Y är den tjuguandra bokstafven i det ursprungliga latinska alfabetet, den tjugufjerde — eller, i fall v och w räknas hvart för sig, den tjugufemte — i det vanliga moderna alfabetet. Denna bokstaf har till ursprung samma ursemitiska tecken, som i grekiska gifvit Υ, υ, i latin V, v, u (se U och V). Men gången har härvidlag icke varit den vanliga, emedan Lat. y icke är härledt ur det fornlatinska (sål. ej från den grupp af grekiska alfabet, hvarifrån det latinska utgått), utan i sen tid inkommit från det till allmän-grekiskt upphöjda joniska (till östra gruppen hörande) alfabetet. I det allmän-grekiska (euklideiska) alfabetet (i Athen efter 403 f. Kr.) hade Υ, υ (ypsilon) som vokal ljudvärde af y. När så grekiska ord och namn med detta ljud infördes i latinet, användes det grekiska ypsilon för att beteckna det förut inom latinet ej befintliga ljudet (1:sta årh. före vår tidr.). Genom en massa mellanformer, till längd än lika med, än öfverstigande omgifvande bokstäfver, i senare fallet slutligen efter 10:de årh. skjutande nedanför raden, hafva de moderna fraktur- och antiqva-stilarnas y utbildats. — I de forngermanska språken fanns ingen anledning att upptaga det latinska y-tecknet, emedan något y-ljud der icke förekom. Emellertid förefinnes i det äldre runalfabetet ett tecken [runa], ᛇ, hvars ljudvärde är omtvistadt, men väl sannolikast (enl. Bugge) betecknade kort och långt såväl i- som e-ljud, och som Wimmer anser vara utgånget från Y. I det yngre runalfabetet föll emellertid ifrågavarande tecken bort. I det direkt ur det grekiska alfabetet uppkomna gotiska (Wulfila) saknas af naturliga skäl tecken för y. I de fornbulgariska alfabeten (med samma ursprung) förekommer visserligen det grekiska y (Υ, υ) såsom tecken för ett y-ljud, men endast i grekiska lånord (samt såsom taltecken, = 400). Det ryska ljud, som plägar återges med y i transkriberad text, har ett tecken af helt annat ursprung (Ы, sammansatt af två i-tecken), under det att det europeiska y-tecknet upptagits såsom tecken för u (för hvilket fornbulgariskan hade en från grekiska alfabetet ursprungligen dift. ou, ου betecknande kombination). — I transkriptionsalfabet, t. ex. af sanskrit och zend, nyttjas y såsom tecken för j (spirant eller konsonantiskt i). — Det moderna tecknet y är i svenskan det allmänna tecknet för y-ljud (u ofta i franska lånord). I tyskan är y tecken såväl for y- (i grekiska ord: lyrisch, asyl, sibylle o. s. v. samt i lynchen) som för i-ljud (Schwyz, sherry, tyrann, system o. s. v.). För öfrigt tecknas det tyska — såvidt äkta — mest genom i-omljud af u uppkomna y-ljudet med ü (med u i franska lånord), uppkommet genom en sammanskrifning eller öfverskrifning af e (ue, uͤ). I Fr. betecknar y i-ljud, under det deremot det franska y-ljudet återges med u. I Eng. betecknar y flere ljud, såsom i (system o. s. v.), i närmande sig e eller en i-färgad irrationel vokal (very, city), dift. ai (fly, type) samt j (yes, you o. s. v.). I Sp. har y ljudvärde af i och j (y, rayo). I Ital. har ljudlagsenligt Lat. (d. v. s. urspr. Grek.) y öfvergått till i, som ock fonetiskt riktigt i srkift återges med i. Med y som transskriptionstecken återges det fornbulgariska och ryska y-ljud, som historiskt är uppkommet af ū, under det att, såsom nämnts, det ryska tecknet för y betyder ett af Indo-europ. ou, eu eller Urslav. nasaleradt a (ą) uppkommet u-ljud. Litaviskt y återger ī. I isländska och norska texter ingår y i dift. ey, øy såsom andra komponent i en diftong med ljudvärde af konsonantiskt (i eller) y. För öfrigt är y, ý i samma texter tecken för y-vokal.
Såsom y-ljud uppfattas och karakteriseras hufvudsakligen följande vokaler. 1) Svenska riksspråkets y, som är en »hög-främre-rundad» vokal, d. v. s. bildad med främre delen af tungan starkt höjd mot främre delen af hårda gommen och med tämligen starkt rundad munöppning (ofta kanske med den starkaste graden af rundning). Riksspråkets y-ljud kan dessutom karakteriseras som »trångt», d. v. s. s. k. slutet, och uppträder såsom sådant såväl kort som långt (det senare vanligast), jfr t. ex. bryta: yttra. Y-ljudet saknas och ersättes af i i flere, specielt i finska och est-svenska samt norrländska dialekter. Likaledes saknas det i större delen af Vestergötland och ersättes der af u- och ö-ljud. Med ifrågavarande Sv. y-ljud synes det franska slutna y-ljudet (tecknadt u) närmast öfverensstämma (ruse, lune, durer o. s. v.). 2) Ett »vidt», d. v. s. öppet, y-ljud med öfriga karakteristika från det förstnämnda y-ljudet föreligger allmänt i svenska och norska dialekter; dessutom synes det vara hemma äfven i norska och danska riksspråken. I allmänhet — så specielt i svenska mål — är det kort y, som uppträder såsom öppet, ofta uppträdande som ö-ljud (»blandadt»). 3) Det tyska y-ljudet (mest tecknadt ü) synes utmärka sig för något mindre rundning än de båda förstnämnda arterna (ungefär graden 2) och närmar sig sålunda något vokalen i. För öfrigt är det tyska ü såsom långt slutnare (»trängre») än som kort (jfr å ena sidan kühn, düster, å andra hütte, fürst o. s. v.). Beslägtad härmed synes en i Norrbotten och Södertörn förekommande y-vokal vara, som uppgifves vara ett »mellanljud mellan y och i». 4) S. k. Viby-y, efter Viby socken i Nerike, der det ersätter andra y-ljud, förekommer för öfrigt flerestädes. Detta (liksom Viby-i) beskrifves som lateralt, med tungan hårdt stödd mot främsta delen af gomhvalfvet, under det struphufvudet sänker sig djupt under sitt normalläge, hela tungan drages tillbaka och vokalerna bildas längre bakåt än i och y. Ofta synes ett spirantiskt element bidraga till den egendomliga akustiska effekten. 5) Polskt, ryskt (och turkiskt) y, i polskan och i transkriptionsalfabet skrifvet y, är en »hög-blandad-icke-rundad» vokal, åtminstone vid det »blandade» tungläget trång, under det främre delen af tungan synes kunna plan sänka sig nedanför undertänderna (ex. syn, ty, byla o. s. v.).
Det indo-europeiska urspråket egde, så vidt man kan sluta tillbaka från de särskilda indo-europeiska språkfamiljernas allmänna ljudhabitus, icke något y-ljud. Det är sålunda sekundärt uppkommet inom de särskilda familjerna eller språken. I de gamla ariska språken uppstod intet y-ljud; först i moderna dialekter finnas ansatser till y (t. ex. i Pamir-dialekter mest utveckladt ur u-ljud och tecknadt ü). I slaviska språk är källan för der uppträdande y i allmänhet indo-europeiskt ū, t. ex. det ryska syn, son, af indo-europeiskt *sūnus. Af keltiska språk hafva endast de britiska dialekterna (kymriska, korniska, bretonska) utvecklat ett y-ljud (ur i-vokalen samt ur en, t. ex. Kymr. hynt, resa, jfr Got. sinþs, resa). Grekiskan har framställt en stor kontingent af y-ljud, som sedan under form af lån spridt sig först och främst till latinet och sedan från dessa båda språk till de flesta moderna. Indo-europ. ŭ och ū uppträder i Grek. tidigast samt långt fram i tiden i flere dialekter som u, vare sig det tecknades υ eller ου. I jonisk-attiskan öfvergick detta till y-ljud (som i Nygrek. blifvit i-ljud). En liknande process iakttages i afseende på Fr. och Holl. u, som öfvergått till y-ljud. I urgermansk tid hade ännu intet y-ljud utbildats. Men i de särskilda germanska språken har sedermera y-ljud utvecklats mest genom i-omljud (se Omljud). Så är fallet i tyskan, der såväl ursprungligt som sekundärt u genom i-omljud blifvit y-ljud: übel (jfr Got. ubils), plur. brüder (till sing. bruder af Fornhögt. bruoder, jfr Got. brōþar). I de skandinaviska språken har y följande upprinnelse. 1) i-omljud af u och iu: allmänt nordiskt: fylla af *fullian, jfr Got. fulljan (af full), gny, Isl. gnyja af *gnūian (jfr gnúa, gno), lysa af *liusian (af Fornsv. lius) o. s. v. 2) w-omljud af i: allmänt nordiskt: trygg (jfr Got. triggws), bly (jfr Fornhögt. genit. blīwes). 3) u- och w-omljud af ui (vi): syster ur Isl. kas. obl. systur. 4) iu har i svenskan öfvergått till (långt) y efter r och efter l med föregående konsonant: ryka (Isl. riúka), klyfva (Isl. kliúfa), i danskan äfven efter andra konsonanter: myg, dyb, syg. 5) i svenskan i enstaka fall af i: skymf, körtel, körvel (af kyr-), kyrka o. s. v. Vissa af de sålunda uppkomna y-ljuden, nämligen de korta, kunna antingen qvarstå (i riksspråket gent emot dialekter och omvändt) eller öfvergå till ö-ljud i de östnordiska språken: dörr af Fornsv. dyr, börd af Fornsv. byrþ, föl af Fornsv. fyl, dölja af dylia (supradentalt l), kön af kyn, önska af ynskia, ömse af ymse, öfver af yvir, möss af mys, bössa af byssa gentemot yppa = Fornsv. yppa, flytta af flytia, nyckel af nykil. I nysvenskan finnas dessutom andra utvecklingar, t. ex. kjortel, skjorta (af kyr-, skyr- af kir-, skir-) o. s. v. genom brytning. K. F. J.
Under medeltiden nyttjades Y stundom som tecken för talet 150. — På äldre franska mynt betecknar Y myntningsorten Bourges. — I kemien är Y tecken för yttriums atomvigt och Yb för ytterbiums atomvigt. — Inom matematiken nyttjas y som tecken för en obekant storhet (jfr X). — Yd är en vanlig engelsk förkortning för yard (aln).