Sida 191
Gamla Stockholm af Uno L.
norreport till stadsholmen eller sjelfva staden. En doft af våfflor och kaffe slår oss till mötes, och en väldig menniskomassa utanför ett litet, pittoreskt hus vid Stålsgränden bidrar äfven att locka oss dit. Ofvanför »Svalgången» gnisslar en skylt, föreställande en »gyllene våffla», som äfven är namnet på detta ställe, där man ser unga flickor i åldriga dräkter lifligt kila mellan de anstormande skarorna under lofvärdt bemödande att söka tillfredsställa hvars och ens förfriskningsbehof. Midt häremot ligger en torftäckt koja, hvilken enligt anslag på dörren tjenar som bostad åt en vidtseende Sibylla, som mot en ringa penning förkunnar ens öde, »trovärdigt men utan garanti». Från smedjan ljuder filens raspande och hammarens slag, och strax härintill grymta helt fredligt några svin.
Det har blifvit lif och rörelse i den gamla staden. Hela Smedjegatan är full af butiker och salustånd, där tobak, lerkärl, väfnader, tennsaker, glas och konfektyrer finnas att köpa, och där gravörer, etsare, klippare, snabbmodellörer och andra konst-makare i en handvändning fullgöra sina arbeten. I det hus, där en gång den stränge reformatorn, kyrkoherden Olaus Petri herskade, inrymmes nu ett gammalt tryckeri, som dock är i gång och trycker bland annat bref, som förskaffa innehafvaren burskap som borgare i staden.
Storkyrkan har öppnat sitt vapenhus, hvarifrån man äfven kan få kasta en blick i kyrkans inre, slottet är tillgängligt för allmänheten, som icke blott kan beundra den vackra borggården utan äfven får skåda vaktstugan, köket samt trenne slottets salar. Gillen och vinstugor, hvarifrån stundom ljuda sång och mandoliner, tillgodose ens lekamliga behof och på de båda teatrarne: Bollhustheatern och Then lustige theatern, utföras comedior och andra lustbarheter. På Stortorget midt för det ståtliga rådhuset reser sig den höga, skräckinjagande »Kåken» med sin tysta, bjudande Kopparmatte, men halsringen och kedjorna hänga nu slaka och rostiga utan användning. Brunnen står sinad och tom. Men bardskärare, guldsmeder, väfvare m. fl. äflas ännu om att ådraga sig uppmärksamhet och afyttra sina varor.
Men nu månde där något vara på färde nere i staden, ty menniskorna lemna sina sysslor och springa, alla tagande vägen genom Trångsund nedåt Smedjegatan-Där ljuder från ett af husen en gäll, skärande musik och på trappan synas tre italienska musikanter med klarinetter och säckpipa, hvarur de ovanliga ljuden frambringas. Bredvid dem höjer sig en hvitskäggig man i fotsid klädnad och spetsmössa, hvilken med genomträngande allvar blickar ut öfver folkmassan. Det är trollkarlen, »151de århundradets största underverk», som bjuder allmänheten att »komma, se och förvånas». Men från planen framför S:t Gertruds gille höres i detsamma stoj och glam, fram-kalladt af de konster och kvickheter, som där bjudas af ett par fantastiskt utstyrda gycklare och akrobater.
Det börjar mörkna, och de små, enkla gatlyktorna tändas efter hand, spridande sitt svaga sken ut öfver stadens gator och torg. Brandvakten börjar sin vandring med lykta och sax, och tid efter annan får man höra hans hesa sång från en gatukorsning, där han pliktskyldigast stannat för att afgifva sitt väktarerop. Hans stämma öfver-röstas dock snart af en mera kraftig sång, och fram på Stortorgets plan till ett väldigt bord vid den gamla rådhuskällaren ser man en liten skara krigare tåga för att där slå sig ned under skämt och mustigt ordbyte. Öl rekvireras och drickes, sänger sjungas, historier berättas och stämningen blir allt lifligare, tills slutligen genom några förhastade ord det heta krigareblodet råkar i svallning, och det nyss så fredliga torget, förvandlas till en den vilda stridens blodiga tummelplats. Klingor korsas och rassla, skrik och svordomar blandas, och knektame tumla om hvarandra i vildt raseri, tills det ändtligen lyckas stadsvakten att afväpna samt arrestera fridstörarne, hvarigenom lugnet för en stund är återställdt. Knappt ha dock bord och bänkar åter ordnats,
Källa: Project Runeberg ·