Sida 599
Visa ...
krigets upphörande. Konung Karl XI lät nedanför slottsruinen anlägga ett par »kronokalkugnar», och i dem blef ruinen till största delen förvandlad till kalk, som användes vid uppförandet af Stockholms slott och några offentliga byggnader i Karlskrona. De mycket grofva murpartier, som ännu qvarstå, äro delar af den forna »frustugan» (sydvestra hörnet) och södra slottsmuren. Genom sitt höga läge på klinten beherskande hamnens södra del, var slottet med sina starka murar, många torn, skansar och palissaderade vallar på sin tid ansedt för en af de förnämsta fästningarna i Norden. I slottet fanns ett kapell (»slottskyrkan»). -- Slätten utanför V., Visborgs slätt, är öfningsfält för Gotlands infanteriregemente.
Visborg, grefve af (grefvinna af), ärftlig titel jämte luxemburgskt adelskap, som storhertigen af Luxemburg d. 2 April 1892 förlänade sin halfsysters son prins Oskar Bernadotte och hans gemål samt deras lagliga bröstarfvingar (namnet valdt med anledning deraf att prinsen förut burit titeln hertig af Gotland). I svenskt statsråd i Okt. s. å. gaf K. M:t prins Bernadotte tillstånd att mottaga denna värdighet och titel samt dermed följande vapensköld.
Visborgs slätt. Se Visborg.
Visbur (Isl. Visburr), Nord. sagohist., var enligt Snorres framställning i Ynglingasagan en svensk konung, son af Vanlande. Sedan han förskjutit sin gemål och sina båda söner med henne, Gisl (»skidstaf») och Öndurr (»skida»), kommo desse vid 12 och 13 års ålder för att af V. utkräfva moderns giftorätt. Då denne afslog deras begäran, anlitade de mot honom trolleri och samlade folk, med hvars tillhjelp de brände sin fader inne. Denna Snorres berättelse stöder sig ytterst på en af Snorre säkerligen i många afseenden missuppfattad strof i den norske hofskalden Tjodulfs (se denne) genealogiska qväde »Ynglingatal». Sagan om V. (ordet betyder »vis son») är utan tvifvel från början identisk med den snarlika om hans fader, Vanlande (d. v. s. »vanernas landsman»), som ihjeltrollas af sin finska gemål Drifva, dotter af Snö, liksom ock med en tredje version af samma historia, den om V:s sonsons sonsons son Agne (se denne), hvilken till följd af trolldom bringas om lifvet af sin finska hustru Skjalf (»darrning»), dotter af Froste (»frost»). Till grund för Vanlande-Visbur-Agne-sagan ligger troligen en gammal, äfven i Eddadikterna »Skirnismál» och »Fjölsvinnsmål» behandlad myt om huruledes den från vanernas land komne solguden Freyr befryndar sig med frostgudomligheterna, men genom denna förbindelse till sist föranleder sin egen död. Se vidare A. Noreen: »Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal» (i »Upsalastudier tillegnade Sophus Bugge», 1892). -- Dramatiskt har Visburs saga behandlats af Stagnelius och Ling. Ad. N-n.
Visby, stapelstad vid Östersjön, på Gotlands nordvestra kust, säte för Gotlands läns- och stiftsstyrelse samt militärbefälhafvaren på Gotland, ligger, omgifven af en väldig ringmur, till större delen på strandsluttningen och till en mindre del på den ofvanför liggande högslätten (högsta punkten inom staden är 38,9 m. öfver hafvet). Dess klimat antages vara det mildaste i Sverige och mildare än i något land under samma breddgrad (59° 39' n. br.). Medeltemperaturen är + 6° C.; hafsvattnets sommartemperatur vexlar emellan + 8° och + 20° C. Staden omfattar ett område af 2,031 har, hvaraf sjelfva stadsplanen upptager 70 har. Innevånarnas antal har ifrån 3,577 år 1810 ökats till 5,443 år 1850, 6,167 år 1870 och 7,154 år 1892. Taxeringsvärdet uppgick 1892 till 6,204,100 kr., deraf 437,200 kr. för jordbruksfastighet. Stadens tillgångar voro 1891 bokförda till ett värde af 877,903 kr., skulderna till 735,964 kr. S. å. utdebiterades för kommunala behof kr. 6:33 för hvarje krona bevillning till staten. Såsom enda staden på Gotland är V. naturligtvis hufvudorten for öns handel, industri och sjöfart. 1891 funnos 713 handlande, med 76 biträden, 139 handtverkare. med 127 arbetare, 8 fabriker (deribland en cementfabrik), med 300 arbetare och nära 300,000 kr. tillverkningsvärde. Hamnen, som till större delen är konstgjord, sedan den gamla inre hamnbassängen uppgrundats och blifvit fylld, är jämförelsevis trång och dålig samt lemnar ej tillträde för fartyg af större djupgående än 3,5 m. Dock bör anmärkas, att densamma, sedan på 1800-talet genom byggandet af en dyrbar vågbrytare bildats en yttre hamn (4,3--3,7 m. djup), betydligt förbättrats emot hvad den under århundraden varit. Pr 1891 ankommo och afgingo 1,039 fartyg om tillsammans 182,402 tons drägtighet och inflöto i harnnafgifter nära 42,000 kronor. Stadens egen handelsflotta utgjordes s. å. af 19 fartyg, mätande tillsammans 3,523 tons. På sjömanshuset voro inskrifna 95 fartygsbefälhafvare och 505 man sjöfolk. Genom jernväg till Hemse står V. (sedan 1878) i förbindelse med de inre delarna af ön. Förbindelsen med fastlandet (Stockholm, Norrköping, Kalmar) underhålles under seglationstiden genom flere ångfartyg, vintertiden hufvudsakligen genom två af postverket understödda ångbåtar, hvilka alternativt anlöpa Vestervik och Stockholm eller, i händelse af ishinder, Öland eller annan tillgänglig plats. Derest under särdeles stränga vintrar (såsom 1881 och 1893) all ångbåtsfart för någon tid måste upphöra, eger ingen annan förbindelse rum med fastlandet än medelst telegrafkabeln (från Kronvalls fiskeläge, 1,25 mil s. om Klintehamn) öfver Öland till Kalmar; vid dylika undantagsfall nedsättes telegramportot till hälften. Äfven med Slitehamn står V. i telegrafisk förbindelse, och sedan 1882 tillhör det Gotlands telefonförening. Offentliga inrättningar äro: afdelningskontor af riksbanken (1851), Gotlands enskilda bank (1869), Gotlands hypoteksförening (1851), sällskapet D. B. W:s sparbank, badinrättning, hospital för sinnessjuka, sjukhem, lasarett, högre allmänt läroverk, högre flickskola, navigationsskola, två slöjdskolor, folkskolor. Staden har 3 boktryckerier, från hvilka utgifvas 9 tidningar och tidskrifter, bl. a. tidningarna »Gotlands Allehanda», som utkommer 4 gånger, »Gotländingen» 3 ggr, »Gotlandsposten» 2 ggr och »Gotland» 1 gång i veckan. V. är
Källa: Project Runeberg ·
