Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Revy i bild och ord

historiska kapitlet skall afhandlas. Emellertid ha vi passerat den lilla cigarrbod, som fällts in uti planket, och nått fram till den öppning i inhägnaden, där man läser de vanliga anslagen: »Tobaksrökning förbjuden!» — i trots af cigarrbutikens frestelser — och: »Obehöriga äga ej tillträde, t

Vår allsmäktige vän arkitekten Carl Möller har dock på utställningens byrå i Arffurstens palats försett oss med ett »Sesam, öppna dig!» i form af ett inträdeskort, som annullerar hvarje annan ukas och öppnar för oss detta hemlighetsfulla område, föremålet för så mången förstulen, liingtansfull blick genom plankets springor.

Men, sanningen att säga, så är där icke stort att se, sedan vi väl erhållit det afundade tillträdet. Eller rättare: där är allt för mycket att se. Allt är huller om buller. Själfva terrängen erbjuder en bild af den grundligaste oreda. Stenrös och jordhögar ligga uppkastade öfverallt. På den breda hufvudvägen, belagd med djupa sandlager, på hvars ömse sidor trädgårdsmästaren kämpar med byggmästarne om möjligheten att skapa en gräsmatta, rulla tunga arbetsåkdon med grus och sten. Till höger, där Nordiska museets långa fasad sträcker sig i norr och söder, klättra murare och snickare på byggnadsställningarna. Man håller på att revetera väggarna på trätillbyggnaden med puts och i denna fasonera rutor liknande de naturliga stenarne i den redan färdiga byggnaden. Nedanför röra sig manliga och kvinnliga handtlangare.

På vänstra sidan om vägen ter sig en ungefär liknande syn. Där håller man på att öfverkläda trästommen till Stockholms stads paviljong, en vacker byggnad i Gustaviansk stil, med den gråa putsen, och inuti dåna snickares tunga hammarslag. Ned mot brobyggnaden pågår ett förstörelseverk. Där jämnar man med marken den gamla Pontinska villan, som fordom låg där så fridfull och en smula förnäm med sin förtjusande trädgård vid den stilla viken och den bullersamma Djurgårdsbron, men som i senare tid förvandlades till ett tämligen osmakligt kafé, sedan det grannt bemålats med en mängd allegoriska dygder. Man ser ännu rester af dessa sorgliga målningar på de få stenar som lämnats på hvarandra, men som snart skola begrafvas bland det andra fyllningsgruset. Den idylliska trädgårdens örtesängar och gräsmattor äro jämmerligen nedtrampade, men träden stå där lika lummiga och gröna som i villans blomstringstid.

Ytterst på Kaptensudden står den smaklösa rundmålningsbyggnaden, för hvilken man af utställningen kräfde en så oskälig lösepänning, lik en öfverflödsartikel, för hvilken man har svårt att hitta på någon användning. Nere vid stranden bakom Stockholms stads paviljong är en präktig kaj under byggnad. Stenfyllningen är redan gjord på största delen af den ansenliga sträckan, men vid ena änden håller dykaren ännu på att lägga säker grund på vikens botten (se bilden sid. 16). Mellan alarne vid vikens stränder framskymtar den ståtliga resningen af fiskerihallen, och där bortom speglar sig i viken ett byggnadskonglomerat af sällsam ålderdomlig prägel, skissen till den intressanta kulturbild, Gamla Stockholm, hvilken tvifvelsutan kommer att utgöra utställningens största dragningskraft.

Till vänster utmed hufvudvägen ligger ännu den lilla vaktstugan af sten, som fordom markerade inkörsporten till k. Djurgården, och alldeles där bredvid synes det förfriskningsstånd, där arbetarne på de korta pauser de unna sig från dagens mödor läska sig med ett glas svagdricka eller lifva sig med en kopp kaffe. Det stora mar-ketenteriet ligger till höger alldeles vid ingången till utställningsområdet.

Längst ute i perspektivet och bakgrunden reser den kolossala industrihallen sin smäckra träkonstruktion mot luften. Virket tecknar sig som smala streck, korsande hvarandra i alla möjliga riktningar. Intet tungt och tryckande kan spåras i den långsträckta rektangulära figur, som genom det kraftiga midtpartiet, öfver hvilket den originella Bobergska kupolen skall byggas, erhåller en imposant fyllighet. Om det ofant-