Väte

Väte (hydrogenium), kem., ett grundämne, hvars förening med syre utgör vatten. Vätgasen, eller vätet i fritt tillstånd, torde först i 16:de årh. hafva blifvit framställd, af Paracelsus. Att vätgas vid förbränning ger upphof till vatten, visades af Cavendish 1781, hvarefter Lavoisier, som sönderdelade vatten med glödande jern och dervid erhöll vätgas, förklarade 1783, att vattnet, dittills ansedt som ett element, var en sammansatt kropp. Vätet förekommer i i fritt tillstånd endast sällan i naturen (i vulkangaser och i gaser, som bildas vid förruttnelse), deremot ymnigt i förening med syre, hvilken förening är vatten, samt i organiska ämnen. Det fria vätet, eller vätgasen, förr kallad »brännbar luft», kan erhållas ur vatten genom inverkan af metallerna kalium och natrium vid vanlig temperatur samt af jern vid glödgningstemperatur. Äfven om man glödgar kol i vattenånga, bildas vätgas, dock blandad med koloxidgas. Ur saltsyra eller svafvelsyra kan vätgas erhållas genom elektrolys och genom inverkan af metallerna zink eller jern. Vätgasen, det lättaste af alla ämnen (med egentl. vigten 0,0692 och 14,5 gånger lättare än luft), är färglös, utan lukt och smak, i det närmaste olöslig i vatten, brännbar i luft och ej giftig. Vätgaslågan är endast svagt lysande, men mycket het, ty vid vätets förbränning (förening med syre) utvecklas en betydlig mängd värme. Ett gram vätgas utvecklar nämligen vid förbränning 34,462 värmeenheter. En blandning af vätgas med luft eller syrgas exploderar våldsamt vid antändning, hvarför den kallas knallgas (se d. o.). Vätet kan förbrinna äfven på bekostnad af kemiskt bundet syre. Om man t. ex. upphettar kopparoxid i vätgas, upptager den sistnämnda kopparoxidens syre och ger dermed vatten, hvarvid koppar återstår. Vätgas är således ett i många fall utmärkt reduktionsmedel. Genom stark sammantryckning och afkylning har man lyckats förtäta vätgasen till en vätska, som, utsläppt i luften, tyckes stelna, men ögonblickligen förgasas. Väte förenas med flere metaller, såsom kalium, natrium och i synnerhet palladium, och dessa föreningar hafva helt och hållet karakteren af legeringar, hvarför man kan, såväl som af andra skäl, anse vätgasen vara en gasformig metall. Vätets atomvigt, som tecknas H, antages vara 1. Föreningar af väte med icke metalliska grundämnen hafva ganska olika egenskaper. Saltbildarnas föreningar med väte äro syror, kallade vätesyror, och så äfven i allmänhet vätets föreningar med starkt negativa radikaler (jfr Syra). Vätets förening med syre, eller vatten, är ett neutralt ämne, men öfvergår, om vätet delvis ersättes af negativa radikaler, till syror eller, om vätet delvis ersattes med positiva radikaler, till baser. Vätets föreningar med qväfve hafva olika natur. Ammoniak, H₃N, förenas med syror till salter, likaså hydrazin, H₂N–NH₂; men deremot är diazoimid, HN₃, en utpräglad syra. Vätets föreningar med kol, H₄C, och silicium, H₄Si, äro gasformiga, indifferenta ämnen. P. T. C.