Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Revy i bild och ord

om vi väl lyckats frigöra oss från detta förlamande intryck, snart skola känna oss hemmastadda därinne. Det är den fria, menskliga konsten, som där möter oss, konsten i sina olika arter och mångfaldigt vexlande uttryck. Mycket har där kanhända blifvit efter, mycket har slagit öfver, men i det hela förmärkes dock en kraftig rörelse, en mångfrestande sträfvan att inom formen af det sköna ge ett fritt och menskligt uttryck åt tidens skiftande, oroliga känslor och idéer, och vi skola i dessa tillfälliga salar finna rika ämnen till en stunds njutning och uppbyggelse.

Konsthallen innefattar icke mindre än 35 rum, och katalogen upptar 1,828 nummer, af hvilka dock flera fått sina underafdelningar. Alla dessa sammanhängande rum innesluta i sin midt en slags mångsiding, där vi bland gräsmattor och blomstergrupper påträffa de flesta af utställningens skulpturverk. Och då härifrån ingångar leda till alla de omgifvande salame, kunna vi ta denna, den s. k. skulpturhallen, till utgångspunkt för vår vandring, begynnande således med

Skulpturen.

Det har förut af kritiken blifvit framhållet, hurusom denna afdelning är den minst tillfredsställande, och det torde ej kunna nekas, att man vid inträdet i denna hall ej riktigt vet, hvart man skall vända sig för att finna en hållpunkt. Detta beror väl dock till stor del på den omständigheten, att där finnas så få nya verk utställda och att de, som finnas, trots det olika valet af ämnen och äfven den olika uppfattningen, dock förete så stora likheter i sjelfva behandlingen. Men ser man sig närmare omkring, skall man i den jämförelsevis fåtaliga samlingen upptäcka mycket som tilltalar en, som uttrycker någonting och tillfredsställer ens fordringar på formens och idéernas skönhet. Vi hafva då först Per Hasselbergs arbeten, om hvilka redan så mycket blifvit skrifvet, att det är svårt att finna ett tillägg. Dessa arbeten tala för öfrigt bäst för sig sjelfva, med sin innerliga poesi och fulländade form gifvande uttryck åt det menskliga känslo-lifvet; gällande detta förnämligast de tre större statyerna: Näckrosen, Snöklockan och Grodan. Dessa äro lika svåra att beskrifva, som det är svårt att slita sig ifrån deras betraktande. Utom dessa finnas af samme mästare några mindre bronser, två porträtt-statyetter och tre porträttbyster. Men Hasselberg har gått ur tiden och såväl hans namn som hans arbeten äro för väl kända för att behöfva vidare framhållas.

I sammanhang med Hasselberg torde John Börjesson lämpligen kunna nämnas såsom representant för en mot den förres rakt motsatt stil. Var Hasselberg framställare af ett innerligt, idealistiskt känslolif, så är Börjesson det för den djärfva, realistiska kraften. Därom vittna först och främst gipsafgjutningen till den väldiga Carl X Gustafs-stoden, hvilken i brons sannolikt väl fyller sin monumentala uppgift på Malmö torg, och skissen till det i samma stil hållna Sten Sture-monumentet. På detta är i synnerhet den rundt piedestalen löpande frisen med de många, allegoriska figurerna sympatiskt hållen i en lugn men lefvande framställning. Af Börjessons öfriga arbeten må vi nämna: Grubblareii, en på en glob hvilande mansfigur af kraftig och uttrycksfull modellering; tvenne mindre bronser, Musiken, framstäld genom en fiolspelande ung gosse och en i drömmar försjunken, lyssnande flicka, samt Adam och Eva, båda känsligt och fint utförda; bronsgruppen Bröderna; den i plastelina utförda porträttbysten af Chopin; de i samma ämne modellerade statyetterna Börje och Holga samt en Kristusgrupp i brons.

Om vi också ej kunna fullt instämma i det uttalande, vi därute fingo höra, att »Sverige eger en bildhuggare och det är Börjesson», så våga vi dock påstå, att det är en kraftig ande, som fört den hand, hvilken format Carl X Gustaf, Sten Sture och Grubblaren.