Zaragoza

Zaragoza (tysk och svensk namnform Saragossa). 1. Provins i spanska landskapet Aragonien, på ömse sidor om Ebro, som flyter genom prov. fr. n. v. till s. ö. och upptager Jalon, Huerva och Aguas fr. h. samt Arva och Gallego fr. v. Areal 17,424 qvkm. 415,195 innev. (1887). Ebros dal begränsas i s. v. af Sierra de Moncayo, som når en höjd af 2,315 m. — den största i prov. — och fortsättes i sydöstlig riktning af de lägre Sierra de la Virgen och Sierra de Vicor. I n. ö. gå förgreningar af Pyrenéerna. På sin lägsta punkt, der Ebro lemnar den, har prov. en höjd af endast 32 m. öfver hafvet. Slätterna och dalarna (vegas och huertas), som hafva artificiel bevattning, särskildt längs Ebro och Jalon, äro beundransvärdt bördiga. Hufvudprodukter äro hvete, råg, korn, hafre, hampa, lin, olja och vin. Silkesmaskar uppfödas, och i bergstrakterna är fårafvel allmän. De lägre bergssluttningarna hafva ganska mycket skog. Industrien är obetydlig. Prov. genomskäres af Ebrojernvägen, som sammanbinder Miranda på nordbanan med Lerida, Barcelona och Tarragona och har en bibana till Huesca. Prov. står ock i direkt jernvägsförbindelse med Madrid och har lokalbanor från staden Z. till Cariñena och till Puebla de Hijar (längs högra stranden af Ebro). Aragonska kejsarekanalen, som ursprungligen var afsedd att förena Medelhafvet med Atlanten, är öppen från Tudela (El Bocal) till ett stycke nedanför Z. — 2. Hufvudstad i nämnda provins, fordom i konungariket Aragonien, ligger på en bördig slätt på högra stranden af Ebro, straxt ofvanför dess förening med Huerva, och nära kejsarekanalen samt vid Ebro-dalens jernväg, som der står i förbindelse med jernväg till Madrid. 92,407 innev. (1887). Öfver Ebro gå en jernvägsbro och en stenbro (den senare från 1437). Sedd på afstånd, har staden med sina många kupoler och torn ett imponerande utseende, men detta försvinner till större delen vid närmare bekantskap med densamma. De äldre gatorna äro smala, mörka och illa stenlagda; de stora palatsen, fordom bebodda af den aragonska adeln, ligga i ruiner eller hafva degraderats till hyreskaserner eller magasin, och en anda af fattigdom och förfall hvilar öfver det hela. Utmed flodsidan ligga vackra promenader. De förnämsta byggnaderna äro de båda metropolitankyrkorna S. Salvador l. Catedral de la Seo (till större delen från 14:de årh.), hufvudsakligen i gotisk stil, men den äldsta delen, nedre delen af absis, i bysantinsk och fasaden i psevdoklassisk stil, med hvilken så många kyrkor i Spanien hafva vanstälts, samt Nuestra Señora del Pilár l. Catedral de la Virgen, en praktfullt smyckad, i sällsam senrenaissance i senare hälften af 17:de årh. af Fr. Herrera uppförd byggnad, bakom hvars högaltare i ett dyrbart marmortempel står på en jaspispelare den hel. jungfruns undergörande bild, föremål för en mängd vallfärder. Bland andra mera framstående byggnader förtjena nämnas det gamla börspalatset, Lonja (från 1541), rådhuset, den vackra moderna universitetsbyggnaden och ärkebiskopens palats. Det ståtliga »lutande tornet», Torre nueva, ett 84 m. högt, 8-kantigt klocktorn, byggdes 1504. Man har på de senaste åren befarat dess sammanstörtande, och beslut om dess rifning fattades 1892. Staden omgifves af gamla murar med torn och portar, och till dess försvar tjenade äfven det på vestra sidan belägna Castillo de Aljaferia, fordom de moriske och aragonske konungarnas residens, senare tillhörigt inqvisitionen, derefter kasern, militärhospital och fängelse, nu obegagnadt och förfallet. Z. är säte för en ärkebiskop och för generalkaptenen öfver Aragonien, har ett 1474 stiftadt universitet (med 4 fakulteter och ett 40-tal lärare), en konstakademi, en veterinärskola, två prestseminarier samt flere colegios. Dess fordom blomstrande industri inskränker sig nu till tillverkning af siden, ylleväfnader, salpeter, tvål och chokolad, men handeln (med landtbruksprodukter, vin och bränvin) är ganska liflig. Z., det keltiberiska Salduba, förstördes 45 f. Kr. af Caesar och blef 27 f. Kr. romersk koloni med namnet Caesar Augusta Salduba l. Caesaraugusta. Inga ruiner af den gamla staden hafva bevarats. År 409 intogs den af vandalerna, 452 af sveverna, 475 af vestgoterna. Sin nuvarande storlek nådde staden först genom morerna, som intogo den 715 och gjorde den 1017 till hufvudstad i ett särskildt rike, Saragostha. Eröfrad af Alfons I 1118 efter en lång belägring, blef den i st. f. Huesca Aragoniens hufvudstad och inom kort det kristna Spaniens förnämsta stad, men efter Aragoniens och Kastiliens förening (genom Karl I) upphörde den att vara hofvets residens och sjönk till följd af den genom Amerikas upptäckt förändrade riktningen af Spaniens handel småningom ur sitt välstånd. De minnesvärdaste tilldragelserna i stadens nyare historia äro belägringarna Juni–Aug. 1808 och d. 20 Dec. s. å.–20 Febr. 1809, i hvilka befolkningen under Palafox med tapperhet och sjelfuppoffrande fosterlandskärlek trotsade Napoleons skickligaste generaler. Då fransmännen i Maj 1808 bemäktigade sig Madrid, utnämndes Palafox till generalkapten i Z. och ståthållare i hela Aragonien, och denne förberedde försvaret af Z. med största ifver. Sedan franske generalen Lefebvre slagit Palafox' trupper d. 13, 14 och 23 Juni, inneslöts staden och började beskjutas d. 3 Aug. Redan d. 4 inträngde fransmännen i klostret San Eugracia. Men trots alla ansträngningar var det fienden, som saknade ingeniörtrupper, icke möjligt att under tiden d. 4–14 Aug. intaga mer än fyra hus, och då samtidigt konung Josef flytt från Madrid och franska hären dragit sig tillbaka norr ut, såg sig general Verdier, som efterträdt Lefebvre, nödgad att natten till d. 15 Aug. upphäfva belägringen. Denna skall hafva kostat fransmännen 15,000, spaniorerna 10,000 man. Under de följande månaderna blef staden å nyo befäst, och besättningen ökades till 30,000 man. Den ungefär lika starka belägringshären, anförd af Moncey och Mortier, ankom efter fransmännens seger vid Tudela (d. 22 Nov.) d. 20 Dec., och belägringen började på nytt. Den 2 Jan. 1809 öfvertog Junot i Monceys ställe befälet, och Mortier bortkommenderades åt annat håll med 9,000 man. Den 22 Jan. blef Lannes belägringshärens befälhafvare. Den 26 Jan. började breschbatterierna spela mot stadsmuren, och d. 28 trängde fienden genom tre brescher in i staden, men kunde hålla sig qvar endast i vallöppningarna och några hus. Så högt nöden än steg i staden, afslog Palafox hvarje uppfordran till kapitulation, som Lannes gjorde. Striderna bland husen fortgingo dag och natt; först d. 7 Febr. kunde fienden rikta sitt angrepp mot stadens medelpunkt. Striden pågick der både öfver och under jord. Slutligen lyckades fransmännen d. 17 Febr. genom minor störta en del af universitetsbyggnaden, och d. 18 bemäktigade de sig förstaden på Ebros venstra strand, hvilket afgjorde stadens fall. Den 20 Febr. afslöts en för staden ärofull kapitulation. Öfver 54,000 pers., deraf 14,000 soldater, hade omkommit under de 60 dagar belägringen varat; en tredjedel af stadens byggnader var grusad och de andra två tredjedelarna mer eller mindre förstörda. Aragoniens berömda arkiv uppgick i lågor.