C. J. L. Almqvist. Hans lif och verksamhet

lighet ökades dagligen, och tilltog synbarligen genoiä den ledsnad (måhända litet svartsjuka) han kände öfver Amändas uppförande, som likväl förekom alla andra ganska ursäkligt, då hon visade sig hafva varit borta och sytt hos bekanta. Nu hände att gubben, som om dagarna ej gjorde annat än gick och stökade med sina papper, klagade öfver att än det ena, än det andra förkommit; men då man hjelpte honom att leta, återfans det vanligen några da’r derefter i någon låda, der han förlagt det. En gång sade han sig hafva förlorat reverser. Då så mycket folk, ofta af den lägsta qvalitet, dagligen gingo ut och in hos honom, der han ej sällan hade lådorna olästa, skulle det väl ej vara så underligt om sådant skett. Mig före-kommo dock hans utsagor om denna stöld mest likna en fabel eller ett raljeri, hvarmed han ville amusera L** och andra som ville låna af honom, och dem han ingenting vidare ville gifva, och derför utgaf sig för för närvarande medellös. Åtminstone är visst, att om stölden skolat bestå i mina reverser, så var detta en ren omöjlighet, då de redan voro inlästa och ej mer funnos hos honom. Att säga detta sistnämnda för L * * eller sina andra bekanta, var likväl för v. Scheven omöj- . ligt, emedan han då skolat erkänna sig hafva penningar inne, eller ock hafva öfverstyrt dem till Karolina, hvilket han visst ej för sin död skulle kunnat förmå sig till att omtala*. Imel-lertid talades hit och dit om stölden, för hvilken von Scheven sade sig misstänka än Amanda Brandt, än andra; och i sjelfva

* Att gubben von Scheven förhemligar hela denna afför, dömer jag

bland annat af följande, som styrker, att han för hr L * * och andra vill göra troligt, att han ännu har penningar af mig att få. Det tjenar tillika till bevis både på gubbens egenheter — en blandning af skämt och dysterhet — och derjemte på hvilka slags underliga bekantskaper han till en del har omkring sig, och som låta bruka sig till allehanda. Han visade mig en dag under halft löje en revers, som någon roat sig att skrifva, och som skulle föreställa en skuldförbindelse af mig. Jag anförde, att detta skämt var dåligt och tillika dumt, då mina förnamn voro oriktiga m. m., samt att jag aldrig hvarken behöfde eller skulle såsom min erkänna en förbindelse, som jag icke skrifvit. Jag vet det, svarade han, men det tjenar till att amusera personer här, hvarpå han log och lade undan lappen.