Vers (Lat. versus, egentl. ömvändning, plogfåra), rad, linie i ett skaldestycke, en med slutfall försedd följd af taktmässigt sammanställda ord (versrad); (i dagligt tal äfven) en afdelning l. grupp af flere sådana versrader (strof, stans); poesi, bunden stil i allmänhet; liten afdelning af ett kapitel i bibeln. -- Versbyggnad, den olika beskaffenheten af vers med hänsyn till språkets metriska behandling, versslag, graden af ledighet och harmoni o. s. v. Jfr Metrik. -- Versfot (Lat. pes, plur. pedes), metrisk takt l. taktafdelning, den lägsta rytmiska enheten i en vers, utgöres vanligen af en lång (eller betonad, accentuerad) stafvelse och en eller två korta (eller obetonade, oaccentuerade) stafvelser, så att versfoten innehåller en höjning af tonvigten jämte en sänkning af densamma (se Arsis). Genom en efter bestämda lagar försiggången sammansättning af flere versfötter bildas versraden. Versfötterna (med benämningar, som härstamma från antiken) äro dels tvåstafviga:
a) troké -- v (t. ex. bära), b) jamb v -- (förnuft), c) spondé -- -- (ljusflod);
dels trestafviga: a) daktyl -- v v (t. ex. svärmande), b) anapest v v -- (frieri), c) amphibrachys v -- v (förskona), d) creticus -- v -- (hjeltemod), e) bacchius v -- -- (behagsjuk), f) antibacchius -- -- v (mossrosen). g) moloss -- -- -- (malörtsdryck), h) tribrachys v v v (till sin ge[-mål]);
dels sammansatta l. fyrstafviga: a) koriamb -- v v -- (t. ex. riddarevärf), b) antispast v -- -- v (gesällprofvet), c) ionicus a majore -- -- v v (dödbringande), d) ionicas a minore v v -- -- (majestätsbrott), e) paion 1:sta -- v v v (saligare), f) paion 2:dra v -- v v (förlåtande), g) paion 3:dje v v -- v (karakteren), h) paion 4:de v v v -- (för att få dö), i) epitrit 1:sta v -- -- -- (aprilmånsken), j) epitrit 2:dra -- v -- -- (julimånsken), k) epitrit 3:dje -- -- v -- (vårbrytningstid), 1) epitrit 4:de -- -- -- v (orsakskedja);
t. o. m. en femstafvig finnes: dochmie v -- -- v -- (t. ex. till Gud står mitt hopp).
Bland alla dessa versfötter ega knappast andra än troké, jamb, daktyl, anapest och koriamb någon praktisk betydelse för den moderna metriken. Om en troké, jamb eller anapest fördubblas, erhålles en dipodi (dubbelfot), och man mätte under antikens tid trokaisk, jambisk och anapestisk vers mestadels efter dipodier. Alltefter som versfoten (eller dipodien) innehålles en eller flere gånger i en vers, kallas versen monometer, dimeter, trimeter, tetrameter, pentameter, hexameter. Ofta är versens sluttakt icke utfylld; derpå grundar sig skilnaden mellan katalektiska (ofullständiga) och akatalektiska (fullständiga) verser, hvartill kunna läggas hyperkatalektiska (med öfverskjutande antal stafvelser). -- Versmått, meter (Lat. metrum), de i skaldespråket framträdande rytmiska formerna, kallas dels de regelmässigt återkommande rytmiska enheter, efter hvilka verser mätas (versfötter; trokaiska, jambiska och anapestiska dipodier), dels tages versmått i betydelsen af hela den rytmiska perioden (versslag). Bland antika versslag märkas den daktyliska hexametern (»heroisk vers») och det elegiska versmåttet l. distikon (en hexameter jämte en s. k. pentameter. Se Distikon och Pentameter), vidare den jambiska trimetern och den trokaiska tetrametern samt de mångfaldiga, af olika versfötter sammansatta versslagen, hvartill i främsta rummet är att räkna det logaediska versmåttet med dess underarter, såsom alkaisk, sapfisk, asklepiadeisk, adonisk vers, glykoné, ferekraté (se dessa o.). Nyare versslag äro bl. a. den femfotade jamben, alexandrinen och knittelversen. Bland nyare strofformer framstå: stans (ottava rima), sonett, canzone, terzin, triolett, rondeau, madrigal, samtliga af romanskt ursprung. Den moderna tidens lyrik har alltifrån trubadurernas och minnesångarnas tid utbildat en obegränsad mångfald af strofer utan särskild benämning. Sin fulla välklang nå de nyare folkens på accenten byggda vers först genom rimmet (den orimmade versen benämnes blankvers, af italienarna versi sciolti, se d. o.). Af god vers kräfves korrekthet i byggnaden, rytmen och metern samt i rimmet, vederbörligt iakttagande af cesur (se d. o.) samt harmonisk omvexling i vokal- och konsonantljuden. Jfr Metrik, Rim och Skaldekonsten samt art. om de särskilda slagen af versfötter.