Vismut

Vismut, ett sedan äldre tider bekant, men med antimon, bly och tenn förvexladt metalliskt grundämne, hvars natur af särskild metall erkändes först 1529 af Agricola. Namnet skall komma af tyska ordet wiesematte, emedan tyska bergsmän jämförde metallens brokiga anlöpning med de skiftande färgerna på en blomsterrik gräsmatta (T. wiese, äng). Metallen finnes i naturen oftast gedigen, men äfven i förening med svafvel och, mer sällan, med syre. I Sverige finnes vismut på flere ställen, men vanligen som stor sällsynthet. I Sachsen förekommer vismut rikligare. Ur malmen fås metallen genom segring. Metallen har bronsgul färg, är ofta brokigt anlöpt, är spröd och har bladigt, kristalliniskt brott. Dess egentliga vigt är 9,8 och smältpunkt 268,5°. Vismut angripes föga i luft vid vanlig temperatur, men förbrinner vid rödglödgningshetta till gul oxid. Metallen löses lätt af salpetersyra, som dermed ger vismutnitrat. Atomvigten, som tecknas Bi, är 208. Närmast slägt med vismut är antimon, men vismut är betydligt mer positiv. Vismut användes förnämligast till lättsmälta legeringar (Newtons metall, Roses metall, Woods metall, se dessa ord); glasyrer samt till några farmacevtiska preparat. Med syre ger vismut tvänne oxider, af hvilka vismuttrioxiden, Bi₂O₃, är mest bekant samt bildar ett gult pulver, smältbart vid rödglödgningshetta. Vismutsalter äro färglösa och sönderdelas af vatten, hvarvid bildas fri syra och basiska salter, i allmänhet hvita, kristalliniska fällningar. Af salterna är vismutnitrat, 2Bi(NO₃)₃ + 9H₂O, mest användt och bildar stora, färglösa kristaller. Blandas saltets koncentrerade lösning med vatten, uppstår en hvit fällning af basiskt salt, BiO . NO₃ + H₂O. Behandlas detta med en större mängd vatten, fås ett mer basiskt salt, Bi O NO₃ + Bi O . OH, som kallas magisterium bismuthi och användes som invärtes medel vid kardialgier och diarré. P. T. C.