Vas

Vas (af Lat. vas, kärl) betecknar i regeln ett prydnadskärl af större höjd än bredd och af vanligen symmetrisk form. Under benämningen »antika vaser» sammanfattar man dock alla slags lerkärl af antikt ursprung, utan att dermed förbinda föreställningen om någon bestämd form. -- Dessa antika vaser, som i stort antal påträffats i grekiska och italiska grafvar, hafva sedan länge varit föremål för en liflig uppmärksamhet från konstforskningens sida, och de hafva på grund deraf i stor myckenhet funnit väg till de moderna europeiska museerna. Genom sin formrikedom, sin dekoration och delvis äfven genom sin ypperliga teknik ega de ock en stor vetenskaplig, konstnärlig och industriel betydelse. -- Med afseende på tiden för deras tillkomst och den dermed sammanhängande utvecklingen af hufvudformer och ornamentik kunna de indelas i två stora hufvudgrupper: de äldre, tillhörande den förhistoriska perioden, och de yngre, från tiden efter 500 Kr. Af de ålderdomliga vaserna utmärka sig de äldsta genom godsets blekgula färg, mot hvilken dekorationen aftecknar sig i svartbrunt. Denna utgöres af naturalistiskt behandlade växtornament, företrädesvis vattenväxter, hvartill senare kommo rosetter och palmetter, men derjämte äfven djurbilder (hästar, foglar) eller figurframställningar, ordnade i bälten, spinkiga och onaturliga, sannolikt efterbildningar af väfda eller sömmade mönster. En något yngre grupp inom denna hufvudafdelning visar samma färg å godset, med tryckta, låga, burk- eller askliknande former. Dekorationen förråder ett afgjordt orientaliskt inflytande och utgöres till en stor del af djurbilder af asiatiskt ursprung (lejon, tigrar, gaseller, fabeldjur), men deremot kraftigt och naturalistiskt uppfattade, ordnade i bälten öfver hvarandra. De tomma ytorna kring figurerna utfyllas med löst utkastade rosetter. Redan nu karakteriseras kärlets stigning ifrån foten genom en krans af upprättstående smala blad. -- Efter dessa föregående utvecklingsstadier framträda, visserligen ej utan mellanformer, de yngre vaserna, den senhelleniska stilens representanter. Det är hos dem vi finna denna öfverraskande rikedom af former, denna klarhet i uppbyggandet, denna reda och bestämdhet i ornamentiken, som utgöra den antika keramikens utmärkande drag. Den tekniska behandlingen är förträfflig. Mot det djupt rödgula godset afsätter sig den glänsande svarta fernissan på ett verksamt sätt. Genom formen och profilen åskådliggöres kärlets ändamål. De stora förrådskärlen (stamnos, amfora, kothon) m. fl. och tillblandningskärlen (krater) skilja sig från öskärlen (hydria, aryballos) m. fl. och kannorna l. dryckeskärlen (skyfos, kantharos, kylix m. fl.). I resningen framhållas hvar för sig fot, buk, hals och mynning samt karakteriseras genom hvar sin grupp af ornament. En krans af upprättståeiide blad omgifver sålunda bukens nedre del och åskådliggör den uppåtsträfvande rörelsen. Buken omgifves af en gördel med figurframställningar af mytologiskt, historiskt eller genremässigt innehåll, stundom återgifvande populära konstverk. Denna gördel, det sammanhållande elementet, kantas af band med en löpande bladranka eller en »à la grecque». Halsen omgifves af ett band med omvexlande uppåt riktade och nedåt vända blad. Mynningen prydes med en krans af ut- eller nedböjda blad. Öfverallt skönjer man en sträfvan att symboliskt åskådliggöra hufvudrörelsen hos de särskilda partierna. Under en tidigare period, »den stränga stilens» tid, framträda figurer och ornament i svart mot en rödgul botten. Senare utsparas dessa mot den omgifvande svartglänsande ytan, hvarvid äfven inre linier inom figurerna kunna angifvas och teckningen sålunda blir fullständigare, elegantare. Dessa s. k. rödfiguriga vaser beteckna höjdpunkten inom den antika vastillverkningen, »den sköna stilens» tid. Samtidigt förekomma dock äfven andra arter, t. ex. höga flasklika kannor (lekythos) med röda konturteckningar mot hvit botten. Hufvudorter för vastillverkningen voro Athen och Korint. -- Af yngre, italiskt ursprung, härstammande från tiden efter Alexander, äro vaser, som utmärka sig genom ofta jättelika dimensioner, en hopad anordning af figurerna i flere rader öfver hvarandra, en öfverdrifven rikedom i ornamentiken samt användande i dekorationen af förgyllning och flere färger (polykrom dekoration). Beträffande de antika vasernas plats i det keramiska systemet jfr Keramik och Terracotta. I Sverige finnas samlingar af antika vaser både i Nationalmuseum och i Tekniska skolan. Storartade äro samlingarna i Neapel och Petersburg samt i Louvre och Britiska museet. -- Literaturen öfver de antika vaserna är mycket rik. Här må nämnas O. Jahns inledning till katalogen öfver vassamlingen i Münchens pinakotek (1854); Lenormant och de Witte: »Élite des monuments céramographiques» (1844--61); de Witte: »Études sur les vases peintes» (1865); Birch: »History of ancient pottery» (1873); Lau: »Die griechischen vasen» (1877); och flere arbeten af tysken E. Gerhard. Upk.