Sida 190
maskin, 2 slåttermaskiner och cn hästräfsa, alla särdeles väl arbetade. O. B. H. Haneborg har utställt en dräneringsmaskin, hvilken, ehuru mycket tung, synes utmärkt väl konstruerad och arbetad.
*
Järn- och Metall-Manufakturen.
Vi hafva i det föregående talat om de utställare, hvilka visa sina fabrikater i egna paviljonger såsom: Kopparbergs bergslags aktiebolag, Aktiebolaget Bofors-
Gullspång, Aktiebolaget Finspongs styckebruk, Sandvikens Järnverks aktiebolag. Vi kunna icke i denna revy inlåta oss på att i detalj beskrifva alla de utställningar inom denna grupp, som finnas hopade i de gemensamma hallarne, ty detta skulle ensamt bilda en bok om många hundra sidor och verka tröttande. Att i en fortlöpande artikelserie, där hvarje uppsats utgör ett helt för sig, med längre eller kortare mellanrum i bild och ord lemna en framställning af vår storindustri har dock alltid stått på För Svenska Hems program, och därmed ämna vi äfven fortsätta i sjelfva tidskriften. För denna årgång må allt, hvad som i den vägen sagts i denna revy, vara tillfylles. I hufvudsak vilja vi dock som ett totalintryck af våra vandringar bland utställningens »montrer och kiosker» erinra att:
Den gamla tidens bruksdrift är nu så godt som försvunnen. Vi vilja icke därmed säga, att man icke nu som förr blåser tackjärn samt tillverkar göten, smiden och valsar järn och stål etc. samt bringar dessa produkter i marknaden nu liksom då. Dessa produkter voro förr allt som producerades. Nu utgöra de däremot blott råvaran för en storartad industri, som förser landet med maskiner, redskaper, verktyg och en mängd andra produkter, hvilka förr importerades till ett ofantligt värde, som nu stannar inom landet och skapat många tusende familjers uppehälle och välstånd.
Den gamla tidens bruksdrift kunde icke längre hålla sig uppe. En del bruk lades ned och en del andra mera lifskraftiga med egna grufvor eller grufandelar och med vidsträckta skogar samt fördelaktigt läge för kommunikationen öfvergingo till kapitalstarka aktiebolag. Men äfven dessa kunde icke i längden bestå konkurrensen på verldsmarknaden, som var för stark, och priset på varan var på verldsmarknaden allt för varierande, ibland orimligt högt, men detta endast för kortare tid för att sedan sjunka ned till mindre än tillverkningskostnaden. Under sådana konjunkturer var det omöjligt att fortgå, ty ingen kunde för sin bruksdrift räkna med så osäkra siffror, som verldsmarknaden visade.
Det blef en absolut nödvändighet att slå in på en annan väg. Denna var klar nog. Den bestod uti att förädla råvaran. Ty den förädlade varan har ett fastare pris och afsättningen af densamma är säkrare och låter sig beräkna med vida större sannolikhet än råvaran. Den förädlade varan fordrar större arbete i mån som förädlingen drifves längre, och den gifver således arbete åt en mångfaldigt större arbetsstyrka än som tarfvades, när endast råvara producerades. Statistiken visar oss, till hvad grad antalet af i industriens tjenst sysselsatta personer ökats, och kasta vi en blick på våra sparbankers ställning förr och nu, så måste man häpna öfver de besparingar, som samlats. Dessa hafva på trettio års tid niodubblats, det är att de stigit från i rundt tal 38 millioner till 350 millioner kronor. Man skall icke tro, att råvarutillverkningen minskats därföre, att man slagit in på att förädla dem. Detta är icke alls fallet. Den stora skala, i hvilken järn- och metall-manufakturen nu bedrifves, fordrar en ökad råvaruproduktion och detta i en betydande grad. Den, som intresserar sig för denna utveckling, finner å sidorna 4 — 6 af detta arbete några få data, hvilka, så enkla de äro,
