Sida 193
Den Svenska järn- och metallmanufakturen har på utställningen framstått i en sådan skepnad, att den gjort all heder åt vårt land, och den har blifvit riktad med en hel hop nyheter och uppfinningar, som visa, att Sverige eger i den vägen högeligen begåfvade män, samt industriidkare, som hafva en öppen och skarp blick för allt, hvad som kan befordra denna industris utveckling.
*
Gamla Stockholm.
Af Uno L.
För alla dem, som känna sig intresserade af att blicka tillbaka genom gångna århundraden och önska från höjderna på Brunkeberg kasta en blick öfver murarne in i 15- och 1600-talens Stockholm med dess befästningar och hus, dess rörelse och lif, kunna vi ej göra bättre än hänvisa på Doktor Otto Sjögrens i detta arbete, sidorna 17—35, lemnade skildring däraf, i samma stund vi nu gå att meddela några intryck och iaktagelser från det genom Arkitekten Fredr. Liljekvists genialiska framställning såsom genom ett trollslag återuppståndna »Gamla Stockholm» på årets utställning.
Det är sagdt och torde ej kunna bestridas, att »Gamla Stockholm» utgjort utställningens clou, och det har förtjenat det. Ty icke nog med att de egentligen offentliga nöjen, som utställningen erbjöd, voro där förlagda, utan sjelfva den storartade framställningen af denna vår gamla hufvudstad talade ett språk, som aldrig vare sig böcker eller ritningar kunna härma, ett språk, som lärde lättare och mera än några folianter. Hvilka tankar och känslor uppväckte icke denna stad? Huru drömde man ej, vid anblicken af dessa bestyckade murar och spetsiga husgaflar, sig åter till en förgången tid, med dess midt under all krigets oro dock jämförelsevis så lugna lif, hvaröfver, just genom den tidrymd som breder sig mellan nu och då, så gärna kommer att hvila en sagolikt tjusande poesi!
Pröfvande och betänksam vandrade man öfver den enkla norrbro och genom den yttre norreport in på Helgeandsholmen, men den första man där mötte — en gammal, hvitskäggig kämpagestalt i en svunnen tids måleriska vaktdräkt — gaf ett så illusoriskt intryck, en sanning och ett allvar, att man genast var inne i situationen och som ett främmande drömväsen, någonting utom sig sjelf trampade fram på denna historiska mark. Det är tyst, hvart man vänder sig, husen stå öde och tomma, och de likar man möter gå så tysta och undrande, som man sjelf. Man beundrar och undrar, häpnar och drömmer. Sådant var det första intrycket af Gamla Stockholm.
Men man kom igen ännu en gång till förnyadt besök, och nu var det ej längre nytt. Man dristade sig att tilltala vaktknektarne, och man fick svar, man vågade t. o. m. knacka på de väldiga yttermurarne, hvilket man dock, för bibehållande af illusionen, ej borde ha gjort, ty genom det ihåliga svaret på denna knackning kom man snart underfund med stadens kulissartade byggnad af i stenimitation målad gips på tunna bräder. Solidt såg det i alla fall ut, och det var hufvudsaken.
Man kunde lugnt klifva på, där det fanns öppna entréer till gipshusen, och icke heller behöfde man, vid promenader på den gamla stadens gator och torg, riskera, att murarne skulle som i Jericho »falla för trumpetstötar», nej de föllo icke ens för den öronbedöf-vande säckpipsmusiken eller de friska vindarne när de blåste från Brunnsviken och Ladugårdsgärdet. Helgeandshuset står öppet för hvar och en, och hvem som vill kan i dess enkla bäddar hemta hvila och vederkvickelse efter resans vedermödor. Vi föredraga dock att oförtöfvadt gå vidare och fortsätta öfver norrbro och genom inre
