandning af romansk och gotisk stil samt är ursprungligen byggd i öfverensstämmelse med cisterciensordens stränga föreskrift om enkelhet i såväl anordning som dekoration. Under striderna mellan konung Albrekt och drottning Margareta afbrändes såväl kyrkan som klostret, men blefvo snart återuppbyggda. Samma förödelse anställde äfven danskarna 1566. Derefter lät väl konung Johan III sätta kyrkan i brukbart skick, men det var först 1668--71, som den fullständigt restaurerades, på Magnus Gabriel De la Gardies bekostnad. Slägten De la Gardie har ock derst. tvänne ståtliga grafkor. Af de öfriga klosterbyggnaderna finnes numera intet ofvan jord. Se Brunius: »Antiqvarisk och arkitektonisk resa ... år 1838» (1839), H. Dahlstein: »Konsthist. anteckningar om Varnhems kyrka» (akad. afh., 1874), »Varnhems klosterkyrka. Fem etsningar af Rob. Haglund med text af H. Hildebrand» (1884) och N. G. Strömbom: »Vägvisare för resande till Kinnekulle.....och Varnhem» etc. (1889).
År 1526 medgaf konung Gustaf klostret rätt att behålla konungs saköre af dess egna landbor och frihet från all biskopsgästning, sedan klostret förbundit sig att årligen hålla några man i borgläger. Men redan 1527 ingicks ny öfverenskommelse att abboten, under hvars lydno äfven Gudhems kloster blifvit lagdt, skulle mot erläggande af naturaprestationer blifva borglägret qvitt. 1528 förlänades klostret och dess landbor till Harald Knutsson Soop, och följande år tillät konungen, att abboten skulle »för sig, sina bröder och gångande gäster» behålla klostrets inkomster, med vissa undantag och med förpligtelse att till kronan erlägga 100 mark örtug samt en half läst smör. 1537 erhöll Olof Eriksson det i förläning med vilkor att hålla sex rustade ryttare. Slutligen (1544) förlänade konung Gustaf sin svåger Abraham Eriksson Leijonhufvud V:s klostergods, med förbindelse att han skulle underhålla de qvarvarande munkarna. C. S-e.