Syra, kem., kallas i allmänhet en vätehaltig förening, som kan utbyta väte mot positiva radikaler och dervid ger salter. I kemiens barndom kallade man alla ämnen med sur smak för syror och trodde, att deras sura egenskaper berodde på en i alla syror förekommande gemensam »sur princip» eller en hypotetisk »ursyra». Under det flogistiska tidehvarfvet ansåg man syrorna som svafvel eller fosfor, som blifvit beröfvade flogiston. Sedan Scheele och Priestley upptäckt syret och Lavoisier funnit, att många syror innehålla detta grundämne, slöt den sistnämnde af analogi, att alla syror innehålla syre, som derför ock erhöll namnet oxygenium (se Syre). Gay Lussac visade dock, att hvarken saltsyra, blåsyra eller jodvätesyra innehålla syre. Davy uttalade redan 1815 det påståendet att icke syre, utan väte, är syrornas mest karakteristiska beståndsdel, och denna åsigt utbildades af Dulong. Dessa riktiga åsigter blefvo emellertid icke allmänt antagna förr än långt senare, ty Lavoisiers och Berzelius' uppfattning af syrornas, basernas och salternas natur var ända till senaste årtionden den gällande. Enligt Lavoisier äro syrets föreningar af två slag, eller syror (acider) och baser (oxider). Salter uppstå, såsom redan Rouelle närmare preciserat, genom syrors och basers neutralisering eller förening. När Berzelius och Hisinger 1803 utförde sina epokgörande undersökningar öfver den elektriska strömmens inverkan på salter, funno de, att alkalisalter af strömmen delas på det sätt att vid negativa polen afskiljes ett alkali eller en bas och vid den positiva en syra. Det låg då nära tillhands att antaga, att den elektriska strömmen sönderdelar saltet i dess bägge komponenter syra och bas. Både syntes och analys tycktes tala för en sådan uppfattning. Emellertid var denna åsigt icke grundad på en riktig tolkning af elektrolysen, ty syran och basen, som bildas vid salters sönderdelning af den elektriska strömmen, äro icke primära, utan sekundära produkter af elektrolysen, uppkomna genom inverkan af lösningsmedlet, vattnet, på de primära produkterna. Vid elektrolys af ett salt delas nämligen saltet i en positiv radikal, eller en metall, och en negativ radikal, eller resten af saltet. Den af Davy antydda och af Dulong utvecklade åsigten om syrors och salters natur erhöll ett vigtigt stöd genom Liebigs undersökningar 1838 öfver de organiska syrornas mättningsförhållanden. Genom dessa undersökningar blef det klart, att alla verkliga syror äro väteföreningar och att saltbildningen beror derpå att vätet i en syra ersättes af en radikal, som är mer positiv än syrans. Sedan begreppet molekyl blifvit infördt i kemien, blef den äldre uppfattningen af syrors, salters och eterarters natur alldeles ohållbar, emedan den nödgade till fördubbling af flyktiga enbasiska syrors och deras eterarters molekylarvigter, sådana de framgå af gastätheterna. Den nyare uppfattningen af syror medför stor enkelhet och nödgar icke till antagandet att vätesyrorna och deras salter äro af väsentligen annan art än syresyrorna och deras salter. Tvärtom, koksaltet, NaCl, blir typen för alla salter och klorvätet, HCl, för alla syror. Det i alla verkliga syror förekommande vätet är förenadt med saltbildare i vätesyror, med syre i syresyror, med svafvel i svaflor samt med qväfve i cyansyra, CONH, och i imider i allmänhet. Flere syror finnas, i hvilkas molekyl vätet är bundet af kol, t. ex. knallsyran, nitrometan, H.C(NO2)H2, melonsyreeter m. fl. Sannolikt hör äfven cyanvätet, H.CN, hit. -- Alltefter antalet väteatomer i en syra, hvilka kunna utbytas mot metaller, delas syrorna i enbasiska, tvåbasiska o. s. v. Oorganiska syror kallas mineralsyror, till skilnad från växtsyror, som finnas i växtriket, och de mineralsyror, hvilka innehålla en metall i radikalen, kallas metallsyror.
Olika syror hafva mer eller mindre sur natur och sägas vara starka eller svaga. Förr trodde man, att en syra vore starkare än en annan, om den, såsom man oegentligt uttryckte sig, förmådde utdrifva den andra syran ur dess salter. Svafvelsyran ansågs sålunda starkare än salpetersyran, emedan den sistnämnda syran uppstår, när svafvelsyra får inverka på ett salpetersyradt salt. Dervid förvexlade man två alldeles skilda begrepp, nämligen salpetersyrans svaghet och dess flyktighet. Det riktiga är att bedöma syrors relativa styrka (äfven kallad aviditet) efter det förhållande, hvarefter tvänne syror, som samtidigt inverka på en bas, dela denna emellan sig. I sådant fall blir salpetersyran dubbelt så stark som svafvelsyran. Enligt den arrheniusska dissociationsteorien beror syrors styrka af deras dissociationsgrad, d. v. s. af de mängder af syrorna, som i en lösning äro uppdelade i väte och radikal, hvilken kan bedömas af syrornas förmåga att leda den elektriska strömmen. P. T. C.