Sida 173
hit från alla landsändar, kallade och icke kallade. Bland de förra äfven arméns representanter, det s. k. krigsbefälet, utgörande 2:ne generalbefälhafvare samt chefen och en kapten af hvarje regemente och korps, till ett antal af omkring 80 personer. Såsom militärkorps måste denna samling ha någon för tillfället förordnad anförare eller ordförande, och dertill blef jag olycklige utsedd, såsom den äldste i tjenst och grad, men i öfriga egenskaper den mest olämplige. Fåfängt att komma ifrån detta fatala, ehuru smickrande uppdrag! Och jag, så blottad på all förmåga att representera, att hålla ceremonital, jag måste dock deran, måste krama fram sådana vid alla ankomst- och afskedsuppvaktningar hos konungen, prinsarna, krigsministern m. fl. Med grämelse förutsåg jag den lumpna roll jag härvid skulle spela; men hvad jag icke förutsåg, skulle också inträffa: det missöde att under, sjelfva kröningsakten i kyrkan bli anfallen af ett plötsligt illamående, så våldsamt att jag måste lemna hela ståten i trots af det obehagliga uppseende som deraf uppkom. Allting har dock ett slut och den sista uppvaktningen var lyckligen öfverstånden, då krigsbefälet hade den godheten att anställa en gouté för sin gamle ordförande, som dervid hedrades med förekommande välvilja och hjertliga afskedshelsningar. Upprymd och rörd af den smickrande uppmärksamhet mig visades, lyckades jag att någorlunda uttrycka min varma tacksamhet, min tillgifvenhet och min högaktning för det stora kamratskap jag då i mer än 64 år haft äran tillhöra. Härpå följde ett allmänt hurrande hvarunder jag hissades och kringbars på armarna. Jag fick sålunda fägna mig af en hyllning som egnades åt min höga ålder och långa tjenstetid, och -- som ordspråket säger -- när ändan är god, är allting godt!
*
Källa: Project Runeberg ·