Sida 172
äfvensom ett spändt förhållande mellan oss båda, hvilket underhölls af en tjensteman inom verket som dermed ville göra sig behaglig och derigenom möjlig för vinnandet af det mål hvartill han sträfvade.
Min ställning såsom medlare mellan 2:ne stridiga åsigter och intressen började sålunda blifva mindre behaglig. Böjelse och behof fästade mig vid telegrafverket, men omständigheter kunde inträffa som gjorde min afgång derifrån önskvärd, om icke nödvändig. För att kunna lemna tjensten och dock skydda min ekonomiska ställning för alla eventualiteter, fattade jag det beslut att till k. m:t ingå med underdånig anhållan derom, att k. m:t ville till rikets då församlade ständer aflåta en nådig proposition i följd hvaraf jag, efter erhållet nådigt afsked från telegrafverket, blefve uppförd på allmänna indragningsstaten, till åtnjutande af pension till samma belopp som nu vid telegrafverket egande aflöning (6,000 rdr).
Det kan ej nekas att min begäran var sträckt till gränsen af förmätenhet, enär jag redan hade pension på indragningsstaten dels såsom blesserad, dels såsom f. d. informationsofficer vid krigsakademien, tillsammans 900 rdr, och dessutom öfverstepension 1,200 rdr från arméns pensionskassa. Också väntade jag icke bifall till min begäran annorlunda än efter en betydlig nedsättning af det begärda beloppet. Men i konungens proposition framstäldes saken nära nog såsom en rättighet å min sida i följd af lång tjenstetid och stora förtjenster, om hvilka jag sjelf var i okunnighet. Hos adeln och presteståndet bifölls konungens proposition utan afdrag, hos borgare och bönder under vilkor som närmade sig till afslag. Saken måste således upptagas i förstärkt statsutskott, der ändtligen den kungliga propositionen segrade och mig således tillerkändes en pension af 6,000 rdr efter afgång från chefsbefattningen vid telegrafverket.
Hos ridderskapet och adeln hade en ledamot väckt förslag till en underdånig skrifvelse, med anhållan att k. m:t täcktes bestämma sin och sin gemåls kröning, medan ännu rikets ständer voro församlade. Frågan, en gång väckt, kunde icke lemnas utan afseende; den beslöts sålunda och dagen dertill bestämdes till d. 3 maj, konungens födelsedag.
Nu blef ett väldigt äflande och bråk, med förberedelser till den storartade högtidligheten. Massor af menniskor strömmade
Källa: Project Runeberg ·