Gudhems kloster, i Gudhems härad och socken i Vestergötland, vid sydöstra stranden af Hornborgasjön, tillhörde nunnor af cisterciensorden. Klostrets grundläggning bör hänföras till 1160-talet och inföll sålunda samtidigt med stiftandet af samma ordens munkkloster Saba (Juleta) i Södermanland och Roma (Gutnalia) på Gotland. Gården Gudhem skänktes då, troligen af konung Karl Sverkersson, till cisterciens-nunnor, och då Knut Eriksson kommit på tronen (1167), bekräftade han sin företrädares gåfva, hvarefter densamma ytterligare stadfästes af påfven Alexander III (omkr. 1175). Dermed kan klostrets grundläggningsperiod anses hafva afslutats. Konung Johan Sverkersson bekräftade klostrets besittning af hufvudgården, och konung Erik Eriksson (1222--50) skänkte nunnorna en gård vid Vettern. Den senares drottning Katarina visade sig ännu frikostigare, då hon i sitt testamente (1250) anslog flere gårdar m. m. till klostret, der hon haft för afsigt att taga doket, samt dessutom förordnade, att afkastningen af de gårdar hon egde i Danmark skulle användas till klostrets byggnader. Äfven insatte hon en nunna i G. och skänkte med henne två gårdar. I det skyddsbref, som konung Valdemar 1266 utfärdade, befriade han klostret från alla kronoutskylder, så länge den dåvarande abbedissan Katarina lefde. Magnus Ladulås (1275--90) anslog till klostret viss afgäld från Gredbäcks socken, öfverlät till detsamma ett förbrutet laxfiske samt afgjorde till dess fördel åtskilliga egotvister. Efter att hafva befriat klostret från kronoutskylder skänkte hertigarna Erik och
Valdemar 1308 gården Aranäs i Forshems socken till G., med föreskrift att nunnorna skulle flytta dit. (Se Aranäs.) Anledning dertill gafs nämligen deri att klostret vid G. saknade bränsle och, såsom beläget vid stora vägen mellan Jönköping och Skara, besvärades af stor gästning. Klostret förblef dock ännu länge vid G., och till detsamma testamenterade de ofvan nämnde hertigarna i sitt fängelse 20 marker penningar. Hertig Eriks enka, Ingeborg, gaf 1320 en af nunnorna, Ingeborg Torstensdotter, som troligen varit hennes hoffröken och som visat henne synnerlig trohet, trenne gårdar, hvilka naturligtvis sedan kommo klostret till godo. År 1334 skänkte konung Magnus Eriksson gården Rackeby (i socknen af samma namn) till klostret, med vilkor att klostret skulle förläggas dit af samma orsak, som framkallat planen på dess förflyttande till Aranäs. Denna flyttning synes icke hafva egt rum förr än några år senare, ty först år 1342 uppdrog cisterciensordens abbot i Paris åt abboterna i Varnhem och Alvastra att, om skäl dertill funnes, stadfästa denna flyttning, hvilken skett utan generalkapitlets tillstånd. Konung Magnus och drottning Blanka förordnade i sitt testamente, att Rackeby kloster skulle behålla ett till detsamma förlänadt härad två år längre än först blifvit medgifvet och år 1349 befallde konungen kyrkoherden i Hvalstad att genom skötning sätta nunnorna i besittning af Aranäs, dit klostret nu omsider skulle flyttas. 1351 nämnes för första gången Aranäs kloster, då konungen anslog några kronobönder till dess underhåll. År 1368 utfärdade konung Albrekt skyddsbref för klostret, som då åter flyttats till G., och drottning Margareta lät till jungfru Marias ära i klosterkyrkan derstädes uppföra ett altare, der mässor skulle hållas och årsmot firas för drottningen samt konungarna Håkan och Magnus, hvarvid nunnorna borde rikligen plägas med öl och mat. En gåfva af 13 gårdar betryggade dessa föreskrifters noggranna efterlefnad. Nu förblef klostret allt fortfarande vid G. Konungarna Erik, Kristian I och Hans utfärdade skyddsbref, och Karl Knutsson visade sig äfven mån om klostrets bästa. Ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) tog klostret (1457) i sitt särskilda hägn. Öfver 100 gårdar i Sverige kommo under tidens lopp i G:s klosters ego, och dessutom voro de danska gårdarna, som drottning Katarina skänkt, ganska betydliga. Dessa utarrenderades i början, men såldes 1347 för 300 mark lödigt silfver. Betalningen synes dock hafva uteblifvit, och påfven Urban VI måste befalla biskopen i Linköping att träda emellan för att förhjelpa klostret till dess rätt. Till slut utbyttes de danska gårdarna mot gårdar i Vestergötland och kommo i Abraham Broderssons besittning. Vid detta byte, liksom vid andra tillfällen, bevakades klostrets intressen af abboten i Varnhem, som hade öfverinseende öfver klostrets både andliga och verldsliga angelägenheter. Flere gånger råkade klostret i delo med personer eller myndigheter, som gjorde intrång i dess besittningar: ett betydande laxfiske i Värmland inkräktades af djeknen Bengt i Skara, hvilken lät sätta biskopens sigill under ett falskt dombref; hos påfven Pius II sökte abbedissan Kristina (1460) hjelp för att återfå gårdar, som drottning Margareta skänkt, men som blifvit klostret förhållna; inför riddare och frälsemän, som 1493 voro samlade å Skara landsting, klagade abbedissan Katarina Andersdotter öfver att bönderna i Härlunda socken genom vattendämningar skadat klostrets egor, o. s. v. I allmänhet utföllo domarna vid dylika tvister till klostrets fördel. Då år 1417 stor brist rådde på prester inom stiftet, medgaf påfvens vikarie Jordanus, biskop af S:t Alban, att sekulära prester skulle sändas till klostret för att der förrätta gudstjensten. Väl omhuldadt, blomstrade G:s kloster, till dess att konung Gustaf I en dag underrättade dess abbedissa om att man i Vesterås beslutit, att enskilda personer skulle ega rätt att återbörda gods, som deras förfäder skänkt till klostret efter Karl Knutssons räfst. Konungen lät emellertid klostret behålla största delen af afkastningen från dess andra gårdar, men 1529 ödelades det af en häftig vådeld. På abbedissans förfrågan om hon borde låta återuppbygga detsamma svarade konungen undvikande, att hon derom borde rådfråga domkapitlet i Skara, men påminde henne tillika om att kronan icke kunde undvara den gärd hon var skyldig att erlägga. Reduktionen var snart i full gång, och G:s klosters egor förlänades till enskilda personer. Endast obetydliga lemningar qvarstå efter de af lös kalksten uppförda byggnaderna. C. S-e.