Sida 195
förrän knektarnes plats intages af ett nytt sällskap, som här vid remmaren önskar för-drifva aftonens långsamma timmar. Därunder smida de svarta planer mot Hendrick Väfvares hemfrid, i det en af dem ämnar enlevera hans dotter. Han närmar sig huset, lyckas tillnarra sig portnyckeln af flickan och smyger in. Nu vakna de gamle och vidtaga sina mått och steg för att hindra detta kvinnorof, Hendrick och junkern dra blankt, under det kvinnorna skrika och anfäkta sig, så att vakten åter måste ingripa. Men genom ovarsamhet har elden kommit lös i det antastade huset, och nu blir den sista villan värre än den första. Man ser eldflammorna slå ut genom öfra våningens fönster, nödrop och jämmerskrin störa åter kvällens frid, folk samlas från alla kanter och släckningsarbetet begyns. Efter förtviflade ansträngningar och mycken förskräckelse bland de inneboende lyckas man också bli herre öfver elden, från rådhusets burspråk visar sig borgmästaren och uppmanar den samlade menigheten att skingras, och sent omsider försvinna de äfven hvar och en till sig. Brandvakten är nu den enda, som fortsätter sin vandring, det är tyst och stilla i den trånga staden, som snart ligger insvept i nattens högtidliga lugn, och svaga, som fruktande att åter störa den allmänna hvilan, ljuda från Kåkbrinken brandvaktens ord:
För eld och brand Och tju-ufvahand Bevara Gud vå-år stad och land!
*
Konstutställningen.
II. Af Uno L.
Efter den inledning, hvilken vi, i form af en återblick på den fria konstens i vårt land utveckling under detta århundrades förra hälft, hafva gifvit å sidorna 70—82 i denna revy, vilja vi nu öfvergå till en redogörelse för detta års stora, internationella konstutställning. Utrymmet tillåter oss dock icke att ingå på någon genomgående, saklig kritik, hvilket icke heller öfverensstämmer med planen för detta arbete, utan nödgas vi inskränka oss till en allmän öfverblick öfver expositionen, till att såsom ciceroner föra våra läsare omkring i de många salarne, därvid framhållande och påpekande de konstverk, som mest falla oss i ögonen och tilldra sig vår särskilda uppmärksamhet.
Låtom oss då för en stund lemna hvardagslifvets jäktande oro bakom oss och träda in i denna konstens helgedom, icke med känslor, som af pur ängslande andakt knappt våga se än mindre tänka, utan med öppna ögon och full afsikt att studera, med försök att sätta oss in uti de känslostämningar, hvilka under komponerandet beherskat konstnärerna, att fatta de tankar och idéer, som legat till grund för deras verk. Först då skola vi få någon nytta af vårt besök, och utställningen skall först därigenom för oss erhålla sitt värde.
Den byggnad, i hvilken konstutställningen inrymmes, ha vi förut skildrat med några korta ord å sid. 16, 64 och 66 samt i bilder framställt å sid. 76 och 77. I trots af sitt under byggandet egendomligt obegripliga yttre torde den nu utan tvifvel kunna räknas för ett af utställningens klaraste och mest stilfulla byggnadsverk. Visserligen inger dess yttre med sina förnäma, hvitmenade väggar ett intryck af högtidlig andakt, men inom dessa väggar framträda yttringarne af ett så menskligt pulserande lif, att vi,
