Visby, stapelstad vid Östersjön, på Gotlands nordvestra kust, säte för Gotlands läns- och stiftsstyrelse samt militärbefälhafvaren på Gotland, ligger, omgifven af en väldig ringmur, till större delen på strandsluttningen och till en mindre del på den ofvanför liggande högslätten (högsta punkten inom staden är 38,9 m. öfver hafvet). Dess klimat antages vara det mildaste i Sverige och mildare än i något land under samma breddgrad (59° 39' n. br.). Medeltemperaturen är + 6° C.; hafsvattnets sommartemperatur vexlar emellan + 8° och + 20° C. Staden omfattar ett område af 2,031 har, hvaraf sjelfva stadsplanen upptager 70 har. Innevånarnas antal har ifrån 3,577 år 1810 ökats till 5,443 år 1850, 6,167 år 1870 och 7,154 år 1892. Taxeringsvärdet uppgick 1892 till 6,204,100 kr., deraf 437,200 kr. för jordbruksfastighet. Stadens tillgångar voro 1891 bokförda till ett värde af 877,903 kr., skulderna till 735,964 kr. S. å. utdebiterades för kommunala behof kr. 6:33 för hvarje krona bevillning till staten. Såsom enda staden på Gotland är V. naturligtvis hufvudorten for öns handel, industri och sjöfart. 1891 funnos 713 handlande, med 76 biträden, 139 handtverkare. med 127 arbetare, 8 fabriker (deribland en cementfabrik), med 300 arbetare och nära 300,000 kr. tillverkningsvärde. Hamnen, som till större delen är konstgjord, sedan den gamla inre hamnbassängen uppgrundats och blifvit fylld, är jämförelsevis trång och dålig samt lemnar ej tillträde för fartyg af större djupgående än 3,5 m. Dock bör anmärkas, att densamma, sedan på 1800-talet genom byggandet af en dyrbar vågbrytare bildats en yttre hamn (4,3--3,7 m. djup), betydligt förbättrats emot hvad den under århundraden varit. Pr 1891 ankommo och afgingo 1,039 fartyg om tillsammans 182,402 tons drägtighet och inflöto i harnnafgifter nära 42,000 kronor. Stadens egen handelsflotta utgjordes s. å. af 19 fartyg, mätande tillsammans 3,523 tons. På sjömanshuset voro inskrifna 95 fartygsbefälhafvare och 505 man sjöfolk. Genom jernväg till Hemse står V. (sedan 1878) i förbindelse med de inre delarna af ön. Förbindelsen med fastlandet (Stockholm, Norrköping, Kalmar) underhålles under seglationstiden genom flere ångfartyg, vintertiden hufvudsakligen genom två af postverket understödda ångbåtar, hvilka alternativt anlöpa Vestervik och Stockholm eller, i händelse af ishinder, Öland eller annan tillgänglig plats. Derest under särdeles stränga vintrar (såsom 1881 och 1893) all ångbåtsfart för någon tid måste upphöra, eger ingen annan förbindelse rum med fastlandet än medelst telegrafkabeln (från Kronvalls fiskeläge, 1,25 mil s. om Klintehamn) öfver Öland till Kalmar; vid dylika undantagsfall nedsättes telegramportot till hälften. Äfven med Slitehamn står V. i telegrafisk förbindelse, och sedan 1882 tillhör det Gotlands telefonförening. Offentliga inrättningar äro: afdelningskontor af riksbanken (1851), Gotlands enskilda bank (1869), Gotlands hypoteksförening (1851), sällskapet D. B. W:s sparbank, badinrättning, hospital för sinnessjuka, sjukhem, lasarett, högre allmänt läroverk, högre flickskola, navigationsskola, två slöjdskolor, folkskolor. Staden har 3 boktryckerier, från hvilka utgifvas 9 tidningar och tidskrifter, bl. a. tidningarna »Gotlands Allehanda», som utkommer 4 gånger, »Gotländingen» 3 ggr, »Gotlandsposten» 2 ggr och »Gotland» 1 gång i veckan. V. är förläggningsort för Gotlands artillerikår (stamtrupp 100 man), hvars ganska storartade kasern fullbordades 1889. Vid riksdagsmannavai till Andra kammaren är V. förenadt med Borgholm till en valkrets. I ecklesiastikt hänseende bildar V. jämte Norra och Södra landsförsamlingen ett pastorat, prebende för stiftets biskop. Stadens vapen är ett hvitt lamm med gyllene gloria, bärande en korsfana, på blå botten.
Till det yttre är V. den mest ålderdomliga stad, som finnes i den skandinaviska norden. När man nalkas staden från sjösidan, gifver den, till följd af sitt läge på den branta strandsluttningen, hvarigenom blicken nästan obehindrad kan öfverfara det hela, en liflig bild af forntida storhet, som förgått, dock utan den dystra prägel af förfall, som är så vanlig för ruinstäder. Ty äfven om den gamla, gråa ringmuren och de många ruinerna af kyrkor och forntida befästningar göra sig mest gällande i täflan, mildras densamma af den lifliga grönskan och de trefna bostäderna. Den öfre delen af staden ligger uppe på bergklinten, från hvilken branta backar och trappor leda till den nedre, större stadsdelen, som är ovanligt rik på goda källor. Gatorna äro krokiga och trånga, torgen små. Stora sträckor, i synnerhet i stadens norra del, äro numera obebyggda och förvandlade till skuggrika parker och promenader, såsom sällskapet D. B. W:s trädgård (»Botaniska trädgården») med Silfverhätteparken och Studentallén (till minne af studentbesöket 1852), Frimurareträdgården, Strandvägen och, söderut, Palissaderna (fordom med pålverk försedda vallar). Nyare byggnader af framstående betydenhet saknas visserligen, om man undantager allmänna läroverkets hus, bygdt af Scholander 1855--59, och det 1893 fullbordade folkskolehuset (efter plan af Isaeus) straxt ö. om staden, men flere af de gamla äro väl bibehållna. Bland dessa märkas flere mycket gamla privatbyggnader, med trappgaflar, tjocka murar och hvalf, uppburna af pelare, bl. a. apotekets hus, ett bland de bäst bibehållna hanseatiska köpmanshusen, sannolikt från 1200-talet, samt framförallt den treskeppiga S:t Maria l. domkyrkan, invigd 1225, »ett af Sveriges betydligaste och vackraste byggnadsverk från medeltiden», ursprungligen uppförd i rundbågsstil, flere gånger om- och tillbyggd, med tre torn, som efter en brand 1744 försedts med mer egendomliga än smakfulla lanternor. Stadens förnämsta märkvärdigheter äro dess ruiner. Den väldiga ringmuren qvarstår ännu till större delen, 3,325 m. lång. 6 till 9 m. hög (den är nedbruten endast vid hamnen), med sina fordom starkt befästa portar, sina 8 sadeltorn och 25 jordfasta torn, af hvilka senare flere äro 20 m. höga, och ansluter sig längst i s. v. till de obetydliga lemningama af slottet Visborg (se d. o.). Den nuvarande ringmuren är bildad genom påbyggnad pä den äldsta, före 1288 uppförda, låga muren, som till sina konturer synes fullständigt rundt om hela staden. Kyrkoruinerna äro 11, nämligen S:t Nikolaus, längst i n., byggd urspr. i rundbågsstil af dominikanmunkar i midten af 1200-talet, fordom den betydligaste bland Visbykyrkorna, med treskeppigt långhus, en härlig ruin af mera än 60 m. längd, med några ännu qvarstående hvalf; S:t Gertrud, de nederländske köpmännens kyrka, straxt s. ö. om Nikolaus, nästan alldeles förstörd; Helgeandskyrkan (troligen från början af 1200-talet), en egendomlig, 25 m. lång, åttkantig byggnad i rundbågsstil, med två våningar, förbundna medelst trappor och med gemensamt kor, det hela ett »unicum» i byggnadsstil; den treskeppiga, troligen i förra hälften af 1200-talet uppförda, 43 m. långa S:t Klemens, äfven i rundbågsstil, med endast yttermurarna qvarstående och med det enda ännu bibehållna vapenhuset på Gotland; S:t Olof, hvaraf blott en del af tornet qvarstår, i Botaniska trädgården; S:t Drotten (»Norra systerkyrkan»), i rundbågsstil från början af 1200-talet, med ett väldigt, fyrkantigt 35,6 m. högt torn; ett par och tjugu steg s. derom S:t Lars (»Södra systerkyrkan»), i österländsk korsform, från midten af 1100-talet, 31,5 m. lång, med ett senare tillbygdt fyrkantigt torn och med egendomliga gallerier i flere afsatser i murarna (i hela Norden finnes ingen kyrka, undantagandes Trondhjems domkyrka, med sådana gallerier); den 57,3 m. långa, treskeppiga, under långhusets södra sidogång med en krypta försedda S:t Katarina, vid Stora torget, gråbrödernas sköna kyrka, hvars lätta hvalfbågar ännu qvarstå på sina smärta pelare, ursprungligen uppförd i rundbågsstil (troligen kort efter 1233, då klostret blef anlagdt), sedermera ändrad till spetsbågsstil; S:t Hans och bredvid denna S:t Peter, hvaraf blott en mursträcka qvarstår, samt n. ö. om staden, några hundra steg från Norderport, S:t Göran, fordom tillhörig S:t Görans hospital och med det tvåskeppiga långhuset byggdt i ren rundbågsstil i midten af 1200-talet, men med koret (hundra år yngre) i blandad spetsbågstil. Icke endast tiden har fullbordat den förstörelse, som krig och vådeld (1400, 1610, 1744) låtit öfvergå V:s byggnadsverk. För enskildes egennytta hafva många murar ramlat, och icke ens det allmänna har stundom tvekat att släppa spekulationen lös på ruinerna: 1783 påbjöd Serafimerordensgillet, att ruinerna skulle på offentlig auktion försäljas med skyldighet för köparen att nedrifva dem och planera marken -- men inga hugade köpare funnos. Under 1800-talet har bland andra Vet.- hist. o. ant. akad. flere gånger tagit sig an ruinerna, och d. 28 Maj 1880 befallde K. M:t nämnda akademi att för framtiden draga försorg om deras vård och underhåll, hvadan de blifvit erkända såsom svenska statens egendom. Riksdagen beviljade 1884 20,000 kr. till vidtagande af sådana arbeten, som kunde hindra förfallet inom de förnämsta kyrkoruinerna.
Närmast omkring staden utbreder sig en kal, ful slättbygd, som dock ej saknar märkliga platser. Straxt s. om staden ligger jernvägsstationshuset och på 2,5 km. afstånd Visborgs kungsladugård. Längre söderut, omkr. 8 km. från V., i närheten af Högklint, ligger det förr prinsessan Eugenie, nu prins Bernadotte tillhöriga Fridhem (se d. o.). Österut från staden träffar man den s. k. Korsbetningen, en liten betesmark, hvilken fått sitt namn af ett ringkors, upprest till minne af de gutar, som föllo i striden med danskarna d. 27 Juli 1361. Derbredvrid ligger Nya begrafningsplatsen (invigd 1830) med grafkapell (1869). Norr ut ligger lekplatsen Tröborg (Trojeborg), en märkvärdig cirkelrund stensättning, samt ej långt derifrån Galgberget med stadens månghundraåriga afrättningsplats (en galge af tre stenpelare inom ringmur). Längre ut ligger Snäckgärdshagen med vackert läge samt en plats för fester och folklekar.
V. stads historia går tillbaka till den gråa forntiden. Såsom namnet (af Fornnord. vi, offerställe) antyder, var V. i heden tid ett offerställe. Omkring midten af 1000-talet anses platsen hafva blifvit af betydenhet såsom handelsstad, och till följd af sitt läge blef den snart medelpunkten för den lifliga handelsförbindelsen mellan å ena sidan norra och vestra Europa, å den andra Ryssland och Orienten. »Sannolikt var det under medverkan af tyska sjöfarande och köpmän, som stadssamhället grundades; länge bestod staden af tvenne särskilda korporationer, en gotländsk och en tysk, och de sammansmälte blott på det vilkor, att hälften af magistraten skulle tillhöra hvardera nationen» (Styffe). I Novgorod hade Gotlands, i första rummet V:s, köpmän ett faktori, »Gotenhof» (se d. o.), öfver hvilket Gotlands prostar och domare hade dispositionen, men som efter midten af 1300-talet uthyrdes åt de livländska städerna. Såsom en rik och mäktig republik intog staden en mycket framstående plats inom hanseförbundet. Den slog eget mynt (»gutniska penningar»); dess borgare stiftade sjelfva sina lagar (i midten af 1300-talet fanns en på tyska, genom konung Magnus Erikssons tillskyndelse tillkommen Visby stadslag), och dess sjörätt blef äfven i andra land antagen till efterrättelse. V:s storhetstid som handelsstad var 1100-talet, men äfven under 1200-talet stod det i blomstring. Der funnos då 3 kloster: Gråbrödraklostret, stiftadt 1233, med kyrkan S:t Katarina, Svartbrödraklostret, stiftadt före 1245, med kyrkan S:t Nikolaus, och Solberga (se d. o.) nunnekloster af cisterciens- l. bernhardinorden, som nyttjade kyrkan S:t Jakob, 11 församlingskyrkor, bland dem 4 för utländska köpmän (S:t Maria för de tyske, ryska kyrkan för de ryske, S:t Gertrud för de nederländske och S:t Jakob för de livländske köpmännen), vidare ett Helgeandshus med kyrka (Helgeandskyrkan) och. på norra sidan om stadsmuren, Sankt Görans hospital, med kyrka. Handelsvägarnas förändrade riktning till följd af korstågen och Rysslands eröfring genom tatarerna samt Lybecks uppblomstring hade redan minskat V:s betydelse såsom handelscentrum, då konung Valdemar Atterdag d. 27 Juli 1361, efter att utanför Söderport hafva slagit Gotlandsbönderna, tvang stadens innevånare till dagtingan och erläggandet af en dryg brandskatt. Att staden öfverlemnades åt en ohygglig plundring samt att kyrkor och kloster nedbrändes är ogrundadt. Att datera »V:s fall» år 1361 är öfverdrifvet. Det fortfor länge efteråt att betraktas såsom hufvudort för en af hanseförbundets tredjedelar. Men att V. blef en krigsskådeplats (efter Visborgs anläggning) under den allmänna oron i Norden och särskildt att Erik af Pommern så länge (1437--49) vistades på Gotland var särdeles förderfligt för V:s handel, och icke långt derefter utträdde staden faktiskt ur hanseförbundet (V. kallades 1470 sista gången till hansedag). Under 1500-talet, i synnerhet efter lybeckarnas öfverfall pingstdagen 1525, då norra delen af V. med flere af dess kyrkor brändes, sjönk staden i allt djupare förfall. (Om V:s historia jfr för öfrigt Gotland, sp. 1397.) Staden blef till stor del öde, templen föllo i ruiner, hamnen igenvallades, och äfven sedan fredligare tider inträdt och Gotland 1645 blifvit en oomtvistad svensk provins samt V. 1647 erhållit stapelstadsrätt, förblef V. en fattig och obetydlig ort. Det började under 1700-talet långsamt resa sig ur sitt förfall, och småningom har utvecklingen fortgått under 19:de årh. Staden fick 1854 nederlagsoch 1879 transitoupplagsrätt. I flere hänseenden står det nuvarande V. i tacksamhetsskuld hos sällskapet D. B. W. (»De badande vännerna»), stiftadt 1814, hvilket verkat för folkupplysning och välgörenhet, stiftat den första sparbanken på ön (1830) och anlagt (1855--56) den ofvannämnda trädgården. Utom den i art. Gotland (sp. 1400) nämnda literatur må här påpekas Strelow: »Cronica Guthilandorum» (1633), »Gotland och Visby i taflor» (20 litografier efter teckn. af P. A. Säve, med text af C. J. Bergman; 1856--58), »Wisby. 30 bilder af K. Romin, med kortfattad text af C. J. Bergman» (1891), »Visby och dess minnesmärken af H. Hildebrand, med teckningar af R. Haglund» (1892, under utgifning) samt G. Lindström: »Anteckningar om Gotlands medeltid» (I, 1892) och »Die rathslinie von Wisby» (Lyb. 1893). En god ledning för besökare af V. lemnar C. J. Bergman: »Visby. Korta anteckningar» (2:dra uppl. 1892).